Foto: Copyright ©Peter Knutson .All Rights Reserved. .D

Skådespelerskan Cissi Forss aktuell med barnbok - om fisar

Hon är skådespelerska, modell och debuterar nu som barnboksförfattare. Cissi Forss brottas ständigt med att ta sig ur snygg-tjej-facket: "Jag har fått leva med att se ut som någon som inte fiser".

Cecilia Forss har det där utseendet som lurar betraktaren att tro att hennes liv är en räkmacka. Men då blundar man för fördomarna, avundsju­kan, rivaliteten, skadeglädjen och inlåsningsef­fekterna som skönhet kan ge upphov till. Cecilia, eller Cissi som hon kallas i jobbet, skulle helst slippa utseendefrågor. Det är när hon får prata om meningsfulla saker som skrivande, psykisk hälsa och civilkurage som hennes inre lampa tänds.

Balanserande på varsin barstol på en trendkrog vid Karlaplan försöker vi överrösta en trendblog­gerskas gapskratt vid bordet bredvid. Cecilia – som i fem år spelade karaktären Cindy i Icas reklamfilmer – är glad, för nu är det klart att hon debuterar som barnboksförfattare i september. Med boken Fislandet.

– Boken låg och puttrade i mig i flera år, som tur är hann jag bli klar innan jag förstod att jag var överkänslig mot laktos. Nu är jag kvitt proble­met, men ämnet är viktigt eftersom det är så skambelagt med tjejer som fiser.

Boken handlar om sjuåriga Märta Matilda Larsson. Fisar är hennes största intresse, hon har ett fiskontor där hon samlar på fisar. Men en dag händer något som gör att hon bestämmer sig för att aldrig mer fisa.

Det går ju inte!

"Jag har fått leva med att se ut som någon som inte fiser"

– Nej, och det finns för­ stås ett djupare plan i den här historien, det är ingen prutt­-och bajsbok. Fina flickor fiser inte. Pojkar kan göra det, män också. Men inte flickor och kvin­nor, säger Cecilia.

– Jag har fått leva med att se ut som någon som inte fiser, mitt utseende gör att jag inte förväntas vara som jag är. Det är väl därför humorn har blivit en så viktig del av mitt liv. Jag tycker inte själv att jag är snygg, för mig är utseende oviktigt. Men eftersom jag fått snygg-stämpeln på mig så har jag använt mig av det och drivit med det. Bokens budskap är att man ska våga vara sig själv. Det finns alldeles för många inre och yttre spärrar som hindrar en från att hitta och följa sin egen väg.

Vad är skönhet för dig?

– När ens inre utstrålar skönhet. Min kille är vacker, den vackraste jag vet. Det är för att hans inre och yttre skönhet står i samklang, en person utan vackert inre är inte vacker för mig. Jag har alltid gillat att spela rollkaraktärer med drag som sticker ut. Jag har aldrig tillhört en homogen grupp som haft samma klädstil, samma tjocklek, samma hudfärg. Det är nog därför jag tidigt drogs till teatern, för där är personligheten det enda som betyder något.

– Jag har aldrig identifierat mig som snygg tjej, jag har gått emot den bilden. Jag vill bli omtyckt för att jag är en bra person. I jobbet har utseendet snarast varit ett hinder. Jag har fått höra ”du är för snygg för att kunna castas i den rollen” om det exempelvis handlat om att spela en missbrukare. Jag har i hela mitt liv fått brottas med att ta mig ur snygg-tjej-facket! Men det är typiskt Sverige.

Är det inte samma regler överallt?

– Nej, i exempelvis Hollywood jobbar man med mask, upp- och nedgång i vikt och så vidare. Det finns så mycket man kan göra med en skådespelares utseende för att matcha en roll. Det längtar jag efter. Jag har en agent och en manager i USA, jag gör auditions på ”self tapes” som jag skickar över. Vi får se vad som händer. För mig handlar det inte om var jag ska jobba, utan om att få göra något bra, och om Sverige inte kan ge mig det kan jag inte sitta och vänta. Det finns andra plattformar. Som att skriva! Då bryr sig ingen om hur jag ser ut, det är bara mitt inre som talar, och det är en befrielse.

Det finns en fixering både vid skönhet och ungdom.

– Ja, nu när det pratas så mycket om att ta bort könen kan vi väl ta bort åldrarna också. Det vore skönt med tanke på allt gott som kommer med åldern. Det är en speciell värld vi lever i, att vara kvinna är inte lätt. Vi ska motarbeta hudens åldrande, kroppens förändringar när vi får barn och så vidare. Jag har inga åsikter om dem som fixar sina utseenden, men själv vägrar jag bli slav under skönhetsnormen.

Foto: Copyright fotograf Peter KnutsonMobil: 070-734 60

– Jag tar naturmedlet jättenattljusolja för huden och tränar för att jag gillar att vara stark, det räcker. Jag har inget behov av att bli sedd. Om jag såg lite risigare ut kanske jag skulle ha större chans att få bra roller. Att ständigt få höra att man är vacker är ett fängelse. Eller: ”Vad smal du är!” Jag har alltid varit smal, i tonåren fick jag ha långkalsonger ända in i juli för att jag frös så.

Du och Fredrik har varit ihop i fem år i sommar, vad säger han om du flyttar till USA och jobbar?

Foto: Karin Törnblom / IBL Bildbyrå

– Vi har den friheten i vår relation. Jag måste ha den friheten, annars skulle relationen inte fungera. Och att åka till Los Angeles är ju ingen big deal. Det tog längre tid att ta sig till Funäsdalen i påskas än det tar att åka mellan Sverige och USA. Jag är ofta i Los Angeles, min bästa vän bor där och jag älskar värmen, klimatmässigt och mänskligt. Jag skulle gärna bo i L.A. några månader om året.

Vad är det för roller du drömmer om?

– Jag skulle vilja göra ett porträtt av en människa som har levt. Jag brukar säga att en drömroll vore Greta Garbo, jag har alltid fascinerats av henne. Hon vågade stå upp för sig själv och kräva samma lön som sina manliga motspelare, hon lät konsten gå före fåfängan och hon tog ingen skit. Jag har hört att hon hade humor också.

Du tar inte heller skit, har jag förstått, sedan du fick panikångest för 6–7 år sedan. Inte konstigt om du blev utbränd med tanke på hur hårt du jobbade.

– Då var allt kul och jag hade svårt att tacka nej. I dag säger jag nej dagligen till allt möjligt: tv, programledaruppdrag, film- och teaterjobb, beroende på sammanhanget. Jag måste kunna tacka nej för att kunna vara närvarande i det som jag säger ja till. Men min kris handlade inte bara om jobbet, det var hela min livssituation, det var så mycket som var fel.

– När jag kom på fötter igen var jag med i kampanjen Otillräcklig, som vände sig till unga med psykiska problem. Jag hade inte gått ut med att jag mådde dåligt, det visste bara mina närmaste. Men jag har en vän som är regissör, Paul Jerndal, och det visade sig att han gått in i en kris just som jag hade gått ut ur min. Vi pratade om rädslan och skammen, och gjorde sedan en kortfilm om psykisk ohälsa, Indigo. Med mig som huvudperson och Paul som regissör. Otillräcklig-kampanjen släpptes efter filmpremiären 2014. Där berättade jag öppet, lättade mitt hjärta, och fler kända personer anslöt sig som jag kunde bolla vidare till. Jag vill helst inte vara talesperson för en ”sak”, även om jag aldrig tålt att se människor behandlas illa.

LÄS OCKSÅ: 7 filmfavoriter där Michael Nyqvist gjort intryck - vi kommer sakna dig 

Du säger ifrån när andra är tysta?

– Ja, mitt rättspatos blir bara värre och värre, eller bättre och bättre. När jag blir upprörd reagerar jag spontant och skiter i vad som händer mig själv. Så har det alltid varit. När jag växte upp fick jag ofta ta stryk för saker som ”Cissi och dom” hade hittat på, det var väl för att jag hördes mest.

Jag gick på en skrivarkurs en gång, för att ta ett exempel. Det funkade inte alls. Jag blev oerhört provocerad av att hela tiden få höra vad som var ”rätt” sätt att skriva. Jag hävdade att så länge man vet vad som är rätt så kan man skriva fel! Det är ju det som är konst, att tänka nytt och gå sin egen väg. Men jag förstod att de andra såg mig som en pain in the ass.

– Det är förstås enklare att vara taktisk, men då vore jag inte ärlig. Jag måste vara autentisk för att må bra, jag kan inte fejka, ljuga och låtsas vara någon annan. Det är ju så psykisk ohälsa sätter sig i kroppen. Din kropp ger varningssignaler, men du slår dövörat till och går emot dig själv. Människor är så olika, vissa har en hårdare yta och fixar det. Jag måste vara på riktigt, annars mår jag dåligt.

Vad låg bakom din kris, egentligen?

– Jag gick emot mig själv. Jag vill inte gå in på det närmare, för då vet jag att jag skadar mig själv. Jag går inte igång på att synas. Vissa dagar hatar jag hela branschen, andra tänker jag ”äsch, det är väl inte så farligt”. Jag fattar inte folk som lägger ut sina liv på facebook: hem, familj, maten de äter, vad de är glada och arga över. Jag blir bara mer och mer introvert.

Är du intresserad av politik?

– Absolut. Allt är ju politiskt till slut, man kom- mer inte undan det. Psykisk ohälsa, genusperspektiv och så vidare. Men jag tycker det är ointressant om jag är vänster eller höger.

Nu har det gått 13 år sedan du kom från Falun till Stockholm för att bli skådespelare. Du var 19 år.

Foto: FREDRIK PERSSON / TT

– Ja, där stod jag på Centralen. Jag visste var jag skulle bo eftersom mamma lyckats byta till sig en etta på 21 kvadrat på Söder, men annars visste jag ingenting. Det var ensamt och tufft. En gång gick jag och såg Masjävlar på bio, grät och längtade hem. Men det hade inte fungerat att åka tillbaka till Falun, jag hade inte överlevt eftersom jag är som är.

LÄS OCKSÅ: Intar porren fredagsmyset?

– Jag försörjde mig på reklam- och modelljobb. När man kommer från en liten ort och har en enda önskan, att få spela teater, så finns det inga rätt och fel. Samtidigt som jag prövade in till Scenskolan, och åkte ut i sista omgången, provfilmade jag för humorprogrammet Raj raj och blev castad mot Nour El Refai, Nour och jag gjorde flera saker ihop. Jag jobbade på Riksteatern, Stadsteatern, på privatteater och med tv och film, det ena ledde till det andra.

Vad gör du när du är ledig?

– Jag gillar att titta på serier och träna. Sedan har jag en lite ovanligare ”hobby”, spiritism. Healing, kristaller, tarotkort, hela den grejen. Jag är uppväxt med en mormor som är spiritist och har också andra omkring mig som delar det intresset.

Kommunicerar du med din pappa då? Du har berättat att när du var 17 och din pappa var döende i cancer ville han prata med dig om döden. Men du ville eller kunde inte, vilket du ångrar idag.

– Jag tror att det hade varit en lättnad för pappa om jag hållit honom i handen, accepterat att han skulle dö, så att han sluppit gå ensam över till den andra sidan. I dag tänker jag inte ”pappa dog”, för han dog ju aldrig. Jag känner hans närvaro mer och mer, han är med mig på resor och sitter bredvid mig på den lediga platsen. Och skulle det vara så att det är jag själv som skapar eller suggererar fram pappas närvaro – vad gör det så länge det gör mig lycklig? Jag väljer att tro på det som ger mig tröst.

Foto: Copyright fotograf Peter KnutsonMobil: 070-734 60

Vad säger andra om din tro?

– Det kan bli pinsamt tyst när jag pratar om det utanför min krets, precis som när jag säger andra saker som inte bör sägas högt. Men jag får styrka av att vara sann. Det kan kännas som att kasta pärlor för svin, men för mig är det värt det eftersom de få som plockar upp pärlorna ger så mycket tillbaka.

Kickstarta hösten med amelias träningsresa till Mallorca, 15-22 september 2017! 

Vad säger Fredrik?

– Han är glad för min skull, även om han själv inte är intresserad. Man ska inte tro att man kan hitta allt hos sin partner – att han ska vara en spegel av en själv. För mig är det viktigaste kärlek, attraktion och att skratta tillsammans. Fredrik och jag är ju i helt olika branscher, han är affärsjurist, så vi har tränat upp olika hjärnhalvor, talar olika språk. Det är jätteskönt.

"För mig är det viktigaste kärlek"

Vill du ha barn?

– Jag har längtat efter barn sedan jag var fem år och tjatade om att få ett lillasyskon i födelsedagspresent. Jag har varit förlovad två gånger före Fredrik. Jag kan inte ta för givet att jag kommer att få barn, men det finns absolut en längtan, jag tänker att det förhoppningsvis kommer att hända mig. Det är inte en karriärplanerings-fråga, jag är inte smart på det viset. Ingen karriärista. Det är hjärtat som avgör.

Hur illustrerar man en fis, jag tänker på din bok Fislandet?

– I min värld är fisar pastellfärgade och ser ut som vanliga människor med ögon, näsa och mun, fast de är inne i ett moln. Jag hittade min illustratör på instagram, hon heter Anna Ileby och bor i Värnamo.

– Nu väntar jag otåligt på att komma igång med nästa bok. Jag har skrivit sedan jag var liten och fick min första dagbok av pappa. Jag skrev varje dag, som ett jobb och en terapi, tills jag slutade tvärt när jag var 20. En person hade läst min dagbok i smyg och berättat vad hen läst för andra. Mitt innersta blottlades, det var som en emotionell våldtäkt. Jag kunde inte skriva längre.

– Det är som Märta Matilda Larsson i Fislandet, hon tvingar sig att sluta fisa, blir förstoppad, mobbad i skolan och förlorar kontakten med sin inre kompass. Först när hon får förmågan att se fisar blir hon förlöst. På samma sätt var det för mig, det tog tio år innan jag kunde skriva igen.

Av Gisela Fridén, Foto: Peter Knutson 

LÄS OCKSÅ: Dominika Peczynski om misshandeln: "Ett under att jag inte strök med"

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!