”Det tog tjugo minuter att skära av min klitoris”

När 14-åriga Kilanka Sian kom hem från skolan en dag 2008 var familjens enkla hus på landsbygden i västra Kenya fyllt av kvinnliga släktingar.

– Jag grät när jag förstod vad som skulle hända. Då kastade sig kvinnorna över mig och slog mig. De sa att det skulle härda mig mot smärtan och göra mig modig, berättar hon.

Kvinnorna hade kommit för att närvara vid Sians könsstympningsceremoni, något som cirka tre miljoner flickor och kvinnor i världen årligen tvingas genomgå. När jag träffar Sian, på ett kafé i Kenyas huvudstad Nairobi, har det gått tio år sedan hon blev könsstympad. Hon tillhör folkgruppen massajer. De är ett semi-nomadiskt folk som håller hårt i sina sedvänjor, däribland manlig polygami och kvinnlig könsstympning. När en flicka har blivit könsstympad anses hon lämna barndomen och blir en kvinna redo att gifta sig. Över 75 procent av massajkvinnorna mellan 15 och 49 år uppskattas vara omskurna. Dit hör Sian, hennes sex systrar och tretton halvsystrar.

Kilanka Sian, 24, blev könsstympad när hon var 14 år. Varken de psykiska eller ­fysiska såren efter könsstympningen är läkta. Foto: Bengt Sigvardsson

– Vi småflickor tvingades titta på när våra äldre systrar blev omskurna. En flicka jag kände blödde till döds efteråt, säger Sian.

Sians könsstympning ägde rum tidigt på morgonen som traditionen föreskriver. Kvinnorna lade henne på en kohudsfäll utanför huset. Som ”bedövning” hälldes en hink kallt vatten över henne.

”Någon höll för min mun, ett par kvinnor särade på mina ben och höll fast dem”

– Vattnet var så kallt att jag nästan förlorade medvetandet. Några kvinnor höll i mina armar. Någon höll för min mun. Ett par kvinnor särade på mina ben och höll fast dem. All energi rann ur mig. Sedan kom könsstymperskan med sin kniv, säger Sian.

Hon kippar efter andan. Tårar rinner längs hennes kinder.

– Smärtan var obeskrivlig. Det tog 20 minuter att skära av min klitoris. Allt skulle bort. Inget fick finnas kvar. Jag blödde ofantligt mycket, säger hon.

Kofett smörjs in på såret för att stoppa blödningen. Många flickor dör i infektioner efter ritualen.

– Jag fick en svår infektion och var sängliggande i tre månader. Kvinnorna i byn sa att det berodde på att jag var en ynkrygg som inte ville bli frisk, säger hon.

Sian mådde psykiskt dåligt, något som kvinnorna i byn föraktade henne för. Det fanns ingen att söka tröst hos.

– Min mamma hade alltid blivit slagen och nedtryckt av min pappa. Hon kunde inte göra något mot hans vilja. Jag ville bara dö eller komma bort från byn, men jag bodde ju mitt i ingenstans, säger Sian.

Efter ett misslyckat rymningsförsök blev hon bortlovad av sin far till en man i 60-års­åldern som hade fem fruar. Pappan ångrade sig dock när mannen insjuknade i aids. När Sian var 19 år lyckades hon rymma till sin mormor i utkanterna av Nairobi.

– Hon förstod vikten av utbildning och hjälpte mig till att kunna studera datakunskap, säger Sian.

Efter examen fick hon arbete och studerade samtidigt på universitet. Hennes mål var att arbeta mot könsstympning, men för ett år sedan blev hon arbetslös och kan inte längre bekosta studierna. Hon bor ensam i staden Kajiado i västra Kenya och mår psykiskt dåligt. Hon har ofta infektioner i underlivet till följd av könsstympningen och kan inte känna sexuell njutning. Hon har försökt att ha sex en enda gång i sitt liv.

– Jag hatar mig själv för att jag försökte. Sättet han tittade på mig gjorde att det kändes som om ingen man någonsin kommer att uppskatta mig, säger hon.

I Kenya blev kvinnlig könsstympning förbjudet 2011. Sedan dess har antalet flickor som köns­stympas minskat från 27 till cirka 20 procent. Sian säger att de flesta unga massajmän nu är emot könsstympning.

– De vill inte längre gifta sig med könsstympade kvinnor. Jag har fått höra av män att ”du är vacker och intelligent, men din kvinnlighet är borta”.

Hon gör vad hon kan för att inga andra tjejer ska gå igenom samma sak som hon gjorde. Föreläser på skolor och i byar och deltar i manifestationer.

– Jag känner att jag gör skillnad, säger hon.

Nadupoi Rachael, 27, är programchef på kvinnoorganisationen Il'laramatak community concerns (ICC) i Kajiado. Hon växte upp i en massajby där alla kvinnor könsstympades. Nadupoi bestämde sig tidigt för att det aldrig skulle hända henne. Hon fick stöd av sin mormor som tog henne under sina vingar. Nadupoi utbildade sig och gifte sig när hon var 22 år. Idag har hon två barn. I sitt arbete peppar hon unga flickor att vägra könsstympning genom att berätta sin historia.

– Om jag hade blivit könsstympad hade jag blivit bortgift tidigt och haft tio barn, men jag vägrade. Därför har jag kunnat göra som jag vill, utbildat mig, skaffat bra jobb och köpt bil, säger hon.

Nadupoi Rachael, 27, social­arbetare och programchef på ­organisationen ICC, på besök i en skola med skyddat boende för flickor som riskerar att könsstympas. Foto: Bengt Sigvardsson

Ibland träffar hon könsstympade tjejer som försvarar seden. Åtminstone inledningsvis.

– Sedan brukar de öppna sig och berätta hur det har påverkat deras liv. Många har problem när de urinerar. Urinen kommer inte längre i en stråle. Den skvätter åt alla håll, säger hon.

ICC utbildar byledare, poliser, flickor och kvinnor om konsekvenserna av könsstympning och om lagstiftningen. Kampen har burit frukt. Könsstymperskor och byhövdingar har häktats. Flickor som misstänker att en könsstympning förbereds söker skydd i kyrkor eller hos aktivister. 

En negativ bieffekt har dock visat sig. Tidigare brukade tjejerna könsstympas i tonåren och ritualerna var offentliga. Nu sker de i hemlighet.

– Nu blir flickor könsstympade redan när de är 8–9 år, ibland när de är så unga som 5 år. Föräldrarna gör det innan de blir gamla nog att protestera, suckar Nadupoi.

Agnes Leina är grundare av ICC och pionjär i kampen mot könsstympning i Kenya. Hon är ordförande i Kenyas Anti-FGM-styrelse och en av de drivande krafterna bakom lagen mot könsstympning. Straffskalan sträcker sig från cirka 480 kronor i böter till fem års fängelse. När de första personerna greps för att ha brutit mot lagen utbröt protester i en del byar. Motståndet mot lagen kom då, liksom nu, fram­förallt från mödrar.

– Vi har ofta fått höra: ”Detta är vår kultur. Vi har gått igenom samma sak som våra döttrar måste gå igenom.” Det är inte lätt att bekämpa en kulturell sedvänja. Den är djupt rotad och det kan ta generationer innan den försvinner, säger Agnes.

Agnes Leina, grundare av ICC och pionjär i kampen mot könsstympning i Kenya. Foto: Bengt Sigvardsson

ICC lägger stor vikt vid att föra dialog med invånarna i byar där könsstympning förekommer. Man betonar vikten av att flickor får utbilda sig och bidra till att byarna utvecklas. 

Även Agnes växte upp i en massajby där hon såg konsekvenserna av könsstympning. Flickorna gifte sig snabbt efter att de ”blivit kvinnor” och hoppade av skolan.

– De tidiga äktenskapen leder till en ond cirkel av fattigdom och våld, säger Agnes.

Andra konsekvenser är graviditetsproblem, fosterskador och svåra förlossningar. 

”Könsstympning handlar i mångt och mycket om att kontrollera kvinnors sexualitet”

Det är framförallt två typer av könsstympning som utförs i Kenya. Den ena innebär att hela, eller en del av, klitoris skärs bort samt förhuden kring den. Vid den andra formen skärs dessutom de inre och yttre blygdläpparna bort.

– I nordöstra Kenya, där det finns många somaliska flyktingar, utförs infibulation på hundra procent av flickorna, säger Agnes.

Infibulation innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna skärs bort. Huden sys ihop och endast en liten öppning lämnas kvar där urin och mensblod ska passera.

– Bland somalierna i Kenya ses könsstympning som ett muslimskt religiöst påbud, säger Agnes.

Könsstympning tillämpas bland olika religiösa grupper, men har varken stöd i Bibeln eller Koranen. 

– Det handlar i mångt och mycket om att kontrollera kvinnors sexualitet, säger Agnes.

Det händer att ICC handgripligen räddar tjejer från att bli könsstympade. 219 flickor bor till exempel på ett skyddat boende på A.I.C girl’s boarding school i Kajiado. Målet är att de ska återförenas med sina familjer men det kan ta åratal av konsultledda samtal mellan flickan och föräldrarna innan det blir möjligt. 

Könsstympningsmotståndare i västra Kenya demonstrerar mot att ritualen fortfarande förekommer. Foto: Isaac Tobiko

– Vi vill ha garantier från föräldrarna om att de inte könsstympar eller gifter bort sina döttrar. Ofta blir resultatet positivt, säger Agnes.

Könsstympningarna utförs oftast av traditionella könsstymperskor med en kniv eller rakblad. 

68-åriga Emilie Tumbes Tukeros var en av dem. Hon har könsstympat fler flickor än hon kan räkna.

– Jag vet inte exakt hur många, men det är många. Det var en del av vår kultur som gjorde flickor till kvinnor. Samhället accepterade det och jag tyckte inte att jag gjorde något fel, säger hon.

68-åriga Emilie Tumbes Tukeros har könsstympat fler flickor är hon kan räkna. 2012 bytte hon sida och ar­betar nu aktivt för att få ett slut på könsstympningar i Kenya. Foto: Bengt Sigvardsson

Emilie var tidigare barnmorska, men sadlade om till könsstympare 2007.

– Jag fick 2 000 shilling (cirka 175 svenska kronor, reds anm.) per omskärelse. Det blev mycket pengar eftersom jag arbetade i fem regioner i fem år och var flitigt anlitad, säger hon.

2013 lade hon ner verksamheten och anslöt sig till kampen mot könsstympning.

– Nu föreläser jag på skolor och i byar, men framförallt har jag övertalat många könsstymperskor att sluta, säger hon.

Hon anger lagstiftningen, ökat motstånd bland flickor och påtryckningar från olika organisationer som skäl till att hon bytte sida. Den mest avgörande faktorn var emellertid en annan.

– Det var när jag omskar mitt eget barnbarn. Hon började blöda kraftigt och jag kunde inte stoppa blödningen. Det var nära att hon dog, säger Emilie.

LÄS OCKSÅ: En av Bangladesh största bordeller – här lever 700 kvinnor och barn