På en av Bangladesh största bordeller lever fler än 700 kvinnor och barn. amelias chefredaktör Åsa Lundegård reste dit. Här är hennes egen berättelse.

”En ljummen Coca Cola för blodsockret och ett leende för att inte kräkas och en blick i marken för att inte svimma.

Blond journalist från ett land långt borta ska inte föras bort på en bår till en sjukstuga och baddas med kallt vatten för att återfå medvetandet. Inte till en bordell där barn som är så små som 11–12 åringar lever varje dag, lagar sin mat. Vaknar och somnar, när de inte arbetar. Där deras mindre syskon sätts ut att sova i små korgstolar i gränden på nätterna, medan de och deras mödrar tar emot kunder i lägenheterna, som inte är lägenheter. De är skjul på bara några kvadratmeter och där det inte finns någon dörr att stänga om sig, och inga fönster. Som provrum pa långa rader i gränden. Trasiga draperier, mörkt mitt på dagen fast solen står högt på himlen, hit når inte ljuset. Här är så trångt och varmt och katter och hundar runt fötterna och kvinnor på knä böjda över små eldar med kastruller i tunn aluminium med linsröror vispar undan flugorna och katterna.

Här bor mammorna och barnen. Bebisar föds här och växer upp här. Och medan jag koncentrerar mig på att inte svimma så ler jag mot en av de där gluggarna som öppnar sig och ett draperi dras åt sidan och en flicka, kanske tolv år, står i dörröppningen och håller fram sitt nästan nyfödda barn emot mig och ler, och jag ler tillbaka och ser genom tröjan att hennes bröst är amningssvullna och hennes bara mage över kjolens kant är en liten flickas bara mage, och då, då tänker jag att nu är det något som går sönder i mig, men det gör det inte, det bara knäpper inuti min kropp.

Jag vill berätta om de här flickorna och deras liv så att du som läser förstår. Inte mina känslor. Men ljudet av hur det låter när någonting på riktigt brister, eller knäpper, det är något alldeles annorlunda än sorg. Jag gråter först många timmar senare och då är det för att jag är trött. Jag tänker inte på mina barn, eller min systers, jag tänker konstigt nog inte på orättvisan i att födas på varsin sida av jordklotet. Jag tänker allra mest på ordet rättigheter.

Vad det innebär att ha rättigheter. Vad det är att bli fråntagen sina rättigheter. Och det stora gapet till den som är född utan rätten till någonting.

Det är en så tunn linje emellan. Som en liten tröskel bara, en trottoar mellan bordellen och gatan utanför där kvinnor trängs i fotsida saronger i mättade färger, orange, ockra, djupt rosa, grönt, guld. Det är minst 35, kanske 40 grader varmt, och det är som i en sån där film om u-länder jag såg i skolan när jag var liten. Med en voiceover på svenska medan människor talar främmande språk i bakgrunden.

Jag och Action aids representant Catrin Rising är på vårt första studiebesök för dagen, det är tidig förmiddagen och en stor grupp kvinnor har samlats för att träffa oss. De är alla medlemmar i självhjälpsgruppen för sexarbetare som har sitt kontor utomhus som en större kiosk med korrugerad plåt som väggar. Vi sitter omringade av ett tjugotal kvinnor och presenterar oss, och de förstår och vet att det här faktiskt är en reell chans att få bidrag till sin verk- samhet; gruppen har funnits i snart tio år men har förstås ont om pengar.
Mansura är ordförande, Alysha är vice ordförande och Beauty presenterar sig som ”general member”. På frågan om ålder svarar de svävande, mellan 30, 40. Pengarna till kondomer. Till medicin när kvinnorna behöver uppsöka läkare efter att ha blivit smittade av sexuellt överförbara sjukdomar. De behöver hjälp så att fler får lära sig läsa eller åtminstone skriva, nej, förresten, i första hand hjälp att skriva under med sin signatur det dokument som skulle ge dem rätten att öppna ett bankkonto. Så att de kan spara lite pengar.

De behöver hjälp med rent vatten och bättre hygien i bordellen. De behöver hjälp med att skriva till politiker för att kunna ställa just de frågorna. Och de vet att vi, jag och Catrin, kan hjälpa. Och vi vet att vi kan hjälpa. Det känns overkligt maktfullkomligt att lyssna till deras önskningar och de summor pengar som är så små. Det kostar ingenting här.

Ett trettiotal kvinnor från självhjälpsgruppen berättar om sin verksamhet.

Det är varmt och svetten rinner längs tinningarna och någon av kvinnorna ler och skickar oss vatten och en solfjäder att fläkta med.

Det är flugor överallt och alla fortsätter le och prata i munnen på varandra, gestikulera, rita på bordet. Vi ler tillbaka och säger att det borde vara möjligt, vi förstår, det är ett bra projekt som vi kanske kan hjälpa till med. Vi reser oss efter en timme och då klibbar kläderna, det snurrar lite, det är trångt och varmt och så flugorna hela tiden.

Sedan är det bara den där lilla tröskeln. Eller en trottoar, på andra sidan vägen. Och så är vi inne i en av Bangladeshs största bordeller i staden Faridpur. Sjuhundra rum, minst lika många kvinnor arbetar här, och här bor också kanske trehundra barn, barn som föds här. Barn som aldrig kan ta sig härifrån. Och om någon av outgrundlig anledning skulle ta dem härifrån, så rymmer de tillbaka, berättar Tanweer Tan som arbetar för Action aid i Dhakka.

Jag har fått höra att bordellerna här är statliga, men det stämmer inte. Däremot är de lagliga. Det är privata affärsmän som äger lokalerna och i viss mån kvinnorna. Men även kvinnor är ”hallickar”, eller ”madams” och tar del av sexarbetarnas inkomster.

Vi har besökt flera bordeller och jag har aldrig sett något så förfärligt

Det finns få vägar ut härifrån, det finns så få drömmar att jag slutar anteckna under mina korta intervjuer, det finns så få svar.
”Vad drömmer du om?”, frågar jag kvinnorna jag får intervjua, och tolken säger till mig, trejde gången han ställer frågan, nästan urskuldande: ”Their lives are so shallow.” Deras liv är så grunda. Deras liv är grunda som att hoppa i vattenpölar, här finns inget att hämta av det vi andra pratar så mycket om, uppehåller oss vid. Här finns så få ord för drömmar, framtid.

Här finns nästan inga förhoppningar. När jag frågar vad de önskar för sina barn, får jag praktiska svar. Ett lite större rum. Det är det som är det där knäppandet av något som går sönder.
Vad bristen på rättigheter gör med människor och deras drömmar och orden för det som skulle formulera framtiden.

Det finns så lite framtid här. Till för bara några år sedan fick prostituerade inte begravas i jorden utan kastades i floden. De fick inte gå på gatorna med skor (för man skulle se vilken sorts kvinnor det är), de och deras barn får fortfarande inte gå i skola.

Första mötet vi har den här morgonen är på kontoret för organisationen SMS som står för Shapla Mohila Shangsta. Organisationen grundades och drivs av Chanchala Mondal och Shyamal Prokash Adhikary. Innan de började sitt arbete i början av 2000-talet fanns inga insatser för sexarbetare. Det finns ingen grupp som är mer utsatt, om helt saknar rättigheter, säger han.

När vi kommer tillbaka till kontoret har personalen lagat lunch, kanske tio olika rätter. Jag är så lättad nu. Att jag inte svimmade, att jag inte grät. Men jag kan absolut inte äta och gör dem besvikna. ”In Bangladesh we are food lovers”, säger Tanveer varje gång vi sätter oss till bords.

På verandan drar jag djupa andetag och längtar efter en cigarett, jag som inte rökt på tio år. På kvällen tillbaka på hotellrummet där luftkonditioneringen slutat fungera och det luktar klor skickar jag ett sms till min syster: ”Idag. Vi har besökt flera bordeller och jag har aldrig sett något så förfärligt med alla dessa flickor, som Vanja, Nike, alltså de här barnen är födda där. Så skitigt och så ofattbart för det är så mycket mer än fattigdom, det är helt utan värdighet. Och jag kunde inte se på de där flickorna och alla de där männen runtomkring för jag var rädd att förintas av raseri.”

Jag är så arg när jag somnar. Jag är så arg, och den ilskan har inte gått över, och det var ilskan och inte sorg som brast inne i mig och knäppte på insidan av bröstkorgen och alltid kommer att på- minna mig om rättigheter och vad det är att födas med dem, och att inga ha, och därmed inga ord för drömmar.”