Henry Bronett - från cirkus till barnböcker
Vi är vana att se honom bland sågspånen med direktörshatten på. Men hela Sveriges cirkusman har fler sidor än så. Här kommer ett fint julklappstips till alla barn! En färgstark och fantasifull sagobok av Henry Bronett, som du har chans att vinna i vårt nyhetsbrev!
Googlar man på "cirkusdirektör" får man direkt upp bilder på Henry Bronett. Många av oss är uppvuxna med bröderna Bronett och den magiska cirkusvärld som de representerar. 1994 tog Henry och brodern Robert över familjeföretaget Cirkus Scott, och 10 år senare skapade de Cirkus Bronett. Däremellan hann Henry också med att starta CirkusPrinsessan, världens enda tävling/show för kvinnliga cirkusartister.
Henry Bronett, från cirkusdirektör med hela svenska folket till barnboksförfattare! Hur gick det till?
– Det kortaste avståndet mellan två människor är ett leende, så avslutade Viktor Borge ofta sina föreställningar. Om man söker det leendet i sig och hos andra, spelar det ingen roll om man gör det från en cirkusmanege eller via en barnbok. Det är bara uttrycket som varierar, glädjen, lusten att leka och busa tillsammans med andra - är det viktiga.
Berätta kort om din bok Gnuffarna på Bamseklo som du faktiskt har skrivit helt på rim!
– De kom till mig en dag bara, Gnuffarna. De kittlade mig, lekte med mig. Så jag skrev ner dem och berättade för min son. Han älskade gnuffarna och eftersom jag litar på hans omdöme, tänkte jag att det kanske kunde vara något för andra också... Gnuffarna är små väsen som är bäst i världen på att segla i skor, älskar att bada och är passionerat förtjusta i jordgubbstårta med vaniljgrädde.
Cirkus och barnböcker, du måste vara väldigt bra på barn och veta hur de tänker! Hur lyckas du behålla barnasinnet?
– Att våga visa sin sårbarhet, vara i hjärtat och följa sin leklusta är ett ständigt arbete. I min son Nathanael har jag ett väldigt stöd - han är dessutom en utmärkt lärare i ämnet och väldigt uppmuntrande!
Du har skrivit böcker förut, en om mat, en diktbok och nu en sagobok... vad kommer härnäst?!
– Just nu arbetar jag på en äventyrsbok för äldre barn. Den hoppas jag ska bli klar till bokmässan nästa år. Dessutom arbetar jag på min andra diktsamling och en föreställning kring dikterna.
Håller du fortfarande på med cirkus? Var kan vi isåfall se dig nästa gång?
– Nej, turnerar med cirkus gör jag inte just nu - men om framtiden vet man inget, vi får se... Fast sågspånet är alltid med mig, det värmer och ger mig massor av inspiration in i det jag gör i övrigt.
Om man ska köpa din bok som julklapp, till vilken ålder passar den?
– Svårt att säga exakt. Men från det att barn tycker det är roligt att titta på bilder och höra en vuxens röst, leka med rim och rytm (kanske två eller tre års ålder) till dess man själv kan läsa och tillsammans med vuxna diskutera ord, prata om dess betydelse - (åtta nio år). Den är härlig att läsa tillsammans, högt. Rimmen och rytmen tillsammans med Andrea Femerstrands fantastiska teckningar ger Gnuffarna verkligen liv och kittlar fantasin!
Lycka till Henry!
Exempel från boken "Gnuffarna på Bamseklo":
"De skoseglar under stjärnor
med tända små lanternor
äter körsbär och spottar kärnor"
Läs mer om boken och beställ den här!
TÄVLING!
Ta chansen att vinna ett signerat exemplar av Henry Bronetts sagobok "Gnuffarna från Bamseklo"! Fem böcker finns i potten.
Fyll i tävlingsformuläret och skriv tävlingsnamnet: Gnuffarna från Bamseklo
Fakta om Henry Bronett:
Ålder: 49
Familj: Nathanael, sambo Mira och mamma Karla.
Bor: I Stockholm
Gör: Skriver
Aktuell: "Gnuffarna på Bamseklo" - härligt rikt illustrerad barnsaga på rim! Just nu kan du höra Henrys röst på radio i kampanjen "Vit jul", för en alkoholfri jul som sätter barnen främst. Läs mer här.
Bästa julminne: min son då han intensivt och förväntansfullt sliter pappret av ett paket, öppnar det och får något han absolut inte förväntat sig. När han sen kommer fram och spontant ger mig en kram. Den kramen lever jag lätt på hela året till nästa jul!
Läs också ett helt färskt kåseri av Henry Bronett om fantasi:
- Var kommer det här ifrån pappa?
Han tittar på mig med stora ögon och jag riktigt hör hur
det arbetar innanför pannbenet på honom. Vi har just
läst ”Gnuffarna på Bamseklo”. Han har känt versernas rytm och
låtit orden, rimmen dansa med honom. Han upptäcker bokstäver,
hur de radas upp, växer till meningar. Ordpiruetterna, hoppen
och svängarna ger liv åt bilder, tankar hos honom. Han
ser, hör och doftar hur de talar till honom och han känner
vibrationerna i den lustfyllda, kittlande orddansen.
"De skoseglar under stjärnor
med tända små lanternor
äter körsbär och spottar kärnor"
Vi skrattar och sen vill han veta av mig hur sagan kommer in
i mitt huvud och blir verklighet i boken. Han börjar göra det
till en vana, tänker jag, att ställa frågor som ställer mig
helt.
Jag försöker komma undan:
- Det är så med ord. De blir till ibland bara.
Men det avfärdar han snabbt.
- Nej du pappa, säg på riktigt! befaller han. Hur går det
till, du har ju skrivit!
Han har rätt, jag har skrivit, det har jag. Men det är inte
mina ord. De kommer inte från mig, inte från början. Snarare
från runt mig…
Och jag försöker förklara det jag inte förstår, fast jag
försöker se ut som om:
- Bokstavskombinationer blir ord, ja, läten också, eller
kanske från början, jo. De finns där och vi använder dem för
att beskriva saker, känslor, alltså. Vi pratar ju med ord, för
att förstå varandra, förstår du?
Klart han inte gör. Jag har just varit obegriplig igen. Han
vill ha en förklaring, inte babbel! Men hur förklarar jag var
det osynliga som blir synligt då det kläs i ord, kommer ifrån?
- Det är magiskt och magi är oförklarligt, det är just därför
det är magi, försöker jag igen.
Men det går han inte heller på. Eftersom jag har skrivit, är
det ju jag som är magikern. Alltså vet jag ju hur trollkonsten
går till. Varför berättar jag inte bara, avslöjar tricket,
äntligen? Jag ser på honom och förstår att jag löper risken,
den allvarliga risken att göra honom besviken. Det är något
jag absolut vill undvika (pappor, förstår ni, vill mer än allt
i världen förbli söners hjältar)!
Då slår det mig, strängteorin! Vibrerande strängar av ren
energi, som är alltings början, där är det! Beroende på hur
de vibrerar, skapas byggstenarna som slutligt blir det vi ser
omkring oss. Alla miljarder celler, det som är vi och allt
annat. Ja, hela alltet är vibrerande strängar! Orden är vårt
sätt att berätta om hur vi kittlas av strängdansen!
Han ser på mig. Tänker, tyst. Säger sen:
- Så de kittlar oss?
Jag ser att det har slagit an hos honom.
- Ja, vi ser dem inte, men känner dem! Känner hur de kittlar
oss. Och de får oss att skratta, gråta och då vill vi säga det
för vi behöver få berätta hur det känns. Vi behöver berätta
för varandra, använda ord för att beskriva, för att ge form åt
det som vi inte ser men hela tiden känner. Ord blir meningar,
och ger mening.
- Så boken är dansande strängar?
Och jag nickar. Och vi funderar mer, fortsätter tänka högt
han och jag. Vi diskuterar strängteori, universums uppkomst,
gnuffar och fantasi. Vi använder ord för att vara nära. Ord
i otaliga nyanser, färgtoner och klanger. Ord som blir till
meddelanden och ibland växer till fantastiska berättelser.
Vi dansar med universum och orden föds ur lusten att berätta
för varandra, det vi hör.
Allt vi behöver göra är att låta oss kittlas.
Det är magiskt.
Henry Bronett