Lolita, 38: Jag fick min systers livmoder
Lolita föddes utan livmoder och sörjde länge att hon inte kunde få barn. Men så tändes hoppet – hennes syster Linda var beredd att donera sin livmoder. Idag är Lolita mamma till Cash-Douglas, 4. "Det känns både stort och overkligt."
Lolita Carlerup
glömmer aldrig ögonblicket när domen föll. Hon var 14 år och hade just genomgått en titthålsoperation på grund av kramper i äggstockarna. I hennes dagbok stod det: ”Kära dagbok, idag ska jag opereras. Det bara måste gå bra.”
– När jag vaknade satt min läkare vid sängen. Han sa: ”En livmoder kan se ut på olika sätt.” Jaha, svarade jag, och hur ser min ut? ”Du har ingen”, svarade han. Min mamma har senare berättat att om jag inte hade varit så medtagen av narkosen hade jag nog slagit till honom.
Jag fick en identitetskris. Varför just jag? varför finns jag?
Dagen efter skrev Lolita, som längtade efter att bli världens bästa tonårsmamma, på nytt i dagboken: ”… jag kommer aldrig att kunna få barn. Snälla, gode Gud, ge mig en livmoder.”
– Det tog 19 år innan jag fick svar på den bönen, säger Lolita och ler.
Några meter från vår plats i soffan sitter fyraårige Cash-Douglas och lägger pussel med sina kusiner. Han är fortfarande omedveten om vilket mirakel han är: det fjärde barnet i världen fött genom en livmodertransplantation. Han är dessutom svaret på den dröm hans mamma inte trodde skulle bli sann.
Lolita föddes med Mayer-Rokitansky-Küster-Hauser-syndromet, MRKH, vilket innebär att hon har fungerande äggstockar men saknar en livmoder, en diagnos som ingen av de gynekologer hon mött genom åren ens hört talas om. För dem blev hon något exotiskt, ett ”wow”.
– De fascinerades på bekostnad av min sorg, minns Lolita, som efter beskedet hamnade i en flera år lång depression.
– Jag fick en identitetskris. Varför just jag? Varför finns jag? Varför fick inte min mamma missfall istället för att föda mig? Jag tyckte att jag var äcklig, ett missfoster, och jag var fylld av så mycket skam.
Utan att få någon professionell hjälp utlämnades Lolita till sina egna tankar. Psykologerna hon mötte visste nämligen inte hur de skulle hantera hennes känslor och avsade sig därför att träffa henne.
Lolitas syster Linda Wästerlund sitter bredvid oss i soffan i Lolitas ljusa hem i centrala Norrtälje.
– Det var tufft att gå bredvid dig då, berättar hon.
Linda var 18 år när Lolita fick sin diagnos och för henne blev det självklart att senare erbjuda Lolita sin livmoder. När Linda själv blev gravid vid 21 visste hon inte hur hon skulle berätta för sin syster.
– Jag kommer ihåg att jag gav Lolita ett kort, sedan gick jag. Jag ville inte vara med när hon öppnade det.
På kortet från Linda stod det: ”Vill du bli gudmor?” Ord som fyllde Lolita med en hel del blandade känslor.
– Jag blev arg, glad och avundsjuk. Och det gjorde lika ont i mig när Jonathan föddes som när Linda fick sitt fjärde barn. Men mina syskonbarn blev samtidigt de barn jag inte trodde att jag själv kunde få, så vi har ingen vanlig moster- och syskonbarnsrelation. De är för nära för det. Jag var ju med på Jonathans förlossning, klippte navelsträngen. Han var med mig i skolan, överallt, säger Lolita.
Jag kommer aldrig att kunna få barn. Snälla gode Gud, ge mig en livmoder
Men oron Lolita bar inom sig växte, och hon fick svårt att träffa killar. Skulle hon berätta, måste hon, och i så fall varför och när?
– Killar i den åldern tänker inte på barn, men jag kände att jag hela tiden var tvungen att ligga två steg före. Jag ville inte att de skulle känna sig lurade om det blev allvar.
Den oron försvann när hon träffade Patrik 2006.
– Bland det första han sa var att han inte ville gifta sig och ha barn. Det var så skönt, säger Lolita och tillägger med ett leende att det ju inte riktigt blev så ändå.
Men känslan av att inte vara en ”riktig kvinna” släppte inte förrän hon kom med i det världsunika projekt som drog igång på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 2011 och som leddes av överläkare Mats Brännström. Lolitas mamma hade läst i tidningen att man nu var redo att transplantera livmödrar. Lolita hittade kontaktuppgifter till läkarens sekreterare och skickade iväg ett mejl. Ett par timmar senare var hon inbokad på ett möte i Göteborg.
– Och jag som inte hade hunnit prata med Patrik, han ville ju inte ens ha barn. Men han gick med på att åka dit och höra vad de hade att säga.
Paret fick gå igenom flera undersökningar och djupintervjuer innan frågan kom: ”Är ni intresserade av att vara med i projektet?” Lolita satt på helspänn. Vad skulle Patrik svara? Det blev ett ja.
Sedan fattades bara en sak. En donator.
– Jag ringde Linda och hennes svar blev: ”När och var?” Och efter att vi kollade upp att våra blodgrupper matchade var det klart.
Den 16 mars 2013 sövdes Linda ner, hennes livmoder lyftes ut och placerades i Lolita. Ett år senare sattes embryon in, ett i taget, som tagits fram via provrörsbefruktning – och den 30 november 2014 syntes strecken på stickan. Lolita var gravid.
Lyckan var total, även om det blev en bitvis tuff graviditet där Lolita länge hade svårt att ta in att hon verkligen skulle bli mamma.
– Glappet mellan att inte kunna få barn till att vara gravid blev för stort. Jag förstod nog inte på riktigt att jag skulle få barn förrän mina vänner hade en baby shower för mig.
Cash-Douglas föddes med kejsarsnitt den 27 juni 2015.
– Det går inte att förklara känslan. Han var så fin, och han var min, säger Lolita och ler.
När vi går ut för att ta bilder far Cash-Douglas fram som en raket på sin sparkcykel. Han är ett sprudlande
yrväder, snabb i vändningarna, men Lolita hänger på.
– Att vara mamma är stort och overkligt. Vissa dagar kan jag knappt fånga in känslan av att det blev verklighet, säger hon och ler stort.
Patrik och Lolita vill vara helt öppna den dag Cash-Douglas börjar ställa frågor. Han kommer att få veta att han är född med hjälp av moster Lindas ”bebispåse”, som de kallar det. Den som Linda såg som en självklarhet att ge bort.
– Jag har fått frågan om Cash betyder extra mycket för mig efter det här, men han är min systers barn. Ingenting annat, säger Linda.
För båda systrarna tog ingreppet nya vändningar när det upptäcktes att Lindas dotter Angelina också fötts med MRKH. Valet att delta i projektet hjälpte inte bara Lolita, utan bidrog även till forskning som kan hjälpa Angelina att få barn i framtiden om hon vill det.
– Det är den största gåva jag kan ge, som mamma, syster och kvinna, säger Linda.
Och det är för alla dem som saknar livmoder som Lolita väljer att berätta sin historia.
– Jag vill att fler läkare ska uppmärksammas på och få kunskap om det här syndromet så att de kan hjälpa nästa flicka eller kvinna med MRKH som de har framför sig, säger hon.
– Jag vill också visa de tjejer som drabbas att de inte är ensamma, det finns hjälp att få. Cash-Douglas är ett bevis på det.
LÄS OCKSÅ: Hannah: ”Min vän bar och födde mitt barn” (så funkar surrogatmödraskap)
Fakta: MRKH - så många är drabbade
Mayer-Rokitansky-Küster-Hauser, MRKH, är ett medfött syndrom som drabbar cirka en av 4 500 kvinnor i Sverige. Det innebär att flickans inre könsdelar inte utvecklas som de ska under fosterstadiet, äggstockar finns men livmoder saknas och flickan får inte mens. Många har en förkortad slida samt föds med endast en njure. Det finns flera MRKH-grupper på facebook med råd och stöd samt svar kring donation.
... och så går en livmodertransplantation till:
Att lyfta ur livmodern ur en donator är avancerat, då den ligger djupt ner i bäckenet bakom andra organ. Operationen tar upp till tio timmar. Livmodern placeras sedan i patienten och kärl binds ihop för att få blodet att flöda normalt. Försök med robotkirurgi görs sedan för bättre återhämtning för donatorn.
Över 200 000 kvinnor i Europa sägs vara livmodersinfertila, och en av orsakerna är MRKH. Projektet som Lolita Carlerup deltog i bekostades av privatpersoner, personalen arbetade frivilligt och de tog inte upp sjukhusplatser, utan var på Sahlgrenska när avdelningen var stängd.
LÄS OCKSÅ: Emily, 39: ”Jag frös in mina ägg när jag blev singel”
Läkaren: Det går att jämföra med IVF
Sverige var först i världen med lyckade livmodertransplantationer. De sex första barnen i världen som fötts med donerad livmoder föddes här, och mannen bakom tekniken är professorn och överläkaren Mats Brännström.
– Det började med en 25-årig cancerpatient i Australien vars livmoder jag opererade bort. Hon undrade om det inte gick att transplantera in en ny. Frågan gav mig ingen ro, utan fick mig att börja forska i det. Idag har åtta barn fötts i Sverige via donerade livmödrar, berättar han.
En del menar att livmodertransplantation är ett onödigt ingrepp jämfört med mer akuta transplantationer.
Det håller inte Mats Brännström med om:
– Jag ser det egentligen inte som en transplantation, mer som en infertilitetsbehandling jämte IVF och andra metoder.
LÄS OCKSÅ: My, 28, fick sin systers ägg – så funkar äggdonation
