Johanna Toftby om sin panikångest: "Jag hade inte bearbetat sorgen"

Johanna Toftby var gravid i tredje månaden med dottern Marilyn. Hon hade precis handlat och stod i rulltrappan hemma i Skövde. Det var en dag som många andra och förutom det vanliga graviditetsillamåendet så fanns inga förvarningar på vad som väntade. Men Johanna var bara sekunder ifrån en livsavgörande händelse, och början på en lång resa.

– Det kom helt plötsligt, från ingenstans. Mitt hjärta började skena, det kändes som om kroppen var på väg att explodera. Jag fick andnöd och jag tänkte att nu dör jag.

Allt gick snabbt, någon ringde en ambulans.  Johanna var snart på akuten.

– På sjukhuset förklarade de att det som hänt berodde på att jag var stressad och gravid. Det fanns inget fysiskt fel på mig, men en av läkarna sa att jag har ett känsligt hjärta som lätt reagerar på stress och hormoner.

Mitt hjärta började skena, det kändes som om kroppen var på väg att explodera

Efter ett dygns observation och undersökningar fick Johanna åka hem till familjen, hennes dåvarande sambo Lasse och då ettåriga dottern Lisa-Marie. Men rädslan för ett nytt anfall var svår att knuffa undan.

– Och redan dagen därpå slog det förstås till på nytt och sedan följde attackerna efter varandra. Jag hankade mig fram i tillvaron, men hjärtat skenade ofta och jag var rädd nästan hela tiden.

Efter ytterligare en hjärtundersökning, där man återigen konstaterade att Johanna var frisk, sökte hon upp en psykolog. Psykologen började nysta i bakgrunden till Johannas panikångest, och tillsammans förstod de snart att det berodde på tung, obearbetad sorg. Tre år tidigare hade Johanna upplevt alla föräldrars svartaste mardröm – att förlora ett barn. Hennes för tidigt födda son Louis dog endast en och en halv timme efter födseln.

– Det jag har varit med om är ett riktigt stort trauma, som pågick i flera veckor och slutade med att min son dog. Jag blev också väldigt sjuk efteråt och förlorade stora mängder blod. Men först tyckte jag att psykologen var dum som liksom ville lura in mig i det som gjorde så ofattbart ont att prata om.

– Jag hade inte bearbetat sorgen, för jag mådde så fruktansvärt dåligt. Men jag har fått förklarat för mig att panikångest är en signal från kroppen, "Stopp, du behöver göra något åt det här." Jag behövde verkligen det, så jag gick med på att bearbeta sorgen genom terapi.

Jag förstod inte hur det skulle gå till, bara att ta på mig skorna var som att bestiga ett berg

Och det var tufft, men terapin hjälpte och panikångestattackerna blev färre. Marilyn föddes, en frisk liten flicka. Johanna var nu tvåbarnsmamma. Hon hade allt hon drömt om, en familj och ett fint hus där hon ofta bjöd vännerna på ­middagar. Och visst var hon tacksam. Allt var ju perfekt. Men det dröjde inte särskilt länge förrän ångesten började riva i henne igen. Anfallen var tillbaka, med full kraft.

– Jag blev fånge i min egen kropp. Jag var så rädd att få panikångest så jag hade inget liv. Jag mådde väldigt dåligt av att inte kunna leva som jag ville, med träning och promenader och allt som jag hade förr.

Foto: Karin Törnblom / IBL Bildbyrå

Det var när Johanna skulle göra saker utanför huset, utöver vardagssysslor som att handla och hänga på lekplatsen, som rädslan kom. Hennes ex-sambo försörjde sig som musiker med många resor på schemat och Johanna var ensam med

barnen för det mesta. Hon blev alltmer isolerad.

Till slut sökte hon hjälp hos en läkare – ett besök som skulle förändra allt. Det här var 2001 och att få motion på recept, vilket är vanligt idag, var då ett nytt fenomen. Läkaren ordinerade 30 minuter långa promenader, en om dagen.

– Jag förstod inte hur det skulle gå till först, bara att ta på mig skorna var som att bestiga ett berg. Men min granne Pernilla knackade på min dörr och tvingade mig ut, varje dag. Jag kom med ursäkter hela tiden, men hon accepterade dem inte.

Och Johanna kämpade på. Promenaderna, som till en början varit bara några minuter långa (”en lyktstolpe i taget”), blev längre och snabbare med tiden.

– Jag började känna små lyckorus då och då, jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det nu ... Det var så underbart.

Johanna förstod att det verkligen var medicin hon hade fått utskrivet, om än inte i pillerform. Läkarens ordination,

30 minuter om dagen, blev sedan inspiration till titeln på hennes bok 30 om dagen – en livsresa som handlar om sorgen – och hur motionen och träningen räddade henne.

Seperationen var ett faktum

Men en ny, smärtsam process väntade runt hörnet: separationen. Kärnfamiljsidealet var djupt rotat i Johanna, uppväxt på en hästgård i den lilla landsortsidyllen Åsarp, med hemodlad mat och obegränsat med trygghet. Att separera ingick inte riktigt i hennes världsbild, men äktenskapet hade inte överlevt all smärta.

Vad var svårast med skilsmässan?

– Sorgen över att slita upp familjen, det är så smärtsamt att det inte är klokt. Ett barn kan ju nästan inte uppleva något värre, förutom att någon dör, förstås. Jag hade så dåligt samvete, det gjorde vansinnigt ont.

– Men min exman och jag var överens och vi var aldrig osams. Jag tror inte att det finns lyckliga skilsmässor, men det finns lättare. Vi har kommit överens och bott nära varandra hela tiden, så barnen har kunnat träffa mamma och pappa när de har velat.

Johanna har inget behov av att släta över och få separationen att framstå som en lätt process.

– Det kändes hemskt, att splittra allt, med släkt och gemensamma vänner. Jag kände mig så misslyckad.

Hur menar du med att du kände dig misslyckad?

– Jag tycker att folk ofta ser ner på en ensamstående kvinna, de ser en som… jag vill inte använda ordet loser, men ja, misslyckad. Jag fick frågan om hur jag skulle klara mig ekonomiskt och med min panikångest. Det var oerhört svårt, men jag var tvungen att göra det. Det går inte att leva med någon om det inte fungerar.

Men visst finns det en styrka i att våga bryta upp också?

– Jo, absolut. För de som går starkast ur det här är de som lämnar ett dåligt förhållande och kommer ut lyckliga på andra sidan. Jag kände att jag var skyldig mina barn att försöka ta hand om mig själv. Det var enormt smärtsamt, men det blev ju bra till slut. Jag tror att man behöver ge det tid, och räkna med ett par sorgeår.

LÄS OCKSÅ! Carolina Gynning om livet efter separationen: ”Ett stort trauma”

För Johanna var det viktigt att fortsätta att ”leva som en familj”. Hon lade mycket tid på att laga sina goda middagar, vardag som helg. Att upprätthålla umgänget med alla gemensamma kompisar var viktigt för henne, men inte alltid självklart för dem.

– Jag minns en nyårsafton när alla mina ­vänner skulle ses och jag inte var bjuden. De hade inte tänkt på att de borde bjuda mig. Jag var jätteledsen och kände mig så ensam, där satt jag själv med barnen på nyårsafton. Många är rädda att man ska känna sig ensam som singel bland sex par men jag hade bara velat vara med.

Jag började känna små lyckorus, jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det

Hur hanterade du det?

– Jag bjöd in istället. Det är jättetufft ekonomiskt som ensamstående, men man kan hålla det enkelt och bjuda på knytkalas, till exempel.

Träffar kärleken Janne

Idag är Johanna tillsammans med sin kärlek sedan sju år tillbaka, Janne. Varannan vecka lever de ­småstadsliv i Skövde och varannan vecka bor de hos Janne i Göteborg.

– Våra barn var så stora när vi träffades och då hade det varit jättedumt att rycka upp dem. Vi kommer ju till slut att flytta ihop ändå, Janne och jag.

Johanna Toftby promenerar gärna med kärleken Janne. Foto: Privat

Janne delar Johannas stora intresse för träning och hälsa. De har precis kommit hem från en ­skidsemester i Alperna.

– Vi älskar aktiva semestrar, så vi åker gärna till ställen där vi kan cykla eller åka skidor. Hemma tar vi långa promenader med min hund Lucy och så går vi ofta till gymmet och tränar styrketräning ihop. Vi är bra på att peppa varandra.

LÄS OCKSÅ! Johanna Toftby: ”Jag kärade ner mig i Janne Fors via tv!”

Ångesten kommer då och då

Även om Johanna lever ett lyckligt liv idag, ett liv hon knappt kunde drömma om när hon var på botten, så sipprar ångesten fortfarande ut ibland. Den tar sig bara nya vägar och uttryck.

– Jag är något av en hypokondriker, men inte den sorten som vill åka till sjukhus ofta. Sjukhus är så nära förknippat med döden för mig, så jag undviker läkarbesök in i det längsta. Men när jag oroar mig för något så säger Janne: ”Nu åker du in och kollar dig, så är det ur världen sen”, och till slut gör jag ju det.

En förkylning kan skapa oro och rädslan för att gå omkring med ett oupptäckt hjärtfel bubblar upp ibland. Johanna tror att hälsoångesten delvis beror på att hon ofta var sjuk som barn, men att den framförallt har sin grund i att hon förlorade sin son.

– Jag får kanske leva med vissa symtom resten av livet, men det är hanterbart numera och jag drabbas inte längre av panikångest.