Hon blev hela Sveriges favoritfrisör när hon försökte hitta kärleken i ett dejtingprogram på tv. Det gjorde hon också - men inte då, utan flera år senare. Idag försörjer sig Johanna Toftby på sin blogg och vill slå ett slag för särbolivet.

Kan man vara ensam mamma trots att man är förlovad? 
Ja, det kan man, om man heter 
Johanna Toftby. Hon bor i Skövde med sina döttrar, medan fästmannen Janne bor i Göteborg med sin dotter (hans två äldre barn är utflugna).

– Vi valde bort bonusfamiljslivet. Jag känner stor respekt för hur svårt det är, och ville inte rycka upp mina barn i en känslig ålder för att flytta till en helt ny stad. Så länge flickorna bor hemma så kommer jag att bo kvar här. Därefter flyttar vi garanterat ihop, säger hon när Amelia kommer och hälsar på.

Jag tycker man ska fundera ett varv innan man kastar sig in i en bonusfamilj.

Johanna bor i en stor våning i en villa i utkanten av Skövde (vilket praktiskt nog är fem minuters promenad från centrum). Det är lätt att se vilket hus vi ska till, för på gården står en bil taggad med hennes ansikte och sajtadressen i stor stil. Varje hörn i hennes hem känns ombonat med kuddar, blommor och doftljus, men så är hon också feelgood-Johanna med tusentals följare på sin blogg. 
Kvinnan med de kärleksfulla tonårsbarnen, den coola pojkvännen, de goda middagarna och uppfriskande träningsrundorna. Småstadskvinnan personifierad.

– Jag älskar småstadslivet och den trygghet det innebär. Det är roligt att gå ner på stan och stöta på en massa folk jag känner. Och andra ute på bygden känner mina barn, vilket ger dem ett större skyddsnät.

Tio år sedan hon klev in i rampljuset

Johanna blev känd för allmänheten för exakt tio år sedan, när hon var med i det då så populära dejtingprogrammet 
Ensam mamma söker. Programmet gav henne en grund för det liv hon lever idag. Med åren har hon jobbat allt mindre som frisör, och för ett år sedan tog hon steget att satsa helhjärtat på blogglivet och alla dess trådar (som event, tjejresor och egna produkter). Men det visste hon ju inte då, för tio år sedan.

— Jag fattade inte vad det innebar att vara med i tv i form av löpsedlar och skriverier. Det var tufft i början, och jag fick svälja mycket, för jag hade ju själv valt att gå in i det. Jag startade bloggen för att kunna ge min version, berättar Johanna och fortsätter:

— På den tiden var programmet Sveriges bästa kontaktannons … Men jag såg det också som ett äventyr. Nu i efterhand tänker jag att det nog undermedvetet även handlade om terapi. Jag mådde väldigt dåligt på den tiden och levde med en stor hemlighet som jag behövde utmana.

Har man haft allvarlig panikångest så bor den för alltid kvar inom en.

Hemligheten var Johannas panikångest, som påverkade hela hennes liv. Den kunde övermanna henne när som helst, var som helst. Den kom som en blixt från klar himmel med hjärtklappning, darrningar och intensiva katastroftankar. Periodvis var det så illa att hon inte ens vågade gå till närmaste mataffär, än mindre ut på en längre promenad. 
Ångesten hade sin grund i att hon 22 år gammal förlorade sitt första barn bara en timme efter förlossningen.

— Han skrek när han föddes, jag kommer aldrig att glömma det.

Hon visste inte hur hon skulle hantera sorgen. Istället skaffade hon ett barn till i tron att det skulle vara läkande. Och lilla 
Lisa-Marie var efterlängtad och älskad.

Men med den nya bebisen kom också sorgen kring det första barnet upp igen. 
Och allt kommer ut i någon form. I Johannas fall blev det ångest, vilket hon berättar om i sin bok 30 Om Dagen – En livsresa.

— Har man haft allvarlig panikångest så bor den för alltid kvar inom en, men den är ingen lömsk orm längre som hotar att kväva mig, utan ett litet frö som gör sig påmint ibland, som förra sommaren när vi cyklade på hög höjd i 30 graders värme i Alperna, berättar Johanna och fortsätter:

— Skillnaden är att jag idag vet hur jag ska trycka tillbaka den, och jag vet att det är en känsla. Jag kommer inte att dö.

När Johanna blev känd för hela svenska folket dolde hon en stor hemlighet: en förlamande panikångest. – Jag behövde utmana den, säger hon.

Att våga lämna trots sin psykiska ohälsa

Trots sina psykiska svårigheter valde hon så småningom att separera från döttrarnas pappa, eftersom de hade glidit isär.

— Idag är det vanligare att familjer ser ut på olika sätt, men då var det en stor sak att skilja sig. En vän skällde till och med ut mig: ”Hur ska du klara dig? Du med din ångest.” Men jag är en känslomänniska som måste följa hjärtat.

Fast lätt var det inte, för det gick emot allt det hon målat upp som ”det perfekta livet”. En bild som många omkring henne bekräftade.

— Att bryta upp kärnfamiljen kändes som ett gigantiskt misslyckande, det gjorde så ont, och på en liten ort som Skövde fick jag en hel del skit för mitt beslut. Även kunder kunde pika mig.

Johanna hade sina tjejer mer eller mindre på heltid (pappan fanns där men är musiker med oregelbundna tider), samtidigt som hon utbildade sig till frisör, var konstant stressad över ekonomin och därför jobbade extra. Det ledde till dåligt samvetet över att hon inte hann med barnen … Ja, hon sprang runt i den ensamma mammans ganska typiska cirkel.

— Det var några tuffa år där jag försökte göra allt för att upprätthålla familjelivet för tjejerna.

Döttrarna Lisa-Marie och Marilyn har alltid bott mest hos Johanna. Aftonbladet/IBL

Johanna fortsatte att bjuda in till familjemiddagar. De tände ljus, dukade fint och hade myskvällar över en fläskfilégryta. Och om man inte har råd att åka på semester så kan man köpa en tågbiljett till Göteborg och äta picknick i parken. Hon hittade sina lösningar.

— Men jag hade alltid dåligt samvete för att jag inte kunde köpa lika dyra födelsedagspresenter som andra föräldrar, eller åka på solsemestrar. Fast det roliga är att mina tjejer nu ofta pratar om hur mysigt vi hade det, om alla middagar och utflykter. Lycka och trygghet hänger inte på hur dyr dator man har, säger hon och skrattar till.

Jag behöver en man som kan möta upp och säga emot mig.

— Jag frågade min kompis Pernilla inför skrivandet av boken om vad hon minns av mig från den tiden. Hon sa att jag pratade snabbt och oavbrutet, för att jag var så stressad jämt. 
Det var den kvinnan som gick in i tv-programmet med stora förhoppningar om att hitta kärleken – och kom ut utan bestående resultat.

— Jag dras till charm, utseende och självständighet. Men redan då var jag en kvinna med bestämda åsikter, kanske för att jag redan som ung hade fått ta så stort ansvar. Så jag behöver en man som kan möta upp och säga emot mig, annars kör jag över killen.

Två år senare fastnade hon för en man hemma i tv-soffan, som deltog i samma program som hon själv hade varit med i. En kille med lockigt hår, stor båt och en cabriolet.

— Jag kände direkt att DÄR är min kille. Det låter galet, men ja, jag kärade ner mig i Janne via tv. Efter programmets slut hörde jag av mig till honom på Facebook.

Johanna såg Janne på tv – och skickade ett facebookmeddelande.

Hon skrattar när hon berättar vad hon skrev:

”Hej, vad bra du var i tv, var det kul att vara med?”

Men han svarade direkt:

”Hej! Ja, det var fantastiskt roligt, men det borde väl du veta som haft en av huvudrollerna.”

— Så töntigt! Men vi har kvar de där första meddelandena, vilket är roligt. Han liksom jag dejtade en del men var inte redo att träffa någon, men han har sagt att han visste att vi två skulle träffas en dag, så han var lugn i det. Det kan låta drygt, men vi visste båda att det skulle bli så.

Visste att de skulle gifta sig efter första dejten

I januari 2012 hördes de på telefon för första gången. Efter många kvällars samtal bestämde de sig till slut för att ses över en middag i Göteborg, ”för tänk om man sitter hemma och bygger upp ett luftslott”. Det är sex år sedan nu, och paret är förlovat.

— Jag sa till min mamma redan efter första dejten att jag hade träffat mannen jag kommer att gifta mig med. Han knockade mig totalt med sitt härliga leende och sina blå ögon. Jag älskar hans energi och inställning, vi har samma värderingar och älskar god mat, att träffa människor och att resa. Och vi är båda aktiva personer, som hellre åker på cykel- än solsemester.

Men därmed inte sagt att allt är ”hunky dory” varje dag. De bråkar, som alla andra, ofta om småsaker.

— Janne är pedant, och blir galen på att jag inte ställer in smutsiga glas i diskmaskinen direkt. Jag å andra sidan vill ha en bäddad säng, han låter sin vara, säger Johanna och fortsätter:

— Fast vi har även olika åsikter vad gäller barnuppfostran. Jag är rak, hård, vill att allt ska funka och att tjejerna ska hjälpa till, Janne är lite … ”snällare”.

Jag kunde bli riktigt deppig av att inte träffa Janne.

Kanske var det för att de redan tidigt märkte sina meningsskiljaktigheter som de trots stark längtan valde att fortsätta leva som särbor i varsin stad.

— I början ville vi flytta ihop, för det är jättejobbigt att vara ifrån varandra när man är så kär så att man nästan spricker. Jag kunde bli riktigt deppig av att inte träffa Janne. Men känslorna jämnas ut, och nu kan jag tycka att det är bra att få längta lite mellan varven, säger Johanna och fortsätter:

— Dessutom har jag bott själv så länge nu att jag tycker det är skönt. Jag behöver inte kompromissa, utan bestämmer själv.

Men huvudanledningen till att de valt att inte flytta ihop stavas barnen. 
Att rycka upp och fösa ihop barn från olika familjekulturer bara för att de var störtkära kändes inte rätt för dem.

— Jag tror att alla måste hitta sitt sätt, utifrån vilken situation de befinner sig i, hur deras barn funkar och så vidare. 
Men jag tycker att man ska fundera ett varv innan man kastar sig in i en bonusfamilj, för jag har sett så många barn må dåligt i dem när det skär sig med en bonusförälder, eller när det blir ”mina barn och andras ungar”. Och eftersom jag och Janne har delvis olika åsikter kring uppfostran så kunde det ha blivit problem.

Nyförlovade på en filmpremiär. Karin Törnblom / IBL

Men långdistansförhållanden har sina utmaningar

Hur behåller och stärker man vi:et efter den första passionerade fasen?

Johanna har köpt klippkort på tåget och åker till Götet så snart hemmafronten tillåter (hon kan ju ta med sin dator och jobba därifrån).

— Jag har provat att leva lite som skilsmässobarn, genom att ofta packa väskan och vara på väg till nästa hem – och det är ingen lek. I början tänkte jag att det här gäller väl bara ett år eller två, men det är ganska många år tills tjejerna klarar sig själva. Och när man har tonåringar behöver man verkligen vara hemma och ha koll på dem.

Johanna och Janne har bestämt sig för särbo-sambo-varianten, vilket innebär att de känner sig som hemma i varandras hem, har kvar en uppsättning kläder där och får fixa och dona.

— Närhet och att sova bredvid varandra är viktigt. 
Fast det är klart att drömmen om ett vardagsliv tillsammans hägrar nu när Johannas tjejer blivit såpass stora. Janne har köpt en lägenhet i Karlatornet, vilket blir Nordens högsta hus. Det är tre år tills den är klar, så det kanske blir vårt första gemensamma hem. Det är en dröm vi har i alla fall. Fast den ligger på våning 34 och jag är höjdrädd. Tänk om jag får ständig svindel. Hjälp!

Johannas tips till dig som är särbo:

  1. Försök att få in vardagen i ert gemensamma liv. Det blir lätt fest och lyx när man sällan ses, men det är viktigt att göra vardagliga saker ihop också, som att städa och handla.
  2. Prata på. Vi pratar i telefon varje dag och messar varandra ofta. Vi säger alltid god morgon och god natt.
  3. Hålla handen. Tanka närhet när ni ses. Håll varandra i handen, pussas ofta och kramas i sängen. Ja, ta på varandra.
  4. Känn dig som hemma. Var hemma i varandras hem, lämna kläder och små saker i din partners hem. Det stärker vi:et och närvaron av den andra.

 

JOHANNA TOFTBY

Ålder: 44.

Familj: Särbon Janne Fors, döttrarna Lisa-Marie, 20, och Marilyn, 18, samt hunden Lucy.

Bor: I Skövde.

Gör: Bloggar på Johannatoftby.se, är egenföretagare, influencer och frisör.

Aktuell: Med boken 30 Om Dagen – En livsresa. Här kan du köpa boken signerad!

STYLING: HANNAH BERGROTH HÅR OCH MAKEUP: SHADA GHARIB.

NUVARANDE Johanna Toftby, 44: ”Jag valde bort bonusfamiljen”
NÄSTA Våra vilda djur dör i värmen — så hjälper du dem att överleva