Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Ny Malin Wollin-krönika!

Malin Wollin kämpar mot en lätt fixering vid dagens bästa mål - lunchen. "Jag får komplex av människor som presterar innan lunch.". Läs hennes nya krönika!

Min morfar brukade säga: Det man inte får gjort innan klockan sju blir heller inte gjort. 

Sju? Kan man hinna göra något innan sju förutom att dregla ner kudden till en kall fläck? Klockan sju behöver jag en orkester som låter TAMTARAMTAM i mitt öra. Jag har sovit igenom ettåringar som sitter med en läckande morgonblöja på mitt fejs. Jag kan sova på mina armar så att jag inte har kunnat använda dem förrän efter lunch. Jag-kan-sova-igenom-allt. Och jag får komplex av människor som klarar av att prestera innan lunch. 

Så här ser dagen ut: 

7:20–8:00 Gå upp, väcka Arvid, ge honom


välling och klä honom. Arvid är mitt ansvarsbarn morgon och kväll. Joachim har resten. Sweet deal.


8:10–10:30 Äta frukost. Jobba jobba jobba. Skriva krönikor. Släppa lös kreativiteten. 

Varför är det så viktigt att jobba som en iller de här timmarna? Jo, därför att när klockan slår halv elva tänker jag ”MAT MAT MAT” samt ”Hur kan klockan bara vara HALV ELVA, jag DÖR”.

Jag går fram och tillbaka och pickar på köksklockan, har den stannat? Varför går den så sakta? Jag kan inte äta förmiddagsfika, det tar för lång tid att fixa och fungerar mest som en aptitretare och jag blir ännu mer sugen på lunch, det godaste på hela dagen. 

När jag väl har börjat tänka på mat är det som ett barn som har råkat få syn på godispåsen, det är kört. 

10:30–12:00 Nu händer inte mycket. Joachim kanske ringer från kontoret och frågar vad jag gör och då säger jag förmodligen ”Inget särskilt”, vilket är precis vad jag ”gör”. Jag har en känsla av att ingen får något vettigt gjort den här tiden på dagen.

12:00–12:30 MAT! Hurra för maten. En riktigt lyxig dag har jag ett ärende in till stan och kan köpa vegetarisk sushi. 

12:30–15:00 Nu har jag äntligen fått äta och lunchdepressionen är inte långt borta. Det är så roligt att äta och nu är allt över. Och nu sitter jag framför datorn igen och inte ens ett ”Du har vunnit femton miljoner, på riktigt, det är sant”-mejl skulle kunna göra mig på gott humör. Jag skriver ett ord här, ett ord där och så raderar jag ett av dem. 

När klockan är kvart över hämtabarnen har jag massor av bra idéer. Ska bara, ska bara och så får jag springa som en oljad gnu för att hinna till avkomman som står och skakar galler i en kommunal lokal. 

Och nu är det bara 21 timmar kvar tills det är lunch.

Malins rithörna!

Ser man på, klockan är tolv!