Ny krönika av Malin Wollin!
Alla har vi nånting som vi kanske använder lite för mycket, äter lite för mycket av, gör lite väl ofta. I sin nya krönika berättar Wollin om sitt blandmissbruk.
Bilden ovan: "Ge mig ett knippe, du SKA få pengar!"
Ligger i sängen och mår bra. Jag har precis fått min fix.
Jag är en missbrukare.
Vad jag missbrukar? Allt möjligt, jag är blandmissbrukare.
Jag har precis fått min dos tandkräm från hälsokosten. Milda, naturliga Weleda Rathanja. Jag funderar ofta över vad Rathanja kan betyda men jag vill nog inte veta, det kan betyda tandkräm på finska eller också är det en mystisk rot som växer vid foten av ett högt berg. Är det inte tjusningen med hälsokost så säg, att man aldrig riktigt vet vad man köper.
Den är så god! Den kostar 69 kronor och jag köper alltid två tuber eftersom det har hänt att tandkrämen har tagit slut och jag kan inte åka in till stan för ett enda litet ärende och jag kan inte vara förutan. Den är rosa min tandkräm, rosa och utan fluor och den är så len och fin. Den löddrar inte, den bara glider från tand till tand och gör mig väl.
”Fy vad äcklig!” sa en kompis som smakade lite på en knivsudd.
”Du är en idiot, men då blir det mer till mig”, sa jag och tryckte ut en extra lång korv och borstade mig hög i soffan trots att det var mitt på dagen. Ah förbjudna dekadens!
Morötter. Morötter från mammas och pappas trädgårdsland. Späda och jordiga och godare än allt kokain i Colombia, det är jag övertygad om.
Istället för att bura in knarkarna: ”Här söte lille missbrukaren, från dig till mig med kärlek, istället för kemikalier som mördar, ta en morot som jag skördar.”
Helst vill jag äta dem med all jord kvar eftersom det är så gott, men så läste jag en artikel om en man som hade fått i sig jord från en grönsak och då drabbats av en mördarbakterie som åt upp hans ansikte inifrån (hu!). Så eftersom jag inte vill ha ett hål där ansiktet ska sitta så sköljer jag dem i kallt vatten, men ibland lever jag på den vilda sidan och drar bara av dem lätt mot gräset.
Mmm jord.
Eller persilja. Jag kan äta en hel bukett. Jag äter stjälkarna och allt.
Nu tänker ni ”tjejen har ju järnbrist” och det må väl vara hänt. Men tänk på knarkarna, tänk så mycket godare kokainet är när du har kokainbrist.
Jag rycker en hel näve krusig persilja och mular in i gapet, drar lite på tänderna för att kontrollera kvalitén, hinner inte skölja, hinner inte leta efter insekter (lite protein har ingen dött av).
Åh – så-gott.
Låt mig nu bara ligga här en stund och titta på moln som antar formen av små morötter, konturerna av krusad persilja och tandkrämstuber.
Malins rithörna!
Karotenisten är en sorglig syn.
