Ny krönika av Malin Wollin!

”Jag stod i kön till kassan på Coop och skyfflade upp all mat som vi behöver samt annat som man köper när man är hungrig. Som torkade ananasringar på påse, det är ju JÄTTEÄCKLIGT. Man tror att jo, jag kommer äta upp den här påsen med torkad ananas och så kommer man hem, lägger påsen bland mjölet och sockret och tre veckor senare vill man veta ”Vem köpte torkad ananas?”

Jag stod där i kön och hade bara en kund framför mig och hon hade bara tre varor, varför tar det sådan tid? Hon hittar inte sitt kort. Det är borta. Hon har inga kontanter. Bara tolv kronor. För många är detta pinsamt. Jag tycker inte det. Jag blir bara arg, det osar nyupptäckta könsord för mitt inre och jag blir så arg på situationen att jag vill gråta vågrätt. Men skäms gör jag icke, det är inte pinsamt att livet vill fucka dig i stjärten när du står i Coop-kassan och klockan är 20:50 och de redan har börjat rulla ner metallgrindarna från taket. 

Kvinnan fumlar med plånboken, tjejen i kassan läser högt upp från kassadisplayen vad hon har köpt och vilket vill hon plocka bort? Det tar sådan hiskelig tiiiid. 

Så jag gör det som man ser på film. Jag gör det.

”Här, jag kan betala” säger jag och lägger fram ett par tjugolappar framför kassörskan. 

Herregud, hon ska ju bara köpa en Aftonbladet och ett par liter mjölk. 

Jag ler och ser sådär god ut. Ler med stängd mun och ser mjukt human ut. 

Men kvinnan vill inte ha mina pengar. Hon tittar inte på mig. Hon lämnar varorna och går därifrån. 

Varför är pengar så otroligt laddat? 

Om jag hade kastat mig framför en minibuss ute på parkeringen och räddat kvinnans liv hade hon inte hamnat i samma skuldläge. Vi hade legat chockade mellan en Saab och en Volvo och andats häftigt medan vi funderade på vilken tur vi hade som fortfarande levde. Kvinnan hade kanske sagt tack för att du räddade mitt liv och så hade jag sagt att äsch då. 

Hon hade varit oändligt tacksam. Det hade varit underförstått att detta blir svårt att återgälda och därför är det heller inte aktuellt. 

Hade hon tagit emot mina fyrtio kronor hade hon förmodligen jagat mig till världens ände och ut över ett stup för att ge mig mina slantar tillbaka. 

Är det inte märkligt?

Och är det inte märkligt så säg, att jag skämdes mest av alla på Coop där jag stod med mina skrynkliga sedlar som ingen ville ta emot? Jag plockade upp dem och lade tillbaka dem i plånboken, ryckte på axlarna och log osäkert mot tjejen i kassan. 

Jag kände blickarna från mina medhandlare i kassan, jag kände hur deras förakt brände i ryggen. Tror du att du är något med dina gamla tjugolappar?

Nej hu, betala någons kvällstidning gör man bara på film."

Malins rithörna:

Hellre en tjuga i foten än en tjuga i gåva.