Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Sara Beischer skriver om äldrevården - från insidan

Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här berättar  historien om nittonåriga Moa som flyttar till Stockholm för att bli  skådespelare. Men istället för det glamorösa och flärdfulla liv som hon  föreställt sig hamnar hon i en tillvaro kantad av död, kroppsvätskor och  stressiga arbetsvillkor.

På äldreboendet Liljebacken, som hon arbetar på i väntan på karriären, äcklas hon av vårdtagarna och avskyr sina kollegor. 

Huvudpersonen Moa är en påhittad karaktär men har vissa likheter med Sara själv som även hon har haft teaterdrömmar och jobbat inom äldrevården. Men till skillnad från Moa har hon inte gjort riktigt samma resa. För Moa förändras drastiskt. 

– Hon börjar se människorna bakom skalen. Jag har inte gjort samma dramatiska resa från att avsky till att tycka om, men det finns likheter mellan mitt och hennes sätt att reagera på vissa saker och jag har också varit rädd för olika situationer som ung.

"Jag har vägt blöjor"

Sara ville skriva en roman som utspelade sig på ett äldreboende för att skildra de människor som inte är synliga i vårt samhälle: de gamla och de som tar hand om dem. Och i och med debatten där företaget Carema fått vara ansiktet utåt för en undermålig äldreomsorg är Saras bok särskilt aktuell. Själv känner hon igen mycket i den bild som målats upp i media. 

– Jag har jobbat på ställen där man har vägt blöjor, där man sparat in på hygienhandskar och lagt de gamla väldigt tidigt på kvällen. Det var hemskt. Men det är synd att hela debatten handlar om isolerade vårdskandaler istället för om hur vi kan förbättra hela äldrevården.