Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Om jag bara varit lite mer som Pernilla Wahlgren

Att den aldrig går ur. Den där känslan av att känna sig ful, ute, mindre kunnig och helt enkelt inte riktigt lika hipp, smart, snygg som tillfället efterfrågar. För hur vuxna och förnuftiga vi än är kommer då och då den där stunden som gör oss små. Ann jobbar sig igenom minnen från ungdomen tack vare en piffig Pernilla Wahlgren.

Torsdag, 09.30, studio 2 i Globen.

Pernilla Wahlgren tittar på beiga skorna som jag har ställt på sminkbordet.

-Visst är det Marc Jacobs? Dom är så snygga!

Jag hummar och hänger upp min skrynkliga gula klänning på en galge.

-Dom är ju några år gamla, jag har också såna. Hur har du lyckats hålla dom så fina? Mina är helt förstörda, haha. 

Jag mumlar nåt om "varit rädd om skorna" samtidigt som jag ställer fram mina fotsvettiga Converse bredvid Pernillas tio par klackdrömmar som man skulle kunna döda vem som helst för att få trippa omkring i. Har ingen aning  hur skorna fortfarande kan vara i så bra skick, jag har lånat dom av min osunt märkesgalna kompis; men det är som att förklaringen fastnar på tungan (måste vara läppglansets fel). Varför beter jag mig som en barnrumpa? Blir så osäker och ytlig? Det är som att jag slungas tillbaka tjugo år i tiden och står på Kvickenstorpsskolans skolgård. Där var man ingenting om man inte hade:

 1. Lacostetröja med äkta krokodil

2.
Gul&blå-jeans i rätt denim

3. Rökte

Visst, det hände att jag och syrran lyckades tjata till sig oss en statussymbol när mamma eller pappa var i spenderarsvängen, men oftast fick man hålla till godo H&M och spygröna blickar av avundsjuka på dom som gick omkring i hela drömuniformen. En gång ville jag så gärna ha det där extra, det som skulle få alla att stirra ögonen ur sig, så jag köpte en Lacostétröja som en kompis hade snott. Åh, den var så fin. Vit och ribbad. Alldeles lagom tunn.

Inte som hemmastickade som alltid kliade. En futtig dag hann jag använda skönheten innan mamma blev misstänksam, "Annson, var kommer tröjan ifrån?"  "Eurm, lånat den av Sara."

Min mamma gick inte på den lätta. Däremot har Pernilla ingen anledning att ifrågasätta mig. Vi är i samma bransch. Kanske är jag en tjej som lägger ut fyratusen spänn på skor i veckan. Kanske är jag…

-Vilket snygg armband, var har du köpt det? 

Puh! Plötsligt är jag 39 igen och förklarar som det är, att jag har lånat det mesta för att ha under tv-inspelningen. Det slår mig faktiskt också varför jag väldigt sällan köper ett par skor för tretusen spänn. När jag står där med tio gram mocka i min hand börjar tänka exakt på vad man kan göra för dom där pengarna och hamnar i velpettarnas land. Eller i Paris.

Men ändå. När jag sitter där i studion och vinglar med Marc Jacobs-pjucken blir jag faktiskt automatiskt Pernilla Wahlgren-snygg.  Kanske är det en ny tid nu, när både tonåren och småbarnsåren är över? När jag tänker efter vill jag nog satsa på att bli lite mer av Carrie och lite mindre av Gullan Bornemark.

När inspelningen är slut för dagen gör jag en sak som jag aldrig gjorde när jag var 18. Jag köper en klänning och struntar i middagen. Kollar mig i spegeln. Fan vad jag är snygg! Synd bara att det kurrar så satans mycket i magen…

Puss och kram