Närgånget med Cissi Wallin

Jennie Hammar har träffat den smarta och roliga radioprataren och krönikören Cissi Wallin. "Jag är mer rutinerad än flera av gubbarna på kanalen."

Cissi, har du någon drömgäst? 

– Oj, vad svårt. Det finns så många! David Bowie. Eller Amelia Adamo. Jag gillar powermänniskor som ändå är ödmjuka. 




Hur är radiojobbet?

– Väldigt kul! De anställde mig i samma veva som de anklagades för att vara en ”gubbradiokanal”. Jag erbjöd mina tjänster och de ville att jag skulle börja direkt. Jag har väl varit lite rädd att folk ska viska att jag är ett ”tjejalibi” bakom min rygg. Men jag är en mer rutinerad radiopratare än flera av gubbarna på kanalen.




I en intervju beskrev du Uddevalla som ett sexmecka, men Stockholm som lite tillknäppt. Är det sant!?

– Jag vet inte. Men när jag var 19 och bodde i Uddevalla visste man att om man haft ihop det med nån SKULLE man springa på varandra, så det var ingen stor grej. När jag flyttade till Stockholm och var 21–22 var det en helt annan sak. Då gömde man sig på Berns toalett om man fick syn på nåt gammalt ragg. 




Du är nykterist. Hur reagerar folk på att du inte dricker?

– Jag har ju en dålig historia med alkohol. Det blev för mycket när jag flyttade till Stockholm. Men jag tror att folk finner det mer provocerande med människor som aldrig ens provat. Jag är en beroendepersonlighet och måste kontrollera mig själv. Jag måste stoppa mig själv från att köpa med mig ett kilo godis hem och äta upp allt. Det är klart att det är jobbigt ibland, men det går bättre nu än tidigare.




Jag läste på din blogg att du lider av dödsångest. Hur då?

– Jag är en sån där katastrofmänniska. Jag tror kanske inte alltid att jag själv ska dö, utan kan även oroa mig för att andra ska göra det. Om jag ringer min kille och han inte svarar direkt är min första tanke att han är död, INTE att hans batteri är slut, eller att han inte hör mobilen. 




Kallar du dig feminist?

– Ja, absolut. Det är ett ord jag tycker att vi ska återinföra. Jag kämpar inte för att kvinnor ska ha det bättre än män, men så länge vi har det sämre tänker jag kalla mig feminist. Sen tycker folk att jag låter arg bara jag öppnar munnen. Om en man skulle säga samma sak skulle det bara tolkas som något han sa ”i förbifarten”.

När blev du riktigt glad senast?

– Idag. Jag fick reda på att jag fått en superbra grej i sommar, som inte är officiell än. Det är en overklighetskänsla när det går bra karriärmässigt. Man tittar över axeln ibland och undrar ”är det verkligen mig ni menar?” Jag vet inte hur man ska tackla den. Börja älska sig själv mer, kanske. Men det är ett kvitto på att det lönar sig att jobba hårt.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!