Malin Persson Giolito tipsar om böcker
Möt amelias nya bokprofil författaren Malin Persson Giolito. Hon kommer tipsa om böcker och bokupplevelser i nya amelia.
Det här är Malin Persson Giolito i sju punkter:
Bakgrund: Född i Stockholm, uppvuxen i Djursholm, numera bor jag i Bryssel. Jag har läst på fyra olika universitet i tre olika länder och i många år arbetade jag som advokat. 2008 kom min första roman, Dubbla slag (Piratförlaget). Numera skriver jag på en romanserie om advokaten Sophia Weber. Första delen Bara ett barn kom 2010, andra delen Bortom varje rimligt tvivel släpptes nu i oktober.
Så vill jag inspirera läsarna: När läsning är som allra bäst så blir böckerna en språngbräda som kan användas till mer än bara avkoppling. En bra bok får oss att tänka på något annat vi har läst, eller gjort, eller borde göra. Även om man nödvändigtvis inte går raka vägen från mitt boktips till biblioteket så hoppas jag kanske att man börjar fundera på vad man själv vill läsa. Eller göra. Eller undvika att göra.
Min första eller viktigaste läsupplevelse: Laura Ingalls Wilder är min första stora författarkärlek och såvitt jag kan minnas den enda författare jag har riskerat livet för. När jag var liten brukade jag lägga febertermometern i sänglampan för att mamma skulle tro att jag hade feber och låta mig stanna hemma från skolan. Då kunde jag ligga och sträckläsa Lilla huset på prärien-serien utan att ta paus för annat än kladdiga marmeladsmörgåsar. Men en gång sprack febertermometern. Då fick jag kvicksilver i hela sängen. Det är faktiskt livsfarligt.
Favoritförfattare: När jag var tonåring var det Hjalmar Söderberg. Numera är det väldigt få författare som jag skulle vilja ha som affisch på väggen. Tranströmer, kanske. Eller Kristina Lugn. Margaret Atwood. Ferdinand von Schirach, Camus, Ian Mc Ewan. John Fowles. Nick Hornby, John Grisham eller JK Rawlings. De är sådana där idoler som jag skulle kasta mina trosor på. Men nej, jag har nog ingen direkt favoritförfattare. Men jag hittar ständigt nya favoritböcker. Men till mitt försvar måste jag säga att det mesta jag läser tycker jag är ren skit. Precis som en riktig recensent.
En bra bok ska: Jag vet inte. "Hur långt är ett snöre?" Så fort jag tror att jag har koll på vad jag verkligen avskyr så kommer det en skitbra bok och ställer allt på ända. Magiskt, eller hur?
Så länge orkar jag ge en bok "en chans": det märks omedelbart om en bok är värd att läsa eller inte. Det betyder inte att en bok måste vara spännande för att jag ska vilja läsa, men den måste ha något, oklart vad.
Mitt liv som sexordsroman: Silversked i mun. Väldigt djupt ner.
Håll utkik i nya amelia efter hennes tips!
