Krönika: Påskmys med Ann Söderlund

För Ann Söderlund handlar påsken om återuppståndelse, kärlek och att ta hand om och vara tacksam för sina nära. Hennes fredagskrönika handlar om dagen då hon träffade Jesus i ett par foträta promenadskor...

22 april:  DAGEN DÅ JAG TRÄFFADE JESUS I ETT PAR FOTRÄTA PROMENADSKOR

Det är en alldeles vanlig söndagsförmiddag. Barnen kivas lite lagom (okej, jag ljuger, MYCKET!”). Jag och mannen dricker starkt kaffe och tjatar på att alla ska klä på sig och gå ut innan det lilla kaoset utbryter. Så ringer telefonen. Det är min käre far som tycker att vi ska träffas i stan och kånka hem syrrans cykel som hon har lämnat på bakgård efter en flytt. 




Pappa är som han alltid har varit. Skeptisk till om jag kommer att hinna i tid. ”Du ska köra barnen hit och dit och det kommer säkert att ta längre tid än du tror. Ring när du är på väg istället.” Jag muttrar något samtidigt som Dante spiller ut ett glas Ó boy, ”Ja, ja, jag ringer sen måste lägga på nu, puss”. Det går någon timme och två barn är lämnade hos kompisar. Dante och jag närmar oss Östermalm. Ring, ring, ring. Pappas telefonsvarare går på. Jaha ja. Han kanske tar en dusch. Vi får väl äta lunch så länge. Jag ringer igen. 




Telefonsvararen går på, ”Hej ni har kommit till Göran Söderlunds telefonsvarare…Jag fnissar. Jisses han låter som någon hämtad ur en svartvit Bergmanfilm. Allvarlig som en gruva. Pekoral som Åsa-Nisse. Måste säga be honom byta till något gladare. Sådärja. 

Då hann vi köpa glass på 7 Eleven också. Jäkligt smaskiga dom där youghurtsakerna.

Jag ringer igen och nu känner jag hur det snörper till i magen. 




VARFÖR SVARAR HAN INTE?Under dom dryga 38 år jag har känt honom har han aldrig gjort något oförutsägbart. Inget bungyjump eller världsomseglingar. Ingen sushi. Man vet alltid ungefär vart han håller hus. Nära en charkuteridisk. Eller en golfbana om säsongen är rätt.
Jag ringer syrran. ”Var han inte lite konstig igår under middagen igår?” 




Hon håller med. ”Kanske hade har tagit värktabletter mot sitt ryggont? Tänk om han har ramlat och slagit i badkaret?” Tio minuter senare står jag utanför hans dörr i stan med gråten i halsen. Damen som svarar på andra sidan 112 ställer frågor samtidigt som hon ringer på hans telefon. ”Hör du några signaler?” ”Hur är hans allmäntillstånd?” ”Finns det ingen som har en nyckel?”




Jag svara som genom ett töcken samtidigt som jag hojtar genom brevlådan och blir mer och mer säker på att jag håller på att bli föräldralös. Nu vädjar jag desperat, ”Snälla, låt inte några fler minuter gå förlorade, skicka hit polis och ambulans.” Nu kan jag inte längre kontrollera hur känslorna skenar. Min 4-åring försöker trösta när ambulanskillarna kommer och frågar hur det är ställt, ”Mamma, morfar lever, han kommer aldrig att dö!” 




Jag snörvlar och förklarar osammanhängande vad som har hänt. Eller inte har hänt. Killarna i gröngula uniformer nickar förstående och jag kan inte sluta tänka på allt som vi inte har hunnit göra. Pappa som alltid har pratat om Hawaii. Hur han drömmer om att åka dit. Jag viskar tyst upp mot himlen att bara han lever så ska jag jobba dag och natt för att vi ska kunna åka dit i jul. Jag ska bli världens bästa dotter och skriva en bästsäljare och ta hand om honom på ålder…




”Ring ring”. 

Som genom ett mirakel ser jag bokstäverna ”pappa” på displayen. Trycker på knappen och skriker rätt ut, ”Men pappa jag trodde att du var död”! Nu har hela kvarteret stannat upp och ambulansmännen ber mig diskret att gå in i porten, ”Men älskade Ann, jag är inte död, jag är i Vasaparken! Det verkar ha varit något fel på stimkortet”.  Åh, tack gode gud, han kallar fortfarande simkortet för stimkortet. Huvudet är helt. Allt är som förut. Han är fortfarande min store tjocke far utan minsta koll på världsligheter som teknik. Inne i mitt bröst spritter det upp ett jubel.

Påsken är här och den är vackrare än någonsin förut. Jag skrattar till och ler lite generat mot alla som har samlats utanför porten. Det är faktiskt inte varje dag som ens pappa är Jesus.

I påsk...

... Är jag på Gotland och har stor påskfest i mitt missionshus! Flest ägg vinner!... Börjar jag skriva på min bestseller…... Tackar jag både Gud och annat smått och gott för allt gott som finns i mitt liv.... Tvingar jag svärmor att lära mig allt om trädgård.  

... Bakar jag med barnen och påskpussar alla jag ser!

 Läs fler fredagskrönikor av Ann Söderlund!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!