Krönika: Anns fredagsmys!

Publicerad 29 apr 2011 kl 14.20

Ann Söderlund är en av alla som har sett fram emot det engelska prinsbröllopet. Men det upplevs bäst i soffan med mysbrallor och en liten fjärt... Ytan får andra stå för.

amelia

29 april: Dagen då jag träffade en prins och vände mig om

Cherio och Old fart!

Häromveckan gjorde jag en intervju om Bolibompasex i Dagens Nyheter. Helt ärligt har jag alltid undrat vad det är, egentligen. Alltså jag förstår ju innebörden: att man har prick en timme på sig att knulla efter det att den där tokiga draken har skuttat in i teven i vardagsrummet. Men jag får det inte att gå ihop. Ett genomsnittligt svenskt samlag är enligt en rykande färsk undersökning sju minuter. Vad gör man då resterande 53 minuter? Vattnar pelargoner? Ligger på spikmattan? Är bitter för att ens snubbe inte är Alexander Skarsgård (han är tydligen en jävel på att hångla har jag hört från Josefin…) Lägga pussel?

Se där ramlade jag på ett annat hubbabubba-ord av bara farten – ”familjepusslet”.

Nej, jag är inte helt dum i huvudet och hajar naturligtvis det omöjliga i ekvationen: karriär+kärlek+hemsytt+sjuspråkig+fettfri+semester+hemlagat+klinkers+utveckling+kåt+glad+tack=utopi. Men ändå.

Och ändå. Vad ska man göra om man mot alla odds lyckas med att lägga alla små träbitar på rätt plats? Köpa ett nytt och snyggare pussel, typ en tusenbitars på en alptopp med råmande kossor i Schweiz.

För varje dag blir jag mer och mer osäker på om jag någonsin kommer att bli det minsta lik Silvia. När jag har smygkollat verkar bara vara hos grannen som det finns perfekta kuddar, perfekta middagar och perfekta barn. Fast det är klart. Vid ett tillfälle träffade jag faktiskt en sådan perfekt man på en alptopp och det gjorde mig oändligt osäker på vem jag själv var och om han var verklig. En sådan snygg, sammansatt, känslosam och rolig människa kunde inte vara annat en smygpsykopat eller oändligt fåfäng.

Jag träffade honom med armen om en supermodell något år senare och jag tror att det var just då och där som det gick upp för mig att det är det operfekta som är perfekt (men fråga mig i morgon så kanske jag är av en helt annan mening).

Så vad säger ni? Ska vi hämta linnenäsdukarna och korka upp en flaska champagne och slå oss ner framför teven och gråta en skvätt när William och Kate skrider upp för altaret i West Minister Abbey. När du sitter där i mysbrallan och släpper en liten fis så måste du hålla med om att det är väldigt skönt när någon annan får stå för ytan.