I taket lyser stjärnorna
Angelägen dialog
Jag gillar dialogen i ”I taket lyser stjärnorna”; skarp, fyndig och angelägen. Det märks att en välskriven bok filmatiserats. Ändå skiljer sig inte filmen om Jenna – vars mamma är sjuk i cancer – från den uppsjö fjortisrullar vårt land producerar. Det kan stå ”gripande ungdomsskildring” hit, och ”alldeles underbar” dit, i bioannonsen. Det brukar det göra. Jag vet inte vem som är mest överrepresenterad i svensk film; den äldre mannen med polisbricka – eller den söta fjortistjejen med bekymmer? Varför är vi så enormt galna i just dessa två figurer?
