I taket lyser stjärnorna

Angelägen dialog

Jag gillar dialogen i ”I taket lyser stjärnorna”; skarp, fyndig och angelägen. Det märks att en välskriven bok filmatiserats. Ändå skiljer sig inte filmen om Jenna – vars mamma är sjuk i cancer – från den uppsjö fjortisrullar vårt land producerar. Det kan stå  ”gripande ungdomsskildring” hit, och ”alldeles underbar” dit, i bioannonsen. Det brukar det göra. Jag vet inte vem som är mest överrepresenterad i svensk film; den äldre mannen med polisbricka – eller den söta fjortistjejen med bekymmer? Varför är vi så enormt galna i just dessa två figurer?

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!