Göran Rosenberg och Vanna Rosenberg om far och dotter-relationen

Vad betyder det att vara barn till fo¨ra¨ldrar som o¨verlevt koncentrationsla¨gren? Hur pa°verkas livet av tystnaden och skuggorna fra°n det fo¨rflutna? Vi har tra¨ffat Vanna och Go¨ran Rosenberg fo¨r att prata om det.

Mest aktuella far och dotter just nu: Göran och Vanna Rosenberg. 

Göran, en av Sveriges mest aktade journalister, kommer med boken Ett kort uppehåll – på vägen från Auschwitz. En vacker, djupt personlig berättelse om hans barndom i en enrummare i Södertälje, och fadern Davids öde som överlevare från Förintelsen. 

Vanna, en av landets mest älskade komediskådespelare, har premiär på en ny film, en ny tv-serie och en teaterpjäs som lovar att bli särdeles rolig, mot svart botten. 

Vi träffade dem en tidig vårdag för ett samtal om barndom, uppväxt och skuggorna som lever genom generationer. Allra först en resumé av Görans bok.

Görans bok börjar den 2 augusti 1947, då Görans pappa David Rosenberg, 24 år, kliver av tåget på Södertälje Södra för att söka jobb som rörmontör på lastbilsfabriken. Tre år tidigare har David och Hala, Görans blivande mamma, i boskapsvagnar ”levererats” från ghettot i Lódz till koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. På selektionsrampen skils de åt. David och hans äldre bror transporteras till arbetslägret Braunschweig, Hala och tre av hennes systrar till koncentrationslägret Stutthof. Davids mor, Halas båda föräldrar och storasyster med femårig son, skickas direkt till gaskammaren. Det är en ren slump att just David överlever svälten, sjukdomarna och massdöden i slavlägren. Han väger 36 kilo när amerikanerna i början av maj 1945 befriar lägret Wöbbelin, hans fjärde anhalt på vägen från Auschwitz. Utanför barackerna ligger staplar med döda som tyskarna inte hunnit sopa bort spåren av.

David återhämtar sig på ett ”utlänningsläger” i Dalarna när han 15 januari 1946 får veta att också Hala lever. För hans bror Natek har miraklet inte inträffat, hans hustru är död.

Om allt detta vet Göran, den fiolspelande pojken i 50-talslängan i Södertälje, ingenting. (Han har fått Sveriges vanligaste pojknamn för att inte känna sig annorlunda, men föräldrarna lyckas aldrig uttala det riktigt rätt.)

När David dör, 37 år gammal, är han inte längre den glade, energiske pappa som lärt sin son läsa vid fyra års ålder med hjälp av bokstavsbrickor. Och som själv lärt sig svenska av August Strindberg och slitit med korrespondenskurser på nätterna för att avancera till ingenjör. Davids ambitioner efterfrågas inte. Hur han än kämpar för att bygga sig ett nytt liv i Sverige hinner skuggorna ifatt. Han drabbas av huvudvärk, sömnlöshet och svår depression. Den 22 juli 1960 tar han sitt liv på den psykiatriska kliniken där han är inskriven. Mamma Hala är ensam kvar med elvaårige Göran och hans fem år yngre syster Lilian. Först flyttar de till Västertorp i Stockholm och sedan till Israel, där Halas syster och Davids bror finns. Efter två år återvänder de dock till Sverige och Göran, tänkt att bli civilingenjör, halkar in på journalistbanan. När han är 25 år föds Vanna.

Den kaxige stjärnjournalisten förblir långt upp i vuxen ålder ovetande om Nazitysklands brott mot hans polsk-judiska föräldrar. Hur skulle han kunna veta när ingen berättat och han själv inte förmått sig att fråga?

Att inte veta är dock inte att gå oskadd genom historien, även om Göran velat intala sig det. Han är vad forskarna kallar en andra generationens överlevare,. Arbetet med Ett kort uppehåll – på vägen från Auschwitz har förändrat hans syn på sig själv. Liksom den har förändrat dottern Vannas syn på både sin pappa och sitt eget liv. Tredje generationens överlevare, är i dag ett välkänt begrepp. Också överlevarnas barnbarn påverkas av tystnaden, skuggorna och det tjocka, svarta strecket över det förflutna. 

Go¨ran, o¨verlevarnas barn:

– Jag har blivit mera hudlo¨s

”Jag satt på en strand och pratade med en författarvän när jag hörde mig själv säga: ’Jag har en bok som jag kan skriva, boken om min pappa.’ Detta var i mitten av 80-talet, och från och med då fanns boken i mitt huvud. Det har varit en lång process av läsande, tänkande och letande i arkiv. Den viktigaste pusselbiten fick jag av mamma 2003, en sliten plastpåse med kärleksbrev. De längsta och mest utförliga breven skrivna av pappa innan han och mamma återförenades i Sverige hösten 1946.

Jag fick också hjälp av min syster Lilian att spåra pappas sjukjournaler. Ännu återstod lite forskning, jag gjorde bland annat en bilresa till de olika koncentrationslägren där pappa varit internerad. Jag började skriva 2007, så boken har tagit fyra år. Jag skriver extremt långsamt, en halv A4-sida per dag och jag är nöjd. 

Jag minns glasklart hur det kändes när jag fick budet om pappas död. Först något år senare fick jag veta att han tagit sitt liv, men inte hur. Jag frågade inte heller, man gör väl inte det som barn.

Minnesluckorna har grämt mig när jag försökt gräva fram scener och känslor ur minneslagren. Det är de dramatiska händelserna jag minns, som natten då pappa hade hemska mardrömmar och skrek med ett barns röst. Men jag minns inte när han på slutet fick permission från sjukhuset för att vara med på min skolkonsert. 

Mamma bar bördan ensam. Hennes tanke var att berätta så lite som möjligt för min syster och mig för att vi skulle ha kraft att ta oss vidare. Därav flytten till Stockholm efter pappas död, och därefter flytten till Israel. Men vi stannade bara i drygt två år. Mamma hade arbetat heltid i Sverige, bland annat på konfektionsfabrik, men det blev för tufft för en ensamstående mamma med två barn att etablera sig i en nybyggarförort till Tel Aviv. Jag stortrivdes i Israel och blev väldigt besviken när vi flyttade hem. 

Jag var en självcentrerad, liten pojke, helt uppslukad av sin egen värld. Det är kanske mycket begärt att ett barn ska ”se” sina föräldrar, och man hade kunnat önska att de inte varit så tillknäppta. Jag hann bli trettio innan jag gjorde min första resa i Förintelsen, i en artikelserie för Aftonbladet. Då hade jag tagit reda på så pass mycket att en artikel handlade om hur mina föräldrar kommit till Sverige.

Men den stora resan är boken. Den var smärtsam att skriva, och det var väl därför det tog så lång tid. Det var extremt svårt att tillkämpa sig den nödvändiga distansen, ibland måste jag lägga ifrån mig pennan och hämta andan. Men skrivandet är ju också ett sätt att bearbeta och hantera minnen.

Jag har funderat på vad boken gjort med mig. Jag tror att jag blivit mera hudlös och mindre självcentrerad. Jag har haft en benägenhet att stänga till om mig, mobilisera hela min energi på arbetet. Nu har jag stannat upp, och det gör ont. Det är en stor upplevelse att ha tappat det där skyddet sent i livet.

Jag har fått en större förståelse för barn till överlevare, att de blir skadade. Även jag. Tidigare har jag sett mig som ett undantag, en helt och hållet self-made man. Jag hade en underbar pappa men han blev aldrig mer än rörmontör, och vi bodde i en etta tills jag var sex. Det fanns inget som sa att jag skulle bli det jag blev, jag har känt att jag kämpat mig upp av egen kraft. 

Där har jag nedvärderat pappas, och min bakgrunds betydelse. Forskningen om överlevarnas barn har jag inte satt mig in i, eftersom jag haft svårt att se mig som del i ett kollektiv. Jag är mer benägen att se alla som gått igenom detta obeskrivliga helvete som bärare av var sin historia. Det vi som är deras barn och barnbarn har gemensamt är att vi brottas med ett svart hål i vårt förflutna. Erfarenheten har också präglat min syn på världen. Jag är medveten om skörheten, hur tunn fernissan är som gör att samhället fungerar. Men jag har bara ljusa minnen av min barndoms familjeliv, mina föräldrars kärlek var en vacker historia."

Vanna överlevernas barnbarn:

– Jag har fått möta en annan del av pappa

”Pappa var bara 25 år när jag föddes och jag var ett år när mamma och pappa skildes. I början bodde jag hos pappa varannan vecka, eller på helger, men jag har inte vuxit upp med honom. Pappa var USA-korrespondent för tv i flera år, och han har alltid jobbat mycket.

Kontakten fram tills jag slutade gymnasiet var inte alltför tät. Men på senare år har han öppnat upp. Det är aldrig för sent att få mer av sin pappa.

Jag visste att pappa skrev på boken, men kunde inte föreställa mig vad som väntade. Vid första läsningen grät jag mycket. Det finns avsnitt som är ohyggliga, som det där den judiske ghettoledaren Rumkowski håller sitt tal och manar föräldrarna att offra sina små barn för att rädda livet på de äldre… Andra partier i boken är lugnt betraktande och noterande. Men där finns hela tiden ett driv framåt mot den obevekliga avgrunden. 

Jag ringde pappa flera gånger under läsningen, för att förmedla min kärlek till honom. Jag tycker att han är så modig. Om jag ska dra en parallell till mitt eget arbete, så måste han för att kunna göra rättvisa åt berättelsen kliva in i en roll och ge sig hän totalt. Det går inte att väja för något, inte att gömma sig. Efter boken känns det nästan som om jag mött honom som barn. Det har varit ovärderligt att få möta en annan del av pappa. 

Det har inträtt ett trevande tillstånd mellan oss med mer plats för undran och känslor. Det händer saker när man avslöjar sin 'svaghet'. 

Jag har främst märkt skuggorna från det förflutna genom det som inte har sagts, samtal som huggits av, något som synts i ögonen… Ja, jag tror att det har påverkat mig. Men pappa och jag har inte haft samma fokus. Medan jag har bott i en lägenhet på Kungsholmen, har han bott i världen. Han har inte riktigt haft tid för de små obetydliga samtalen, och då har jag backat. Det stora och det lilla som jag präglats av, har gjort det lättare för mig att slappna av med människor som jag inte känner så väl. När det blir för privat skruvar jag på mig.

En annan konsekvens av det här familjetraumat är att det varit svårt att komma och beklaga sig över futiliteter som en stukad fot eller mörkrädsla. Så, ja, det har nog påverkat mitt liv. 

Före pappas bok har vår historia visat sig som skärvor, utvalda scener, det har inte funnits utrymme för mig att fråga vidare. Den sammanlagda smärtan har liksom varit tillräcklig. En gång bad jag farmor berätta något om Stutthof, arbetslägret dit hon fördes från Auschwitz, för att få mig att förstå… och då sa hon att det doftade barrskog. Samtidigt som de här ohyggliga sakerna hände växte sig tallarna höga och barnen lekte någon kilometer därifrån!

Farmor och jag har alltid varit nära varandra. Hon är inte rädd för känslor, jag tror inte alls att pappa behöver vara orolig för vad hon ska säga när hon läst hans bok.

Min uppväxt har bara varit punktvis judisk eftersom jag vuxit upp med mamma, som inte är judinna. Farmor har alltid bjudit in till högtider som nyår eller påsk, men vi pratar inte i telefon varje dag som pappa och farmor. När pappa inte har hört av sig en dag tror hon att det hänt en katastrof. Sådan är jag också, om min man Ulf inte svarar på en gång i telefon tror jag att det hänt något. Den oron är kanske lite medfödd.

Jag har varit i Israel en gång med pappa, farmor och hennes nye man Aaron. Det var när farmors storasyster Bluma fyllde 90 år. Det jag kände under den resan var som att komma hem – jargongen, värmen och bullrigheten mellan mina släktingar var så befriande. Jag har alltid känt mig lite ensam med min glada pladdrighet.

Det svåraste när jag pratar om min familjs historia är att det känns som jag gottar mig, gör mig intressant. Jag har ju inte varit med om det, jag vet ju inte hur det kändes! Andra människ-or har också haft det svårt. Det enda jag egentligen kan göra är att ta med mig blicken och orka se de övergrepp och orättvisor som sker i dag.

Jag vet inte om det här kommer att föras vidare till mina barn, Dafne och Bille. Om den andra generationens överlevare mest varit tysta med skuggor som vandrat längs väggarna, har den tredje generationen varit rakare. Min man Ulf har varit orädd och frågat farmor. Jag tror att det är en lättnad att få berätta, även om det inte är något nytt. 

Det är fruktansvärt sorgligt att efterkrigsvärlden inte hade ork och tid att känna med de här människorna, att farfar var så ensam, att de var så ensamma. Det är ju först senare som man lyft fram hur det var. Jag är så stolt och förundrad över min farmor och farfar. Deras väg från Auschwitz, som pappa skriver, var verkligen ett mirakel."

Intervjun från amelia, nr 9, 2012.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!