? Ge mig barnomsorg hela sommaren, tack!
Vår krönikör Malin Wollin skriver om den kommande sommaren som allt annat än fridfull och härlig.
Varför poserar vi? Pappa tar en målbild.
Vi har fått den. Lappen. Årets mest hotfulla papper. I förrgår var det ju för böfvelen julafton och helt plötsligt hänger det på hyllan fastklämt med en klädnypa. Ett ”Hej alla föräldrar! Nu närmar sig våren med stormsteg”. (Gör den?) En trevlig ton med ett hotfullt budskap. Det enda som fattas är ett avknipsat finger och bokstäver utklippta från olika tidningar. De behöver veta hur vårt behov av barnomsorg kommer se ut i sommar. Vilka veckor ska ni vara lediga? Hmm, hur vårt behov av barnomsorg ser ut ... vad sägs om ... hela sommaren? Ja, hela sommaren, tack. Vi kan komma och hämta en dag i veckan och åka till stranden, sedan lämnar vi tillbaka med sand i sandalerna och tre glassar på tröjan. Detta kusliga brev med 170 lika stora rektangulära rutor, varje ruta en dag. 170 dagar!
Nu är det april. Jag läser i tidningen om en kvinna som simmat under isen i femtio meter. Sommaren är som att simma under isen i 170 dagar. Lika kallt också. Simma under isen, överleva. Inte vet jag hur vi ska göra! Det kanske inte ens blir sommar i år, den kanske är inställd. Vi kanske ska ha Sibirien nu och för alltid, snö på altanen, vinterpälsiga kaniner under lekstugan, termobyxor på barnen till september. Vad ska jag då göra hemma med tre ungar som vill bada på en strand men det enda som finns är en vak vid en frusen brygga?
En sommar, den sommar då jag hade en bebis, en fyraåring och en sexåring, den sommaren, hade jag barnen hemma i elva veckor. Det pratas om att bestiga berg. Bestig två och en halv månad med tre barn i ett kedjehus. Bestig det du så kan vi snacka om att leva ungkarlsliv på en solig klippa med endast en hacka och lina att hålla reda på. Ändå gjorde mammor det året runt förr. Då var det inte elva veckor, det var elva barn. Elva barn och femtiotvå veckor. Ingen ledighet, inget barnfritt, inget dagis. Jag försöker visualisera sommaren som en enda stor filt på sanden på stranden. Pastasallad i urdiskad glasslåda, hemmakokt saft i reklamflaska, kontanter i fickan till glasskiosken. Man ska ju ha målbilder. Har jag hört. Googlar: All samlad visdom kring att skapa målbilder är att målet ska vara:
Nedskrivet: Hinner inte.
Utmanande: O ja.
Trovärdigt: Inte särskilt.
Specifikt: Specifikt?
Mätbart: 170 dagar stå ut stå ut.
Ha en deadline: Skolstarten vecka 34. Jag fyller i lappen och lämnar sju veckor tomma, blundar och kastar mig in i det okända. Resultat meddelas i augusti. Gud vare med oss.
Malins rithörna
Mamma, får vi glass? Ja, varför inte.
