Fredagsmys med Ann Söderlund

Vi människor verkar gilla motståndet som alla våra projekt och semesteruppdrag tillför. Motstånd som liksom gör det härliga ännu lite härligare. Och som tvingar fram sekundsnabba ingivelser av att livet är allt bra fint.

Klockan är kvart över nio. Solen lyser in genom fönstret. Halva

 semestern har gått och jag känner mig i vanlig ordning rätt utsjasad.

 Varför lär man sig aldrig? Men solen skiner och vännerna är plötsligt

 "alldeles i närheten" och det var ju så "länge sen" och vi kan väl

 bara laga ihop nånting "jättenkelt tillsammans".

 Och dom pepparkaksbruna älskade småsorkarna blir alldeles till sig,

 "Vi vill leka med dom, jippie!".

 Så faller man till föga, fast man knappt hunnit plocka ur den sandiga

 frysboxen ur bilen och flugorna och disken är alldeles för jävla

 störiga.

 Det går en timme och så fylls huset av hundra ungar som inte kommer

 komplett med öronproppar och allt.

 Som tur är så skiner solen och studsmattan står någorlunda stabilt på

 gräsmattan och utan att man vet ordet av är grillen igång och

 rosévinet i frysen. Vi har ju så mycket att prata om nu när alla

 liksom är i lite gungning och 30-ånting mitt i livet. T tycker att det

 är svårt att känna omgivningens krav, "Man ska ha värsta jobbet,

 sommarhus, väluppfostrade barn, en snygg kropp och vara åkt på sin

 fru."

 Jag tänker att det är befriande att höra någon med adamsäpple klanka

 ner på den bistra världsordningen.

 Efterrätt trollas fram. Leksaker och kuddar viner i luften. Disken

 påminner om lutande tornet i Pisa. Alla är överens, det är inte så mycket semester när det väl är semester. Det är lite som hemma, fast utan bekvämligheter. Så vad är det då som gör att vi köper gamla hus med utetoa och småkryp i hallen? Om det nu är så himla jobbigt så varför inte bara ta en sista minuten till Mykonos och låta någon annan rulla köttfärsbiffar och sleva tsatzikin i stora skålar?

 Kanske handlar det om att vi faktiskt gillar när det är lite motstånd

 så att det blå stunderna blir så oändligt mycket mer blå?

 Som när man kommer upp till sovrummet där sju-åtta barn ligger och

 fnissar under täcket. Som när långa dagar på stranden övergår i långa

 kvällar hemma hos goda vänner. Som när man har planterat en kruka med

 ljuvliga rosa pelargonier eller svänger blicken åt vänster och ser en

 hallonbuske som dignar av röda bär som smakar sol. Som när man hittat

 den perfekta nyansen funkisturkos och målat listerna i sovrummet.

 Allt det där andra vardagstjafset som pågår däremellan har jag redan glömt.

Ann har tagit semester och kommer tillbaka med ny krönika den 5 augusti.

 

I helgen:
Firar jag min bästa vän Christina och min egen födelsedag i

 dagarna två. Hurra!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + bäddset i fyra delar för bara 199 kr. Köp nu!