Fredagsmys med Ann Söderlund!

Får man lägga sig i sina barns kärlekshistorier?, undrar Ann när tårarna strömmar. "Plötsligt är jag en italiensk mamma med fäktande kavel. Plötsligt är jag en rusande mammatjur i Pamplona." Läs hennes fredagskrönika!

6 maj: ”Du gör inte slut med min son – och hör sen!”

Jag ligger på ett hotellrum i Malmö efter en rolig dags jobb för amelia.  Slår på teven. Kryper in i den fluffiga lånemorgonrocken (varför är dom  bara så där snövita på hotell?). Zappar lite. Lyssnar av mobilsvaret,  ”Du har tre nya telefonmeddelanden.”

Första avlyssningen, ”Ja, hallå asså, jag söker Ossian. Det är inte jätteviktigt, men kan du be att han ringer.”

Andra avlyssningen: ”Hej igen, det är X, jag undrar om Ossian är där?”

Det är den där coola tjejen i Ossians klass. Hon som frågade chans  och gjorde slut samma dag. Det verkar som att hon vill något, verkligen.  Jag ringer hem, ”Hej älskling, x har ringt, hon verkar vilja ha tag på  dig nu.”

Hör en liten hjärtskärande suck och så kommer det, ”Du vet det där  som jag sa till dig, eller det som jag inte sa för att jag hade lovat  tusen miljoners gånger att aldrig säga till någon i hela världen, det  var det, vi är ihop igen och nu ringer hon säkert för att göra slut.”

Mammatjuren.

Efter att jag stolt har konstaterat att min son inte har fått mina  skvallergener och verkligen kan hålla en hemlis, kommer mammarustningen  som ett brev på posten. Plötsligt är jag en italiensk mamma med fäktande  kavel. Plötsligt är jag en rusande mammatjur i Pamplona. Det är någon  som skämtar aprilo med min sons känslor och nu är det dags att sätta ner  kilklacken innan hans hjärta faller i tusen bitar. Så hör jag mig själv  ta till orda med halvdesperat stämma (nu går jag runt som professor  Baltazar i rummet och viftar). ”Om hon gör slut nu så är det för sista  gången, hör du det! Man kan inte fråga chans ena dagen och göra slut den  andra, det är INTE ok! Hör du mig?

Han hör mig väldigt bra tydligen. Han säger något om att middagen är klar, men den får vänta.

”Och skulle hon fråga chans en tredje gång så säger du så här, ”Nej  tack, jag har fått nog, du får leka med någon annans känslor istället.”

Det blir tyst i en sekund, ”Vad var det där sista du sa mamma?”

Jag fyller lungorna. 

”Du får leka med någon annans känslor istället.”

”Okej, mamma det ska jag säga. Hej då, jag älskar dig mest.”

Så sitter jag där helt utsjasad på sängen och undrar vad fan jag just  spelat upp för dålig filmscen (särskilt när replikerna kommer från  någon som bytte killar som andra bytte stenkulor i sandlådan).

Inser att det bara har börjat. Inser att jag egentligen inte har  ett skit med deras kärlekshistorier att göra. Och aldrig kommer att ha.  Det kommer att vara deras passioner. Deras hjärtsorger. Deras trampade  tår.   Deras liv. Allt jag kan göra är att finnas där som en statist och  hålla svettig tonårshand och trösta med att mister du en så står det  tusen åter. 

Plötsligt strömmar tårarna nerför mina kinder. Det var nyss jag låg  där på bb med liten vetgirig mun runt min mjölkstinna bröst och nu, nu  har han flickvän och ska snart ha en egen bebis och… Men herregud vad  håller jag på med? Sitter och gottar mig i svulstiga moderskänslor och  självömkan av bara farten. Det var ju så där jag lovade mig själv att  jag aldrig skulle bli. Puh! Jag misstänker att löftet kommer att bli  svårt att hålla.    Det måste vara min italienska gammelmormors fasters  systers syssling som spökar i blodomloppet…

I helgen...

...Går jag på disco med mina två äldsta (ja, jag vaktar) och bjuder min syster på SPA-natt på Gripsholmsslott! Söndag går jag på Katrin Zytomeierskas barnjippo på Café Opera!

Alla Anns fredagskrönikor är samlade här!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!