Jag ger fan i om jag curlar sönder ungarna

Vad är det egentligen för fel att ge allt man kan till det enda man har som VERKLIGEN betyder något? Ann stannar upp och njuter av att se barnen lyckliga och fulla av kärlek.

Det är fredag morgon. Jag försöker tillfredsställa ungarnas matsäcksönskelista, "Vi vill ha pannkakor med socker och grädde och köttbullar och makaroner med massa ketchup. Hinner precis dra en djup suck  och radbandssvära tyst för mig själv när Ilon dyker upp utan kalsonger under matbordet, "Och glöm inte O´Boyen, pappa lovade att jag skulle få det. Gör många pannkakor förresten, jag vill bjuda mina kompisar".

Och jag grimaserar och steker och kokar samtidigt som det går upp för mig att dessa lyxmatsäckar kräver att man går upp en timme före utsatt pling. Så till slut ramlar vi ut genom dörren med ryggsäckarna flygande efter oss. Jag skramlar som en hel blåsorkester, "skynda er annars hinner vi inte"  och hotar med spelförbud och andra banala grejer som jag inte kommer att hålla. På skolgården står alla redan och väntar. Läraren tittar anklagande på mig (i nattlinne), "Ni är sena" och sen får jag en puss och hejdå.

Uppdraget är slutfört. Hit men inte längre får jag följa med. Blir faktiskt lite avundsjuk. Kunde man inte ha uppskattat det lite mer när man var så där carefree? Skyndar mig till kaffestället på hörnet och hinner precis få en het kopp kaffe och en croissant när alla barnen kommer spatserande på vägen till utflykt. Där går Ilon hand i hand med Cornelia. Småpratandes. Ett litet skratt. Några minuter senare traskar den lite större sonen förbi. Rättar till kläderna, fixar till frisyren. Viktigt. Att. Vara. Cool. Så ser han mig genom fönstret, lyser upp och glömmer attityden. På en sekund är han inne på kaféet för att ge mig en kram - och sno min smöriga croissant, "Jag älskar dig mamma!"

Så är dom borta de små liven. Jag vinkar och tänker att snart kommer dom att ge sig ut på längre resor och jag kommer att stå på stationer och vid flygplatser och svälja gråten när dom ger sig ut på sina världsomseglingar. Än så länge kommer dom tillbaka lagom till mellis och berättar om sina strapatser, men sen får jag vänta vid telefonen. Eller spela golf. Aldrig mer att jag ska gräla på dom eller tänka att jag fostrar små brats som inte ens kommer att kunna bre på smör på mackan. Från och med nu ska jag ta vara på varje sekund och älska stressiga mornar, rullande köttbullar och flottiga fingrar på nytvättade tröjor.

För vad är det egentligen för fel att ge allt man kan till det enda man har som VERKLIGEN betyder något? Om det nu heter curla, skämma bort eller något helt annat skiter jag fullständigt i. I mitt vokabulär kallas det bara kärlek. Det enda jag kräver i gengäld är blöta pussar, lyckliga leenden och nybakta kanelbullar varje morgon på pensionärshemmet.



När jag träffade Agnes-Nicole igår så insåg jag att hon också curlar sina söner. Fast dom är över 20...

I helgen: Åker hela högen till vårt älskade Gotland, dricker rödvin, plockar svamp, spelar Monopol och eldar upp gamla grenar!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!