Fredagsmys med Ann Söderlund: En vän i nöden
Att sitta själv i en stuga på en plats där det är pissväder är okul. Mannen jobbar, allt är blött och sockerkakan som man har överdoserat gör sig påmind på kroppen. Men plötsligt vänder det! Kompisknack på dörren gör en uttråkad Ann till ett glado.
Jag har varit med barnen i sommarhuset själv i flera veckor. Nanok måste jobba. Regnet måste tydligen vara piss. Det som skulle vara så lätt med hejiga dagar på stranden har blivit tjafsiga dagar med disk, makaroner och nu tycker-jag-faktiskt-lite-synd-om-mig-själv.
Josefin sitter med Charlie och Roderick i ett hus på Fårö. Där regnar det också. Vi försöker övertala varandra att komma och rädda varandra.
-Det ser ut som det spricker upp här, kom hit till Fårö så åker vi och käkar middag.
Jag säger att det är frestande att stoppa in alla barnen i en fuktig bil, men med risk för tredje världskriget väljer jag att stanna på kammarn och spana in sockerkakan i ugnen (man måste väl trösta sig med nått).
Jisses vad skönt det är att vara två bortskämda, sommarbittra kvinnor i yngre medelåldern som klagar utan att något hör på. Så jobbigt vi har det och så jättejättedumma våra män är som måste vara hemma och jobba. Vojne, vojne. Och inte har vi hunnit raka benen eller blivit särskilt bruna, "Var fan håller solen hus i år?"
-Kom du ihåg hur härligt det var förra året när vi köpte räkor i Slite, suckar Jossan.
-Ja, säger jag drömmande.
-Dessutom har man ju ingen att ligga med, det är också tråkigt.
Inge sex. Inge sol. Bara en jäkla massa tvestjärtar. Och barn.
Vi lägger på lite halvhjärtat. Kanske lika bra att prata på nu när barnen kollar på film. Äsch, "hej då!"
Så just när man funderar på att ta en sista-minuten till Abudabu eller nått så knackar det så där på-landet-gulligt på dörren.
Åh, det är min underbara vän Katrin. Hon har en bukett med vackra ringblommor med sig. Och hemmagjord vinbärssaft i finaste flaskan. Sedan tillbringar vi någon timme åt att måla räcket upp till övervåningen i Pippi-gult och planera loppisresa till Paris någongång under hösten.
På kvällen hamnar jag och knattarna på middag hemma i Katrin-familjens väldoftande kök. Vi vräker i oss rödvin (inte barnen), spaghetti med tomatsås och färsk fårost med nån sorts kaka som grädde på moset.
Huj vad härligt det är, det går liksom inte att förklara hur jättehärligt vi alla har det mellan skratten.
Tänker på den där gamla slagdängan med Dionne Warvick, "That´s what friends are for", att det är vackert att bli sedd och klemad med när man känner sig lite nerkörd i galoscherna och är trött på att vara blekfet bullmamma i kohagen.
"Keep shining, keep smiling, knowing you can always count on med, fore sure. That´s what friends are for."
Undrar just vad Jossan gör just nu. Kanske borde messa henne och fråga om hon vill komma på sockerkakskalajs i morgon. Det skulle hon gilla den gamla surpuppan!
På fredag: Har jag kalas för världens finaste sjuåring.
Lördag: Gå jag på kräftskiva alldeles solokvist hemma hos Martin.
Söndag: Luktar kräftspad.