Fredagsmys med Ann Söderlund

Ann Söderlund funderar över hemligheter och varför det är så otroligt bra att dela med sig av sina skelett i garderoben. " Ensam är ju så sjukt ostark att det inte finns ord för det".

Jag och mina fina vänner Karin Adelsköld och Hanna Hedlund trängs framför spegeln på en liten mörk toalett på en lunchrestaurang inne i stan. 

"Kan jag låna ditt läppglans Hanna," undrar jag. Hon har säkert tio. I olika nyanser. 

Vi tre försöker bli snygga för snart kommer Andreas Lundstedt och han är alltid skitsnygg. Och vältränad. Det ska spelas in ett testprogram för ett tv-produktionsbolag och Andreas ska vara vårt intervjuoffer. Så sitter vi där alla fyra runt ett bord med leende munnar. "Första tagning", säger killen med den lilla träklappen.

Och vi avfyrar frågor om fettsugningar, pojkvänner, Pernilla Wahlgren och största rådslår, "Det skulle vara att träffa Magnus (Carlsson) och hans nya kille i en gränd i Gamla Stan en sen kväll, haha."

Jag frågar honom om den gången Alcazar åkte fast i tullen och Andreas var livrädd att polisen skulle avslöja hans stora hemlighet, bromsmedicinerna. Vad skulle han ha sagt till tjejerna, vännerna i bandet, "Ehh, förlåt, jag har visst glömt att säga att jag har HIV". Det var ingen som upptäckte medicinerna. Benen slutade darra. Publiken tjoade och livet gick vidare. 

Han sa ingenting till sin mamma. Han sa ingenting till sin pojkvän. Inte till vännerna. I tio långa år bar han på jordens jobbigaste hemlighet. 

"Hur klarade du av det?" undrar jag. Förnekelsen. Människans kanske mest pålitliga vän.

"Jag hade aldrig mått bättre, det var som att jag inte trodde på att jag verkligen var sjuk".

Skvallret prasslade lite överallt. Tjejerna i bandet undrade. Till slut sprack den ömtåliga bubblan och plötsligt var Andreas mannen som gav HIV ett ansikte på 2000-talet. Han blev en hjälte i tidningarna. Jobberbjudanden haglade. Det var bara några få som vände bort. Varför hade han väntat så länge?

Det är hjärnspöket som håller oss tillbaka. Den där objudne gästen som vi alla har träffat någon gång under svarta timmen. Vi gömmer oss med våra hemligheter, fast vi alla skulle må mycket bättre av att dela med oss. Ensam är ju så sjukt ostark att det inte finns ord för det. Man kan aldrig veta hur folk ska reagera. Det är inte 1800-tal, men Jesus vad dömande vi kan vara, jag med. "Är det sant, fy fan vad dåligt. Skulle jag aldrig förlåta!".

Vilket skitsnack! Klart jag förlåter. Sån är människans natur.

Ge mig bara en stund tandagnisslan i bersån så förlåter jag nästan allt. 

I dag fredag: Städar jag huset inför kommande gäster.

I morgon lördag: Badar, badar, badar!

Söndag: Går jag och Karin Adelsköld på Amelias stora fest i Visby, joho!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + bäddset i fyra delar för bara 199 kr. Köp nu!