Bokaktuella Qaisar Mahmood: – Är du svensk nog?

– Jag kom själv från Pakistan till Tensta som 7-åring och där var alla olika. Alla hade olika ursprung, traditioner och såg olika ut. Det var inte förrän jag flyttade till stan som 18-åring som jag upptäckte att jag var ”annorlunda”.

Blev du chockad?

– Ja, det var samtidigt som den första lasermannen härjade och Ny demokrati var ett av de största partierna, en jobbig tid. Jag började direkt leta efter en ny tillhörighet. Försökte anamma en ”svartskalle-identitet” som så många andra tvingas göra.

 Hur?

– Att ta på sig rollen som ”den andra” trots att man inte känner sig annorlunda. Men blir man hela tiden sedd så, blir man det till slut.

Vad krävs för att man ska bli accepterad som svensk då?

– Jag har åkt runt i landet för att försöka hitta just den där kärnan. Och det jag har förstått är att mycket sitter i utseendet. För det spelar ingen roll hur bra svenska jag pratar, hur hög utbildning jag har eller var jag jobbar – har jag svart hår, brun hy och mörka ögon tillhör jag ”de andra”. Men jag känner mig hoppfull, vi ser människor på ett mer jämlikt sätt här än i många andra länder. Och gemenskap är viktigt, frågan är bara vad som ska ena oss.

Vad skulle det kunna vara, som enar?

– Religion är ett typiskt exempel på vad som enar människor, men sen så fort religion blir politik blir det något annat, som ofta till och med separerar istället för att sammanför. Annars kan det vara traditioner, erfarenheter och kultur. Det viktiga är att den nationella identiteten rymmer alla, och inte är exkluderande. Mina döttrar som är sju och tio år, älskar Bollywood, och det är klart att de ska få göra det. Lika väl som att få fira Id al-fitr (muslimsk festlighet i december) om de vill och ändå vara svenskar.

Hur bestämde du vart du skulle åka för att undersöka den svenska kärnan?

– Jag följde människors råd. Vissa sa ” Åk till Värmland, där har du raggarna och det äkta svenska.” Andra sa: ” Du måste besöka en riktig bruksort, åk till Västervik”. Så jag tog min motorcykel och åkte runt. Och på alla dessa platser, så olika varandra både kulturellt och geografiskt tyckte de att den svenska identiteten var förkroppsligad.

Så du hittade egentligen inte en enhetlig ”svenskhet”?

– Nä, det är det som är det fina. Begreppet är så brett att många får plats. Å andra sidan är det tydliga gränser för vad som inte är svenskt. Vi tycker att Zorns och Carl Larssons konst har avbildat det riktigt svenska, men ingen tänker då på samer eller romer som aldrig representerats i den konsten. På samma sätt är det skillnad på till exempel Malmö och Österlen, som bara ligger några mil ifrån varandra. Malmö ses ofta som farligt mångkulturellt och inte typsikt svenskt, Österlen är som Toscana, men ändå typiskt svenskt. Varför?

Det handlar alltså om klass?

– Ja, klassfrågan är en väldigt viktig del i hur vi ser på oss själva och andra. Vilka litar vi på, kan vi identifiera oss och dela erfarenheter med etc? Det är som vid ett förhandlingsbord. Det gäller att jämka sig fram för att nå konsensus. Och det gäller allt – vilka trender ska gälla, vilken politik föras, kulturell kanon, vetenskap etc – allt i samhället förändras ju utan att vi egentligen är medvetna om det. Och vilka som får sitta med runt förändras med tiden. Om några år kommer andra typer av människor fatta besluten och driva samhället framåt, de kommer förmodligen ha större geografisk bredd och fler erfarenheter och då blir också svenskheten annorlunda, och så har förändringen skett sedan århundraden.