Mia Skäringer: ”Att skiljas är också en död”

Mia Skäringer

 berättar om livet på en skärgårdsö utanför Göteborg. Om sin relation med sin alkoholiserade far som gick bort för ett tag sen, och om skilsmässan från barnens pappa:

– Ja, fy fan. Att skiljas är också en död, men en levande död. Man ska inte bara lämna någon, utan också komma vidare, för vi har ju barn ihop. Mia och hennes ex skildes som vänner, båda har hittat nya livskamrater och idag är det ”rena rama tomtebolyckan här på ön” säger Mia och får medhåll av lilla Heli: ”Pappas tjej är jättesnäll. Jag tycker om henne och hon tycker om mig”. Men att skiljas som vänner var dock ingen i himlen förprogammerad utgång.

LÄS OCKSÅ: Mia Skäringer om sin kroppshets: "Jag försökte till och med ligga snyggt"

– Vi har lagt ner mycket energi. Man får verkligen kämpa för att höja sig över osams-geggan man så lätt fastnar i. Och vi har verkligen försökt hålla varandra högt inför barnen och andra här på ön – för annars går det inte att bo kvar här. Det är så litet och alla känner alla…

Fast det finns ett permanent sår med att skilja sig – man har barnen på halvtid. Varannan barnfri vecka blöder hjärtat.

– Man vänjer sig lite halvdant, men aldrig mer än så. Jag jobbar mycket de veckor jag inte har barnen. Jag begraver sorgen där – fast inte på något tragiskt sätt. Jag är ganska sams med idén att nu är det så här. Det är effektivt; jag skjuter undan min längtan, och får undan jobb så att jag kan vara med barnen mer de veckor jag har dem.

Ganska snart efter skilsmässan träffade Mia Danne, som var taxichaufför på ön – och en gammal bekant till henne och hennes ex.

– Det var väl slumpen eller meningen att vi skulle hitta varandra, konstaterar Mia. Jag föll för att han är lika överkänslig som jag. Han är mer som en kvinna, ha, ha. Det ser du ju, säger hon och pekar på det nybakade brödet han hann trolla fram på morgonen.

– Danne har mycket kvinnlig energi. Han kan analysera saker med mig i timmar, vilket är skönt. Sedan är han väldigt positiv. Och en äventyrskille. Han har inga problem att åka ut i en segelbåt med alla fem barnen. I början var det charmigt, men nu kan det reta mig till vansinne, säger hon och berättar om en tur i somras då de var i segelbåten, det stormade och ”jag stod i trosorna och skrek”.

– Jag var tvungen att gå ner i ruffen och ta en stadig whisky för att lugna ner mig. Det skulle jag aldrig göra annars (pappa som hade alkoholproblem, man lär sig). Barnen var inte rädda, men jag bad för mitt liv. Dagen därpå sa Danne till barnen att ”vilket roligt äventyr vi har varit på va?”, säger Mia och skakar på huvudet.

– Eller som när jag flyttade in i huset och alla barn sov i hängmattor som hängde i taket. Mysigt, fast i längden går det ju sådär…

På små orter tycks och tänks det mycket om andra. Vad tyckte folk om att ni träffades så snart efter skilsmässan? 

– Det är väl alltid så att det tisslas och tasslas lite, men de som pratar mest är de som vill projicera sin egen dynga på mig: Hur kan hon göra så mot barnen? Vad ego hon är! Bara för att de själva lever i en relation de inte är lyckliga i, men är rädda för att förändra livet. Deras åsikter säger mer om dem än mig. Fast jag var med i ett teveprogram där Belinda Olsson kallade mig för öns lilla slyna. Det är systerskap det, säger Mia och flinar.

Vad försöker du göra för att den här relationen ska hålla? 

– Jag vet inte… Jag tror inte att vi gjorde så mycket fel… Men jag har ändrat på saker i mig själv. Jag går inte omkring och biter ihop när jag blir irriterad, utan pratar ut om saker. Jag jämför mig mycket mindre. Då var jag inne i det här: Jaha, nu är det Marimekko-gardiner som gäller, klart jag ska sy ett par. Vi borde städa oftare, som andra. Bjuda hem lite folk på middag… Förr så gick jag lättare på det där ”Odd Molly-myset” där man ska se lite lyckad och skön ut. Det blir ganska jobbigt både för en själv och relationen.

Du har två barn och Danne har tre. Vad har ni gjort för att bli den ”stora lyckliga familjen”? 

– Men vi är ingen stor och lycklig familj. Varför kallar du oss det? Vi är lyckliga ibland. Lycka är inget man ska missbruka. Vi sliter som djur, för det är barn i så många olika åldrar som alla ska få utrymme och sina behov tillfredsställda. Vi bestämde oss snabbt för att inte ha någon lyckofascism – alla fick vara lite ledsna och arga.