Ann Söderlund: "Vi är lallande barn i Laleh-land"

Ann Söderlund hänger med sin kompis på Laleh-konsert i Järna. Och plötsligt står de där som två lallande barn i Laleh-land. Livet är underbart. Och dessutom ska vi få äta godis hela påskhelgen utan att någon lägger sig i. Ett mirakel bara det.

Min fine vän Sasa ringer med andan i halsen.

- Nu har jag hittat två biljetter till Laleh. Det var helt utsålt men jag kände en tjej som hjälpte mig. Ikväll klockan sju i Järna, säg att du kan!

Har påven en lustig mössa? Har Marilyn Monroe röda läppar?

I bilen på vägen till konserten har vi allsång till olika videor på mobilen. Vi är som två tonårskompisar på väg till en sjövild festival i dekadansens ytterkanter. Vi försöker överrösta varandra i vallade slingor "Some daj jang, som daj jaaaang." Jag kan svära på att rutorna darrar. Lalehs senaste radiosvulst är den "bästa låten i världen" och Lalehs nya skiva är "helt sjuuukt bra!".  Det enda som fattas är tuggummi, folkbärs och smygsnodda ciggisar från mammas handväska. Men allt det där har vi ju redan gjort alltför många gånger. Nu ska vi bara vara ett med musiken. 

Efter att ha åkt fel hamnar vi utanför ett mumininspirerat hus mitt ute i spenaten. Här är det inga skrålande kids eller hånglandes par med gyttja i gympadojjorna. Vi går in och jag tittat frågande på Sasa som står i kaffekön, "Men Ann vad trodde du?"

Ja, herreminskaparevadtroddejag?

"Vaddå har vi sittplatser? Ska vi inte stå och trängas längst fram och bli upplockade av vakter?"

Sasa garvar och tittar på den lilla flickan med en tulpanbukett i handen. "Kom nu så går vi in". 

Och vi sätter oss på våra numrerade platser och alla Laleh-frälsta finklädda Järnabor sätter sig snällt ner och väntar på ängeln som snart uppenbarar sig. Så plötsligt när hon står där med sin vita kaftan och sjunger om hur vi ska leva idag så förvandlas det hela till ett väckelsemöte och jag försöker stå emot och jag håller nästan för öronen för att inte börja gunga in i himmelriket till Lalehs små obegripliga anekdoter om valar och en annan värld. 



Så kommer den där dunderhiten och vi ställer oss upp (eller har vi stått upp hela tiden) och gungar på våra stela rumpor och inrutade sinne och vi sjunger med som att varje rad var alldeles vår egen och den allra sista vi någonsin ska sjunga, "You siad we go don together, som ide young". Vi är lallande barn i Laleh-land och vaknar upp av att den späda tjejen som skrivit låten stannar upp och hojtar lyckligt, "Jag kan inte fatta att jag har skrivit den här låten! Visst är den bra?" 

Och vi åker därifrån och jag tänker på den där kommentaren i flera dagar. Hur okonstlat hon sa det. "Jag kan inte fatta…"

Vi borde tänka så hela tiden, "Tänk att jag bakade den där knallgula marsipantårtan", "Tänk att jag lyckades få ut den där ungen ur det där pyttehålet", "Tänk att jag har jobbat hela den här veckan utan att hälla kaffe över chefen", "Tänk att jag höll det där fina talet", "Tänk att så många älskar mig", "Tänk att jag sprang den där kilometern utan att falla ihop". 

Både du och jag gör ju så mycket bra hela tiden. Dessutom är det ju ett helt vansinnigt mirakel bara det här att vi ska få äta godis hela helgen utan att någon lägger sig...

Halleluja och glad påsk!

kram Ann

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu: 6 nr av amelia + aktivitetsklocka för 199 kr. Köp nu!