Amanda och Lina på WoW

Den är Sveriges mest omtalade musikfestival och dessutom håller den till i Västkustens pärla Göteborg. Oslagbart helt enkelt. amelias Lina och Amanda åkte till Way out west för att njuta av världens största och landets finaste artister. Här berättar de om sin helg.

På torsdagkvällen rullade vi in i ett regnigt Göteborg, men redan på bussen från Centralstationen sprack det upp och sedan dess har det varit strålande sol. På fredagen vaknade vi ganska tidigt, gjorde oss ordning och tog oss till Naturhistoriska Riksmuseets trädgård, för Nöjesguiden VIP-brunch. Maten var slut, men alla var glada och peppade ändå. Efter en stund blir vi ombedda att ta oss in i museets ”Valsal” för konsert. Därinne, i blåvalens gap, höll Niklas von Arnold och Anton Kristiansson en hemlig spelning.

Därefter drog vi ner till Slottskogen och festivalområdet för att möta vår kompis Björn och ta en öl i gräset, i väntan på den första spelningen för kvällen. Hundra bort hör vi The Hives uppträda på festivalens största scen, Flamingo, men vi är mer sugna på det amerikanska folkrockbandet Fleet Foxes, som spelar på en mindre scen. Det låter som på skiva, men skivorna är bra så det är en helt okej spelning, även om vi kunde önskat lite mer drag.

Så var det dags för kvällens första stora bokning – nämligen Robyn.

Robyna a a

Det var fullt med folk i publiken redan en halvtimme innan hon skulle börja spela, men vi lyckades ändå tränga oss in och ta plats långt fram, nära scenen. På utsatt tid drar en vitklädd Robyn och hennes vitklädda band igång med Fembot, som för övrigt är Linas favoritlåt från Body Talk pt 1, och hela publiken börjar dansa Robyn-dansen. Det är show och det är röj, precis som alltid när Robyn spelar. Alla låtar är hits och publiken vrålar med i varenda stavelse. Vi båda har sett henne förut, och det är svårt att bli hänförd som första gången, hur bra det än är, så vet man ungefär vad som ska komma. Det är bra, men inte fantastiskt. De allra flesta låtarna är från Body Talk med undantag för Teddybears-låten Cobrastyle, Be Mine och den avslutande Kleerup-låten With Every Heartbeat. Valet av låtar känns inte så spännande, men hon ger publiken precis vad de vill ha. De finns en hel del kids som inte lyssnat på hennes tidigare skivor, men det spelar ingen roll – alla dansar ändå.

Efter Robyn delar vi på oss, Amanda gick till Azalea-scenen för att se Thåström, och Lina tillsammans med Björn vidare in mot Linné-scenen.

Thåströma a a a

Om Robyn lockade den unga publiken, så är Thåström den som fyller ett publikhav med flest fyrtioplussare. Jag står längst fram bredvid en pappa i femtioårsåldern och hans 17åriga dotter med Ebba Grön-tröja, båda med lika förväntansfulla ögon. Snacket i publiken går om huruvida numera 54-årige ”Pimme” blivit trött på senare dagar. Om han orkar som förr. Fem minuter senare hoppar han upp och ner och in på scen till Miss Huddinge -72. Han fortsätter med Främling Överallt, en intensiv Kärlek är för dom, en knackigare version av Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce och Fan, Fan, Fan där rösten spricker så fint att den lilla damen bredvid mig torkar bort några tårar med en prydligt vikt näsduk. Via Axel Landquists park och fantastiska Långtbort till sista exploderande Die Mauer visar Thåström att han är allt annat än trött. Hans röst och kroppsspråk är och förblir tidlöst, och just ikväll är han alldeles särskilt skicklig på att få publiken att tänka bort allt som har med ålder att göra.

Efter Thåström och matpaus möts vi upp igen för att äntligen se festivalens allra största bokning.

Princea a a a a

När Way Out West i våras gick ut med att de bokat Prince, tog biljetterna slut med en gång. Prince är den absolut största bokningen och det känns nästan overkligt att någon månad senare stå och vänta på att han ska börja spela. Kommer det ens ske? När vi rör oss mot Flamingoscenen är varenda gräsplätt, trädgren och lyktstolpe i Slottskogen paxad av folk. Exakt ALLA är där, och stackars Empire Of The Sun, som spelade samtidigt, kan inte haft en enda besökare. Prince är festivalens första artist som inte sätter igång på utsatt tid. 20 minuter sen öppnar han med 1999 och sätter genast stämningen på något som ska bli den mest legendariska konsert vi, födda 1987 och 1988, hittills och kanske någonsin kommer få uppleva. Det är overkligt. Det är perfekt. Man orkar nästan inte, så bra är det. Första setet avslutades med en närmare kvart lång version av Purple Rain och Prince går av scen i ett lila konfettiregn. Men publiken står kvar. Efter kanske tio minuter återvänder Prince och hans entourage på scen och kör ett lysande Raspberry Beret och Cream-medley. Då Prince återvänder för tredje gången, gör han det med Nothing Compares To You, och overklighetskänslan når nog sitt klimax just här. Eller om det är när han, lite senare, drar upp 40 personer från publiken för att dansa på scen, och med orden ”Give your love to mr Kanye West” välkomnar just denne upp på scen för en 20 sekunders-visit. Legendariskt. Det är svårt att jämföra den här spelningen med något vi tidigare sett. Alla spelningar och konserter vi varit på hamnar liksom i en annan dimension från det att Prince räknar in första låten. Svårt är det också att tänka sig att vi kommer få uppleva något liknande igen. Men det gör inte så mycket. Vi kommer alltid ha varit i Slottskogen den 12 augusti 2011. 

Jonathan Johansson a a a a

”Det är fullt här”, säger kvinnan i insläppet till Annedalskyrkan, där Jonathan Johansson är bokad klockan 01.30 på fredagsnatten. Det är 40 minuter kvar till han ska börja spela, och det är ”en ut – en in”-principen som gäller. Man blev nervös, minst sagt. Så börjar han spela, och vi står nu ganska långt fram i kön, så pass långt fram att vi kan höra låtarna. Till slut får vi komma in, och möts av en proppfull kyrka och lilla Jonathans stora röst som nästan skär sönder luften när han sjunger. Han kör en del nya låtar, vilket lugnar oss som sedan 2009 väntat på hans nästa skivsläpp – framför allt sedan han släppte singeln ”Blommorna” tidigt i våras. Jonathan Johansson är så sjukt begåvad. Låtlistan känns så otroligt genomtänkt, och blandningen av låtar slår inte fel en enda gång. Ena sekunden kör han en ny låt, ”Horoskop”, som är som en lugn pop-psalm, med en videoprojektion i bakgrunden som får oss att tappa andan. Allt är genomtänkt. Ljus, ljud, Jonathan, hans band och kyrkan är i perfekt symbios, om ni ursäktar klyschan till uttryck. Senare vänder han och överraskar med en cover på MGMTs ”Time To Pretend”, fast på svenska. Hur han lyckats förvandla en röjig electropoplåt till en Jonathan Johansson låt med Jonathan Johansson-text kan jag aldrig förstå, men han bara gör det. Han avslutar med ”En hand i himmelen”, han största hit, och när det är slut vill vi inte gå därifrån.   

Läs också om vår skönhetsredaktör och bloggare Carins festival här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + bäddset i fyra delar för bara 199 kr. Köp nu!