”Mycket av det jag har varit med om skulle aldrig accepteras idag.”
”Mycket av det jag har varit med om skulle aldrig accepteras idag.” Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT

Alexandra Rapaport, 47: ”Jag har haft många katastrofer i mitt liv”

Skådespelaren Alexandra Rapaport öppnar upp om domedagsångest, perioden när hon tappade sitt hår och vad som till slut fick känslorna av ihålighet och tomhet att upphöra. ”När jag sitter och fikar med mina barn så slår det mig ibland, att jag liksom har gjort mina viktigaste människor.”

Alexandra Rapaport fryser. Hon tar på sig sin svarta tjocka kappa, trots att vi sitter inomhus på Nobis Hotel i Stockholm. Från rummets stora fönster syns Berns salonger, det anrika nöjesetablissemanget där en 19-årig Alexandra ­jobbade som frukostvärdinna samtidigt som hon slängde drömska blickar mot Dramaten, som bara ligger några hundra meter därifrån. Så nära, men så långt borta. Kändes det då.  

Idag rör sig Alexandra Rapaport lätt mellan landets största teaterscener, ­filmer och tv-serier. Trots att hon idag är delägare i ett produktionsbolag och exekutiv producent för tv-succéer som Gåsmamman är det fortfarande skådespeleriet som ligger henne närmast om hjärtat.  

– Jag har haft en dröm om att jobba som skådespelare sedan jag var barn. Det är berättandet, att förmedla historier, som driver mig. Jag älskar att testa att vara andra människor. Jag riskerar ju ingenting på riktigt men kan ändå prova olika livssituationer, lynnen och tänkesätt, säger Alexandra Rapaport.

Hennes stora genombrott kom 2001 med pjäsen Elektra. För den breda allmänheten slog hon igenom som ”morsan” i Tsatsiki, morsan och polisen, och idag känner nog många igen henne som Sonja Ek i Gåsmamman.

Alexandra som Sonja i Gåsmamman. Foto: TV4 pressbilder

Den 8 november 2017 samlades 703 skådespelare och berättade om trakasserier och sexuella övergrepp inom film- och teaterbranschen, Alexandra Rapaport var en av dem. 

Hur upplevde du #metoo och ert upprop #tystnadtagning? 

– Det var fantastiskt. Det var en otrolig kraft som ru­llade fram. Det känns stort att ha fått vara med om det under sin livstid. Jag tror verkligen att det finns ett före och ett efter. 

Är det något du redan har märkt? 

– Ja, faktiskt. Man pratar policy, värdegrund, system för hur man ska gå till­väga och vem man ska kontakta. Folk är inte längre rädda för att agera, och då är det inte längre pengarna eller gamla strukturer som styr. Det finns en helt ny medvetenhet i branschen. 

För många kom uppropet som en chock, men du har pratat om sådana här frågor länge. 

– Ja, men uppropet fick också mig själv att inse att det har funnits många situationer som jag har borstat av mig och tänkt att ”ja ja, så här är det i branschen”. Men när jag tänker tillbaka på situationerna idag är de hårresande. Mycket av det jag har varit med om skulle aldrig hända idag. Det skulle inte accepteras. Och om det skulle hända skulle jag inte behöva stå ensam med det. Kan du specificera? 

– Inte utan att gå in på detaljer. Men som skådespelare har jag ju varit med om saker, och det är inte alltid av sexuell natur, men det har varit otroligt integritetskränkande situationer där jag har känt mig utställd och bara försökt hantera det. Och så går det inte till idag. Så får det inte gå till idag. 

Under en inspelning i somras bevittnade Alexandra en situation, och visste då exakt vad hon skulle göra. Hon pratade uppåt och ringde även personen som blev utsatt och sa: ”Jag ser vad som händer, du har mitt fulla stöd.” Just att få stöd från kollegor är något hon tycker att Tystnad tagning har hjälpt till med, även om det har funnits undantag även innan. 

– När jag var ny på Dramaten var Gunnel Fred en klippa. Hon såg vad som hände mig i en situation och stöttade mig helhjärtat. 

Vad var det för situation? 

– Det var inte en av sexuell natur, utan handlade om maktmissbruk. Det här är länge sedan nu och jag var färsk på Dramaten. Vi var faktiskt uppe på ledningsnivå och tog upp det här, vi var hos teaterchefen och ensemblechefen. Vi tog upp att vi var rädda, att det var jobbigt, att vi fick ovett av en medspelare och drabbades av scenskräck. Men det gjordes ingenting. Chefen sa bara: ”Jag ska ta honom i örat.” 

Alexandra Rapaport jobbar mycket, de senaste åren har det blivit ”sjukt mycket”, berättar hon.

Du har sagt att ditt jobb är din största passion och ditt enda intresse. Har du offrat något för din karriärs skull? 

– Jag vet inte vad det skulle ha varit, eftersom jag inte har några andra intressen. Jag har min familj och mina vänner. Jag tycker inte att jag har offrat något. Visst, jag kanske har mindre fritid än många andra, men å andra sidan gillar jag inte att spela golf, klättra eller pyssla. Det enda jag gillar är att baka, och det hinner jag med.  

Vad brukar du baka? 

– Något som går snabbt, för jag är ganska otålig. 

Hon har aldrig varit nära att gå in i väggen, även om hon säger sig ha haft bättre och sämre perioder. Den värsta hittills manifesterades i att hon började tappa hår. För att hitta balans mellan jobb och privatliv försöker Alexandra hålla helgerna fria från planer och att resa bort med familjen när hon är ledig. Hon försöker också vara strikt mot sig själv. Om det är mycket jobb en period skippar hon tjejmiddagen på stan och lägger all tid på jobb och familj. 

– Jag lever inte efter fear of missing out i livet, utan jag tänker att jag har det bra där jag står. Och jag har lyckats träffa en man som känner likadant. Vi är båda ganska nöjda av oss. 

Hur träffades du och din man Joakim? 

– Genom gemensamma vänner för drygt fjorton år sedan. 

Blev ni hopmatchade?

– Ja, det var som en set-up. Men jag fattade inte vem han var. Det skulle vara tjejkväll, så jag tänkte att han kanske var gay, att det var en tjej- och gay-kväll. Jag fattade inte riktigt vad han gjorde där liksom. Men sedan sågs vi några gånger, och efter några månader blev vi ihop.  

Har ni haft någon kris i ert förhållande? 

– Nej. Det är klart att det inte är stjärnor och rosor varje dag, men nej. Jag var 33 år när jag träffade honom. Och jag hade krisat ganska mycket innan, i alla mina relationer. 

Alexandra och kärleken Joakim. Foto: privat bild/Instagram

När Alexandra var 9 år förlorade hon sin mamma, en förlust som har präglat hennes liv. 

– Jag får väldigt lätt ”allt kommer att gå åt helvete”-känslor, väldigt lätt. Det har varit för många katastrofer i mitt liv. Några tidigt, och några senare. Vilket har gjort att jag vet att det kan hända. Och då går liksom hela mitt försvar igång. Det blir domedagsångest.

Alexandra berättar om när hon skulle föda sitt första barn, sonen Elmer. När hon äntligen var tio centimeter öppen låste hon in sig på toaletten och vägrade föda. För hon visste ju. Att nu skulle katastrofen komma. Förlossningen skulle gå fel, barnet skulle vara sjukt och allt skulle gå åt helvete. Till slut knackade hennes man på dörren och sa ”om du inte klämmer ut barnet nu så kanske det blir så där”. En kommentar som fick henne att låsa upp och återvända till förlossningssalen. 

Vad har du haft för katastrofer i ditt liv? 

– Mamma var min första katastrof. Ett år senare dog min klasskompis i en cykelolycka. Sedan har jag haft flera nära vänner som har dött, en av mina närmaste vänner dog på fyra månader i cancer. Några år senare dog en regissör jag stod väldigt nära i en hjärntumör. Sedan dog Mathilda, min brorsdotter, i en lavin. Min farbror dog i en bilolycka. Det är många ... det är säkert ännu fler. 

Hur tror du att det har påverkat dig att förlora din mamma så ung? 

– I och med att jag inte fick frigöra mig, att den relationen blev bortsliten från mig, så är det något som alltid har fattats. Något som jag har försökt fylla på olika sätt, genom relationer eller jobb. 

Den stora tomheten fylldes när barnen kom. 

– När barnen kom kunde jag andas ut. Då blev allt som det ska vara. Helt plötsligt fick jag det här sammanhanget som jag hade irrat runt efter i hela mitt vuxna liv. De var pusselbiten som trycktes in. 

”Jag vill att mina barn ska lära sig att prata om känslor.” Foto: TV4 pressbilder

 

Du och Jocke har två barn ihop, och han har ett sedan innan. Hur är du som mamma? 

– Väldigt, väldigt kramig och gosig! Jag är inte jättesträng, faktiskt, snarare varm, omhändertagande och blödig. Jag försöker däremot hålla på vissa grejer för att inte bli för curlig. Jag vill till exempel att de ska lära sig att prata om känslor och att de ska lära sig att lyssna på andra människor. Det tycker jag är viktigt. 

Vad tycker du är det svåraste med att vara mamma? 

– Alltså, jag tycker inte att det är så svårt att vara mamma? För mig var det som en stor pollett som trillade ner när barnen kom. Jag hade känt mig ihålig och rotlös innan. Och nu gör jag inte det längre. När jag sitter och fikar med mina barn så slår det mig ibland, att jag liksom har gjort mina viktigaste människor. 

Katastroftankar och stora förluster har gjort att Alexandra har gått i terapi i många år.

– Jag tror inte att jag hade träffat Jocke om inte jag hade gjort det jobbet med mig själv. Så egentligen har terapin betytt allt. Jag behövde vägledning. För jag hade väldigt, väldigt mycket ångest, säger Alexandra och fortsätter: 

– Jag ville inte fastna i självömkan och dåliga mönster. Det finns ju vissa konstnärliga personer som pratar om svårmod som en drivkraft, men jag kan aldrig romantisera smärta på det det sättet. Om man har upp­­levt svåra saker på riktigt så vill man inte vara i i det där, man vill jobba sig ur det.

LÄS OCKSÅ: Alexandra Rapaport om fjärde säsongen av Gåsmamman: ”Förväntansfull”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 6 nr av amelia och få in-ear hörlurar på köpet. Läs mer!