Krönika: Malin Wollin har tjuvrökt

Bilden ovan: "Du luktar så gott, inte alls som ett askfat. Om jag vore mask så vore du maskmat."

Vi ska fotografera er som Patsy och Edina!” säger Mia som styr upp fotograferingarna för Fokus. 

”Ja!” sa jag och tänkte att det blir ju jättekul. 

Tills jag kom till studion och det låg ett paket extra långa Marlboro light på ett litet bord. 

Vems var cigaretterna, ville jag veta och jo seru cigaretterna är dina. 

Uh oh. 

Patsy och Edina röker hela tiden och då måste jag och Sabine (Patsy) också göra det. Så att det ser autentiskt ut. Autentiskt och idiotiskt. 

”Men jag har ju inte rökt på tio år, tänk om jag blir beroende!” ropade jag ängsligt ut i luften som just då var ren men som senare skulle bli ett mördande moln. 

”Men Malin, det blir du ju inte” sa Sabine och bytte om till tight och leopard. 

Men jag gruvade mig. Tio år och inte så mycket som ett förstulet munbloss på balkongen när det är nyårsafton. 

Vi gjorde oss redo, ställde oss på studiogolvets papper och tände på och genast kände jag mig som årets förbrytare. Jag röker, ring pressen. Hundra miljoner cigaretter tänds varje dag, men jag, rökhataren som vill göra tobak olaglig, det är en stor synd. 

Klicketiklick och klicketiklick. Mia hämtar ett litet sött tefat och ställer på golvet och det börjar fyllas på med fimpar. 

”Min är slut” säger vi och tänder en ny. 

Och så ställer vi oss i en ny pose och Sabines cig hamnar exakt fyra centimeter från min hornhinna. 

Det luktar gott, det gör det. Gott på det där vidriga sättet. 

”Tar du halsbloss?” frågar jag Sabine.

”Ja, gör inte du det?”

”Nej!”

Sabine förklarar att om hon bara tar munbloss så får hon en äcklig smak i munnen. 

Det där måste vara årets bortförklaring, tänker jag för mig själv och försöker forma rökringar men har på tio år förlorat gåvan. 

När jag kommer hem tvättar jag händerna fem gånger men luktar ändå som en busschaufför. 

Jag går och lägger mig och får ingen puss av Joachim. Drömmer om långa cigaretter som aldrig tar slut och rättegångar med snörpmunnade jurymedlemmar som skakar på huvudet i förakt. 

Och så vaknar jag. 

Det känns som om Göran Persson sitter på pannan med sin kalla metalliska pamprumpa före. Jag är täppt i näsan och går in i badrummet. Ser mig i spegeln, ena ögat är uppsvullet och hudtonen är nyansen fönsterkitt. Jag ser ut som döden. 

Om jag är sugen på en cigarett? 

Så där.

Malins rithörna!