Krönika: Ann Söderlunds fredagsmys
Programledaren och författaren Ann Söderlunds nya fredagskrönikor har blivit ett måste för att dra oss upp ur jobbveckan och ge oss en skjuts in i helgen. Den här gången skriver hon kärleks-sms till sin man.
Ann Söderlund , 38
Familj: Sambon Nanok Bie och tre barn.
Bor: Stockholm.
Gör: Journalist, författare, programledare, krönikör och bloggare.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
15 april: Hur är detta möjligt?
Jag som pinsamt sällan kollar på tv har hamnat framför exakt samma scen i exakt samma film, ”Livet från den ljusa sidan” för andra veckan i rad. Kommer ni ihåg? Ögonblicket när det äntligen verkar som att Jack Nicholsons kan titta på Helen Hunt utan att behöva öppna och stänga lådor eller hoppa på A-brunnar, så kommer den - REPLIKEN som förstör allt! Jag måste titta bakom skämslugg och kisa. Det är lika jobbigt varje gång.
Här sitter han med världens skönaste böna på nån snajdig creolbåt i amerikanska Södern. Servitörerna leker följa John och serverar hallonröda drinkar och det är öppet hav för romantik och gud vet vad; men icke sa Nicke. Istället.
– Hur kan det komma sig att jag får gå iväg och köpa nya kläder för att få komma in, när dom släpper in dig i en gammal städrock.
Och Helen Hunt, som gör allt för att hitta mannen bakom tvångstanken, sitter där i sin fina prickiga 40-talsklänning och ansiktet förvrids.
– Nu är det bäst för dig att du ger mig en komplimang fort, annars går jag. Och du ska mena den.
Efter en något skräning beställning som basuneras ut över lokalen så kommer den äntligen. REPLIKEN som räddar allt.
– Du får mig att vilja bli en bättre man.
Visst Shakespeare kanske inte jublar i sin grav, men det handlar ju om någonting annat än bara stora ord. Det handlar om en inställning. Att få den man tycker om att känna sig speciell. Att tala från ett hjärta till ett annat. Försöka säga något som verkligen betyder annat än fiskpinnar och potatis. Just den här kvällen ligger jag i en hotellsäng och jäklars i min låda vad jag messar komplimanger till alla som finns på röda platser i mitt liv.
Och fasen i min låda vilka små sonetter som jag bär inom mig. Nu är det bara en komplimang kvar. Till mannen som kanske behöver det allra mest. I alla fall från mig. Jag pillar på bokstäverna. Banalt som en gammal tavla med gråtande barn. Oromantisk som en påse grillchips. Är det så att jag gått och fått prestationsångest? Ska precis släcka så öppnar sig kranen till orden. Gåspennan flyter över pappret. Förlåt telefonen. Några minuter senare piper det till och jag får en tillbaka. Plötsligt är vi lite närmare varandra. Så märkligt. Det behöver inte vara svårare än så.
Jag sover väldigt gott den natten.
I helgen...
Fredag: Vi fixar frisyrerna hos fina Emma.
Lördag: Familjemiddag med barnen, syrran och pappa (det var inte igår!)
söndag: Inleder min hälsosamma vår med yoga på Yogayama.
