Malin Wollin: ”Jag är den klängande flickvännen”
Vilken flickvänstyp är du? Du måste vara någon. Ingen flickvän är bara en flickvän. Du kan vara den hängivna, den kontrollerande, den undergivna, den dyrkande, den dominanta.
Själv är jag den klängande. Den hängivet klängande klängrankan till flickvän. Klänger jag mer faller jag över i en ny flickvänskategorin. Igeln.
Jag var så glad när jag träffade Joachim. Han var så perfekt. Så känner alla. Men många tjejer har nog bevarelsedrift nog att ta ett steg tillbaka, titta på mannen framför henne och se över sitt eget beteende. Det hade inte jag. Jag betedde mig som barnet som just fått den där nallen det önskat sig från Åhléns barnavdelning. Sova med, äta med, leka med, älska. Aldrig tappa bort, aldrig släppa med blicken. VAR ÄR MIN NALLE? Var är min Joachim?
Hade Joachim varit en normal kille hade han för sju år sedan lagt benen på ryggen, sprungit som en gasell med oljad blixt i röven och aldrig tittat tillbaka.
Sådan tur för mig att han är lite speciell och stod ut med allt vansinne. Som att jag vägrade låta honom åka till träningen. Gömde hans skor, plånbok och mobil på olika ställen i lägenheten. Följde honom ut i trappuppgången klistrad runt ett ben som en koalabjörn med lim på. Ropade ”JAG ÄLSKAR JOACHIM LANTZ SOM GÅR DÄR BORTA OCH LÅTSAS SOM HAN INTE FINNS” från balkongen så att alla på gatan kunde höra. Allt detta stod Joachim ut med. (Förhoppningsvis var han ju lite kär han också och då är det ju lättare att stå ut med en rabiessmittad hund som följer en i spåren med fradga i munnen och galen blick.)
Det var en intensiv kärleksperiod den där våren 2001. Jag kunde inte kontrollera mig själv och att spela cool kunde jag inte ens stava till.
En ensamstående småbarnsamma har mer egentid än vad Joachim hade de där första månaderna. Sönderälskad och sönderkramad. Sönderklängd.
Joachims första eldprovsliknande tid som pojkvän till ett livsutsugande monster är nu över sju år borta. Sju år av barn, jobb, hus, kalas, soffbyten och trädgård.
Förälskelsen har förstås lagt sig. Det är inte spännande som en erotisk roman att lägga sig bredvid mannen som besudlat sovrumsgolvet med strumpor och kalsonger i 86 månader. Det är inte upphetsande när Joachim ringer och påminner om att jag måste boka ny tid till vattengubbarnas kontroll av mätaren. Men jag är fortfarande en klängare. Joachim är min snuttefilt och min utnötta nalle med ena ögat bortpillat och ludd som faller ut ur en öppning i baken. Min egen carebear som jag inte släpper med blicken. Jag är inte den kontrollerande flickvännen, det är jag alldeles för ofokuserad för att lyckas med. Jag är heller inte den svartsjuka flickvännen, var skulle han hitta något bättre, jamen allvarligt talat.
Jag är den klängande flickvännen som älskar Joachim lite för mycket för hans eget bästa. Men det finns värre saker att stå ut med här i livet.
Malins rithörna:
Please release me, let me go. No
