amelias redaktör Linda om ”16 weeks of hell”: Sluta kalla överträning och svältkost för hälsoresa
Jag ser en bild av Måns Möller och tror först att det är ett skämt, för han ser 20 år äldre ut. Men det är inget skämt. När jag läser texten inser jag att detta är hans slutbild efter att ha varit med i tv-programmet Den stora hälsoresan på Dplay.
Han har alltså tillsammans med fem andra kändisar och förebilder genomgått ”16 weeks of hell”, som är en extrem diet- och träningsplan för att uppnå snabba kroppsliga resultat. De kallar det för en hälsoresa.
De flesta deltagarna är helt normalviktiga och redan aktiva personer – som efter 16 veckor ser sjuka ut. Det är förbluffande. Har verkligen ingen som är inblandad i produktionen funderat på vad detta sänder ut för signaler till ett samhälle som redan är så kroppsfixerat och ätstört?
Programmet marknadsförs som hälsoresa. Men innebär inte ”bättre hälsa” att man mår bättre fysiskt och psykiskt, blir piggare, gladare – och lever längre? Hälsa är för mig att lägga till sunda vanor och ta bort osunda vanor, som man sedan kan hålla sig till resten av livet. Inte att svälta sig och extremträna.
Jag har själv haft ätstörningar i många år av mitt liv och vet vad det kan göra med hjärnan. Jag vet hur det här tv-programmet påverkar. Jag vet att många sitter där ute nu och vill ha kost- och träningsschemat till ”16 weeks of hell” för att de tror att de behöver förändra sin kropp. För att de ser hur snabba förändringar det går att få. Men det som inte syns i tv är vilka hemska följder en sådan här ”hälsoresa” kan få.
Sorgligt att det klassas som hälsosamt att vara deffad
Jag har själv varit där. Följt ett extremt kost- och träningsschema. Motarbetat min kropp. När den skrek efter mat gick jag och la mig för att somna ifrån hungern. När benhinnorna värkte av all träning, tränade jag hårdare.
Tillslut var jag för trött för allt. Sa nej till fester för att undvika mat. Sa nej till allt som gjorde att jag riskerade att äta. Eller tog tid från min träning. Det måste man göra för att ”lyckas” med sådana här stränga program.
Men vad är det för liv? Det är som att ta en rutschkana rakt in i ätstörningar, ångest och depression. Och när man väl är där är man redan vilse. Att hitta tillbaka är bland det svåraste som finns.
Det är vad sådana här program kan få för konsekvenser. För deltagarna – och för oss som tittar på.
Jag har inget ont att säga om Måns Möller. Han verkar vara en rolig, fin och ödmjuk person. Han tackade ja till ett tv-program, och gick all in. Det som gör mig förbannad är själva programmet. Den här dieten. Det här träningsupplägget. De här otroligt sjuka idealen att det är bra och hälsosamt att vara extremtränad och deffad, att det är något alla borde sträva efter och försöka uppnå.
”16 weeks of hell” har inget med hälsa att göra. När ska vi börja ta hand om oss på riktigt?
