Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Måste en man tåla lite stryk?

En man som får stryk av sin kvinna? Det kan väl inte vara så farligt, eller? En av tjugo män blir slagen av sin partner – nästan ingen bryr sig. Är det dags att vi tar mansmisshandeln på allvar?

Foto: www.jupiterimages.com/unlimited

I en sydsvensk stad möts vi för att tala om det förbjudna. Hur han, en medelålders man med gott om vänner, ett aktivt liv, som såg bra ut, kunde låta sig förnedras så.

Av sin fru.

Mats är nervös. Enda anledningen till att han sagt ja till intervjun är hoppet att fler män ska våga resa sig och gå. Ta hjälp.

– Och kanske läser någon kvinna och känner igen sig, och inser vad hon håller på med.

De senaste åren har det offentliga samtalet kretsat en hel del kring kvinnor som misshandlas i sina relationer. Vi har lärt oss att aldrig acceptera våldet. Det är bra.

Men en konsekvens kan vara att rollerna som offer och gärningsmän cementeras. Vi tänker att en relation där det förekommer förtryck, våld och hot alltid har ett kvinnligt offer.

Studier i USA och Storbritannien har visat att i heterosexuella relationer utövar män och kvinnor våld i stort sett lika mycket. Och dubbelt så många kvinnor som män uppger att de utdelat första slaget.

Jag frågar Mats hur det började för honom och hans dåvarande fru.

– Det är svårt att säga något specifikt tillfälle, säger han. Men efteråt har jag kunnat se tecken, tidiga tecken.

Mats före detta fru Eva hade barn från ett tidigare förhållande.

– Eva behandlade den mannen väldigt illa. Han hade svårt att få träffa sitt barn, hon tyckte att han var en riktig loser. Och det var mycket prat om pengar, om vem som skulle betala vad. Men du vet, man står sin familj närmast. Så jag stöttade henne mot honom.

Eva är högutbildad akademiker. När Mats och hon träffades blev han starkt förälskad. Efter en kort tid gifte de sig.

– Hon var väldigt mjuk, nästan mild, utåt. Och hon tyckte om mitt liv. Jag hade gott om vänner och hon ”adopterade” dem snabbt. Hon var nästan överdrivet socialt kompetent, men ändå var hennes eget liv väldigt begränsat.

Han gör en liknelse med en hiss.

– När vi möttes var jag högst upp och hon längst ner. Sedan bytte vi undan för undan status.

När första barnet av tre kom märkes en skillnad i livssyn. Eva prioriterade karriären, och var noga med att föräldrapengen delades exakt rättvist. Det var Mats också, i själva verket la han karriären på hyllan när barnen kom. Tog mindre prestigefyllda jobb för att få pengar, och valde att tillbringa så mycket tid som möjligt med barnen.

– Hon hade svårt att acceptera det. Kanske tappade hon respekten då.

Det första konkreta tecknet på att något var fel kom när Eva fortfarande ammade andra barnet.

– Då fick jag anledning att misstänka att hon var otrogen. Men när jag konfronterade henne blev hon rasande och bara stack. Var borta i flera dagar.

Dessa nyckfulla vredesutbrott skulle sedan upprepa sig allt oftare.

– Det som gjorde henne mest arg var när jag inte höll med henne. Om jag stod på mig i någon fråga, då kunde hon flippa ut fullständigt.

Hur tog det sig uttryck?

– Först i fruktansvärda förolämpningar om hur värdelös jag var. Sedan övergick hon till att förödmjuka mig rent fysiskt. Slog och kastade saker. Jag hamnade väldigt ofta liggande på golvet. Då tog hon mina glasögon, så att jag inte kunde se och försvara mig.

Men du är en storvuxen man.

– Visst. Men jag har det så inpräntat i mig, att en man aldrig, under inga omständigheter får slå en kvinna.

Ofta var utbrotten oförutsägbara, när som helst kunde blixten slå ner. Men förödmjukelserna kunde också ske mera utstuderat.

– En gång körde hon över mina fötter med bilen. En annan gång körde hon faktiskt på mig. Väldigt långsamt men ändå. Jag hamnade uppe på motorhuven. Barnen satt i bilen och såg på, det var otroligt förödmjukande.

Han beskriver deras destruktiva dans som ett maktspel. Med sin nyckfullhet och sitt gränslösa beteende hade hon kontrollen. Han visste att hon när som helst kunde brisera.

Insåg hon aldrig själv att hon gick över gränser?

– Jag försökte samtala lugnt om problemet hur många gånger som helst. Men det gick inte att nå henne. Enligt henne själv var hon en människa utan skuggsida.

Och ingen utanför familjen såg?

– Utåt var vi den perfekta familjen. Engagerade föräldrar, aktiva. Men vi isolerade oss mer och mer. Jag tycker att vi män har blivit konstiga. Det är okej för kvinnor att prata om relationer. Men män gör inte det. Till slut hade jag tappat nästan alla mina vänner. Jag försvann, undan för undan.

Och ni sökte aldrig hjälp?

– Skammen var så total. En man som inte kan freda sig mot en kvinna. Till slut sker en tillvänjning, man tar emot utan att reagera. Men visst, innan jag reste mig och gick för sista gången hade jag gjort det ett par gånger förut. Men ångrat mig och kommit tillbaka.

Familjen hade ett sommarställe några mil från staden. Bara för att komma undan stannade Mats ibland där till sena kvällen, också på vintern.

– Jag smög hem mitt i natten när jag inte stod ut med kylan längre. Och hoppades att hon inte skulle vakna.

Ibland lyckades det, men inte alltid.

Mitt i ett bråk reste sig Mats och gick, för sista gången.

– Jag insåg att annars skulle jag gå under.

Ett par månader senare hade han skaffat en egen lägenhet. Det var en fruktansvärt tung tid. Som han klarade genom att ge sig ut i livet igen.

Han hittade ett umgänge som gick ut mycket, på krogen.

– Det är inga människor jag umgås med idag, men då betydde de oerhört mycket. Udda existenser. Lite ensamma. Du vet, man fick älta.

Och det behövdes. Konflikterna tog ju inte slut för att han flyttat. Nu inleddes istället en strid om barnen.

– Hon ville att barnen skulle bo så mycket hos henne att hon kunde bli ”boendeförälder”. Medan jag skulle vara ”umgängesförälder”.

Mats hävdar att den uppdelningen i själva verket handlade om pengar. Precis som efter hennes förra förhållande var det pengarna, barnbidraget, bostadsbidraget, som stod i fokus.

– Familjerätten såg igenom det till slut. Men det tog sin tid. Män med den här problematiken blir inte trodda. Man kan få frågor som: ”Jamen, om hon nu slog dig, vad hade du gjort innan?” Men efter att de kollat upp mig extremt noga insåg de att jag bara hade barnens bästa för ögonen. Så nu har vi delad vårdnad. Men vägen dit var lång.

I sin förtvivlan sökte sig Mats till Mansjouren i sin stad. Han beskriver den kontakten som ovärderlig.

– Jag har än idag komplicerade känslor för Eva. Inför varje möte för att lämna över eller hämta barnen får jag ångest. Jag är enormt rädd för att bli indragen i en diskussion med henne, och bli manipulerad.

Kontaktpersonerna på Mansjouren fick honom att inse att han måste minimera kontakten med Eva. Hålla en korrekt, neutral samtalston. Aldrig gå in i samtal. Enbart förmedla och ta emot information som gäller barnen.

– Stäng av. Stäng ner. Bara korrekthet. 

Inom Mansjouren fanns också en samtalsgrupp för män med olika bakgrunder och olika problem.

– Där fick jag inspiration att ta upp mitt aktiva liv igen. En gammal läkare gav mig råd om hur jag skulle träna. Och betonade vikten av att sova väl, och äta. Inte minst sovandet hade varit problematiskt länge, jag blödde näsblod om nätterna, så stressad var jag av vidriga drömmar om män som kom för att hämta mig och kasta mig i fängelse.

Jag frågar om han någon gång ångrat att han gick.

– Inte en enda gång.

Mats ler och säger att Mansjouren är ett ställe med mycket värme, men samtidigt lite tuff stämning.

– De är stenhårda i sin inställning. Ingen kontakt med exet. Allt för att undvika att dras in i nätet igen.

Idag lever Mats med en annan kvinna, och med barnen varannan vecka. Han jobbar dessutom för Mansjouren.

– Jag vet hur många där ute som inte vågar säga som det är. Och jag tror att jag kan vara till hjälp. Jag har varit där de är. Jag har en insikt.

När vi ska skiljas åt ser han lättad ut. Men inte för att samtalet är över, visar det sig, utan för att han vågade.

– Jag tror att det var väldigt bra att prata, säger han. För mig själv också. Att prata om det som varit, att minnas. Och inse att man är igenom.