Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Ann Söderlund: "Familjeliv är lika delar blod, svett, kärlek, gemenskap och tårar"

Ann Söderlund, fembarnsmamman som hyllar snabbisen och är "dammsugarkåt". Hon är tokkär i sin Mathias, men det har krävts många terapitimmar för att få bonusfamiljen i balans. hon bjussar som vanligt på sina trassligheter, för att vi andra ska må bättre 

Foto: Lina Eidenberg Adamo

Ann Söderlund fyllde år en solig sommardag, och hon slog upp ögonen full av förväntan. Men det kom varken sång eller någon överdådig frukostbricka på sängen. Hur hon än blickade runt såg hon inget berg av vackert inslagna presenter och ingen färgglad marsipantårta med 46 ljus att blåsa ut. Istället droppade det in några pussar här, ett "grattis, mamma" där, och ett löfte om en resa till Paris i höst.

Det har varit krig och terror. När Mathias tog rollen som superpappa slog killarna bakut

Förväntan byttes i förvåning, och med vännernas meddelanden, "Hoppas du har en härlig dag? Hur blev du uppvaktad? Vad fick du?", kom upprördheten.

–  Först fick jag ett breakdown och kände att ingen uppskattar mig, alla tar mig för givet. Jag menar, det här är ju andra eller tredje karln som lovar mig en resa till Paris som aldrig blir av.

Men sedan började jag fundera över om jag blev ledsen över den uteblivna trevåningstårtan eller om jag ville jag leva upp till andras bild av hur min födelsedag skulle vara? Däremellan kan jag inte riktigt bestämma mig, men det lutar åt det senare.

Foto: Lina Eidenberg Adamo

Ann berättar att hon är uppvuxen i en familj där mamman kunde sy en snopphållare och ge i present (att ha när han åkte längdskidor), och det var kärlek och omtanke i den. Hon behövde gå tillbaka till den ursprungskänslan för att inse att jo, hon var ju lycklig med sitt reslöfte och kärleks-sms:et från sonen Ossian. Dessutom slutade födelsedagen med en uppsluppen middag med vänner.

– Man är inte Solkungen som lever i en världsfrånvänd värld där allt är toppen och perfekt. Jag har fått min beskärda del av skit i livet, men jag har också fått mer än min beskärda del av härlighet. Man får bestämma sig var man lägger sitt fokus.

Vi ses över en fika en stekhet sommardag i Visby. Ann har just lämnat av sina tre stora pojkar på flygplatsen, då de ska hem till Stockholm. Själv stannar hon här på "öjn". Efter ett halvår i kappsäck – familjen sålde sin lägenhet och hyrde ett hus för att prova på villalivet igen, men det var fullt av skadedjur, "mössen stod i farstun och kissade när man åt frukost, typ", så det var bara att flytta runt.

Hon berättar om veckor på hotell, folk som lånade ut sina tjusiga våningar, "Förstår ni att jag har fem barn?", och ett hyrt hus. Efter det kaoset var sommaren och tiden på gården på Gotland extra efterlängtad i år.

Hon kommer med ett leende, berättar om kriget som utbröt i bilen på väg till Visby, och ursäktar vällingfläckarna på sin tröja. Ja, hon bjussar som vanligt på sina trassligheter, för att vi andra ska må bättre – det är ett feministiskt statement att dela verkligheten också. Men det finns också en ny tydlighet i Anns blick som vittnar om något annat.

– Jo, men det är något som har skiftat i mig. Det här är tredje sommaren i huset och den första som jag inte är gravid, inte har en bäbis eller svärisarna på besök hela sommaren. I år har jag sagt att om man vill stanna längre så får man hitta eget boende, och kommer man flera dagar så får man bidra med förnödenheter. Jag har fem barn och fixar tillräckligt ändå. Fast jag kanske har varit lite väl tydlig, för nu kommer folk med kassar fulla av mat, tio flaskor vin och är väldigt noga med att städa upp efter sig. Det blir nästan skrattretande, men det är också en skön känsla att jag äntligen har satt gränser, säger hon.

Hon säger att tydligheten i kärleksrelationen bara är bra, det blir lättare att leva tillsammans då. Man kommer varandra närmare när känslorna kanaliseras istället för trycks tillbaka, men hon har märkt att vissa andra har svårt att ta att hon vuxit in i något nytt, att hon inte alltid är den som fixar och donar.

– Jag ser det i deras blick, "Fan vad hon har blivit ogin". När Alex Schulman skulle presentera mitt tal på Hanna Widells och Gustav Wallins bröllop kallade han mig för kackerlackan som trots att hon är uträknad alltid kommer igen, men tänk om jag inte vill vara den där kackerlackan längre. Tänk om jag inte vill vara strulmajan? Tänk om jag vill vara en prinsessa eller något annat istället?

Ja, det är mycket som rör sig i Ann Söderlunds huvud just nu. Ursprunget till känslostormen var ett foto där hon går i vita snickarbyxor på stranden, höggravid med minsta barnet Frasse. Sista barnet. Sista graviditeten. Bilden släppte loss en virvelvind av tankar och känslor. Det är både tacksamhet och lycka, men också saknad och vemod kring att livet går så snabbt, det gäller att ta vara på det. Ska hon förändra saker – som mamma, partner och kollega – så är det fan dags, man får inte hur många chanser som helst. Och okej att man fuckade upp en gång, men man kan väl lära sig av sina erfarenheter, menar hon.

– Jag har börjat ifrågasätta en massa saker. Särskilt på sommaren, då allt ska vara så perfekt och mysigt och gosigt samtidigt som folk klagar på hur stressigt och jobbigt deras liv är. Tacka fan för det, när de strävar efter perfektion. Jag vet inte, jag har lite tappat lusten för privilegierade guldfiskmänniskor som klagar över fjuttigheter.

Själv är Ann mer inne på Bodil Jönssons linje, när Bodil säger att: Nej, vi har inte så ont om tid som vi tror och vill påskina. Tiden är det mest diktatoriskt generösa som finns – du kan inte värja dig mot den, den bara kommer. Så ja, vi har tid för våra småbarn, tonåringar och vår partner.

– Jag tror många relationer kraschar för att man inte tar sig tid att se varandra. Det är exempelvis en massa snack om att man inte kan ha sex för att man har småbarn, men det stämmer inte heller. Lyckades de göra barn förr i tiden, då man sov sex personer i samma säng, så kan vi nu. Det finns en generell slöhet.

Mathias, Ann, Bobo och Frasse.
Mathias, Ann, Bobo och Frasse.

Så hur löser ni det sexuella, med två småtomtar i sängen? 

– Man får tänka lite mer bonde än adel under småbarnsåren. Ibland kör vi en snabbis, vilket vi kan leva på i någon dag. Andra gånger fixar vi barnvakt och bor på hotell, vilket vi kan leva på lite längre. För oss räcker det med en natt för att det ska hetta till igen. Jag har svårt att förstå människor som säger att passionen aldrig riktigt fanns där. När du väljer partner, så skit i om han har ett bra jobb. Känner du passion och vill ligga med honom, är han fin mot sin mamma och inte snål? Bra. Resten går att lösa.

– Samtidigt måste hjärtan ticka någorlunda jämt för att det ska vara härligt för båda. Och jag tycker att när vardagen är mer jämlik så blir allt finare, det går lättare att ligga. Katerina Janouch kallar det "dammsugarkåt".

Ann träffade sin Mathias för fem år sedan. Och hon sticker inte under stol med att det har varit en bergochdalbanarelation. Mycket för att allt gick så snabbt. För sex år sedan gav Ann upp sitt livs längsta kamp – den om kärnfamiljen.

– Man lägger ner sin själ för att få det att fungera och så gör det ändå inte det, självklart är det en sorg. Det ironiska i vårt fall var att efter många år av strul, missbruk och medberoende hade vi fått ordning på mycket, kampen var över, men eftersom vi inte fått professionell hjälp tillsammans gled vi isär. Och för mig var det svårt att förhålla mig till att den människa jag levt med så länge plötsligt var en annan.

Till slut lade hon hjärtat på bordet och sa: "Jag orkar inte längre, orkar inte försöka mer." Och när hon väl kommit ur "det är vedervärdigt att skilja sigstadiet" öppnades en ny värld där Ann kände sig fri och befriad. Hon tog för sig av livet, så som en varannan veckasförälder kan göra.

– Det var fantastiskt att få den där Prag-våren. Och när man känner sig så där oerhört levande suger man till sig människor, man drar med sig andra i förfallet, haha. Och man blir lätt kär.

Hon träffade Mathias på ett golfevent, och det smällde till. Han stod för allt det där Ann inte upplevt på länge - det ljusa, glada, lätta. Han fixade picknick med skumpa och kom med presenter.

– Den första presentboxen, fylld med spets från Victoria's Secret, ville jag nästan sova med i sängen, så lycklig och ovan vid att få saker var jag. Till slut tyckte Mathias att det blev pinsamt, min tacksamhet stod liksom inte i proportion till gåvan, skrattar hon.

Sedan gick det undan. Redan på tredje dejten sa Mathias att han ville ha barn. Han hade full förståelse för om hon inte ville det eftersom hon redan hade tre, men då behövde han få veta det innan han gick ner sig i totalt i kärlekssagan Ann. - Men även jag kände en stark längtan efter ett till barn (kanske trodde att jag skulle få en dotter, haha), så jag hade ju redan varit på apoteket och köpt folsyra.

Trots att hon var 40+, och hade läst att hon hade typ 0,05 procents chans att bli gravid, så var hon på smällen redan två månader efter första dejten. Och Ann säger att "inget kändes mer rätt". Hon älskar att de vågade satsa – två gånger till och med, genom att de behöll överraskningen Frasse.

– Det var inte särskilt bra tajming, men han växte, kom ut och nu är han vårt lilla solsken.

Samtidigt kan hon nu önska att de gett sig tid att lära känna varandra bättre, "det hade besparat oss år av problem".

– Vi fick väldigt lite tid tillsammans, och sedan var vi tvungna att lära känna varandras dåliga sidor, för att få småbarn är lite att hamna i kris.

Hon önskar att hon tidigt hade tagit ett steg tillbaka och sett lite nyktert på situationen, istället för att kasta sig in i den passionerade förälskelsen.

– Jag tycker att det pratas för lite om bonsufamiljens effekt på barn. Efter en skilsmässa går barnen igenom en sorg, ska vänja sig vid varannan vecka-livet, och är helt ointresserade av att se sina föräldrar löjligt kära. Att i det läget kastas in i en bonusfamilj är nog som att slungas in i helvetet.

– Mina tre stora killar avgudar Bobo och Frasse – med sina runda kinder och ljuva leenden var de som balsam för själen mitt i det jobbiga, men själva bonusfamiljslivet var tufft i början, säger hon och dricker lite juice:

– Det finns en sådan jävla besatthet av kärnfamiljsprototypen, kanske hade särbo eller kombo varit ett bättre alternativ för oss i början. På tre år gick Mathias från att vara singel till att leva med fem barn, vilket Ann konstaterar är för mycket begärt av en människa. Men nu tror hon att de kommit igenom de svåraste åren av "Du är inte vår farsa".

Ja, att hitta rätt som bonusförälder kan vara ett evigt dilemma. Vilken nivå ska man ligga på? Ska man vara superpappan eller den sköna nya polaren? Hur mycket ska man lägga sig i uppfostran, etcetera?

– Det har varit krig och terror. Först försökte Mathias ta rollen av superpappa, men killarna slog bakut. Vi gick i terapi jag vet inte hur många gånger och har testat olika strategier innan vi hittade en relativ balans. Nu är Mathias mer "mammas nya kille".

LÄS OCKSÅ: Anitha Schulman om skilsmässan: "Det var som ett krig hemma"

Hon säger att de har tjafsat mer om de stora barnen än de nya. Mathias har tyckt att de är för bortskämda, eller får för mycket pengar. Och Ann har ibland tyckt att Mathias engagerat sig för lite i de stora killarna. Att Ann har lång erfarenhet av barn, medan Mathias varit förstagångsförälder, har däremot inte blivit någon egentlig stötesten. I början strävade Mathias efter läggtider och rutiner, som i "vanliga familjer", men han insåg ganska snart att Anns lite mer flytande sätt, där barnen får somna i vagnen och vi kan fortsätta nattsudda, har sina fördelar.

Foto: Lina Eidenberg Adamo

Anns tips till alla med bonusfamilj

"Att klistra ihop alla tar tid"Inse att bonusfamiljen tar tid och att alla måste anpassa sig och kämpa för att hitta sina nya roller. Jag, som har världens sämsta tålamod, har sakta men säkert fått acceptera att jag måste tänka lite mer "zen-ko", haha. Idissla på mitt ställe. Funkar inte alltid....

"Var lyhörd"

Lyssna på varandra och se varandras behov. Varken barn eller vuxna kan buntas ihop till en organiskt växande klump.

"Låt alla få ta plats"

Var lyhörd. Försök att se den stora bilden. Allt sägs faktiskt inte i ord. Vågar och orkar man bara ha en dialog där vuxna och barn är jämlika så känner alla att det finns en plats för dem i familjen, även om denna är större och annorlunda mot förut.

"Hitta gemensamma värderingar"

Försök att hitta bonusfamiljens värdegrund. Gör upp med bilden om hur det borde vara eller hur det ska vara. Måste vi stånga oss blodiga och ge avkall för mycket av det som är vi bara för omgivningens normativa idéer? Har ni gjort allt för att lösa situationen och det ändå inte funkar, ta en paus från varandra. Träffas på helger och när ni vill och lev särbos med ursprungsteamet. Behöver inte vara för alltid, och bara för att vi inte delar varandras morgonrutiner så betyder inte det att vi inte kan vara familj.

"Gör saker ensam med dina barn"

Gör fortfarande grejer med dina egna barn då och då. Jag tycker att alldeles för många bonusfamiljer ihärdigt håller fast vid drömmen om kärnfamiljsidyllen. Var det harmoniskt hela tiden innan? Nej. Det kommer inte att bli det nu heller. Familjeliv är lika delar blod, svett, kärlek, gemenskap och tårar. En kollega sa till mig: "Fem år, sedan lossnar det." Under tiden vill dina barn ha dig för sig själv då och då. Det handlar inte om att du inte tycker om din partners barn, det handlar om att dina barn vill bli sedda av dig. Du har alltid funnits där och det är viktigt!

ANN SÖDERLUND

• Ålder: 46.

• Familj: Sambon Mathias och barnen Ossian, 16, Ilon, 14, Dante, 12, Bobo, 4, och Frans, 1,5.

• Bor: I Stockholm och på Gotland.

• Gör: Är journalist, författare och programledare.

• Aktuell med: Podden Lillelördag med Anitha Schulman och Djävulspodden med Sanna Lundell samt än så länge "hemligt humorprojekt för SVT".