Carolina Gynning: Det tog sju år att förstå varandra

Trust the wait. Embrace the uncertainty. Enjoy the beauty of becoming. When nothing is certain, anything is possible.

Det citatet blev en vändpunkt för Carolina Gynning. För det har varit några kämpiga år. Ångestfyllda småbarnsår. Skaviga relationsår.

– Det kanske är ganska typiskt oss kvinnor, att vi hela tiden har en plan i huvudet för hur det ska gå för barnen, familjen, relationen, hur man ska klara jobbet och inkomsten … istället för att vara här och nu. Killar verkar inte alls tänka på samma sätt, det är väl för att vi kommer från olika planeter, haha. Dessutom är jag en sökarsjäl som letar tecken i varenda kråka jag ser f lyga förbi. Men när jag såg det där citatet kände jag att jag måste sluta stressa över allt, stanna upp och njuta av det som är. Jag vet ändå inget om hur livet blir, och det är okej, jag kramar om det okända.

Vi ses i hennes hippiehus, som hon kallar ateljén där hon jobbar. En stuga på Ekerö med utsikt över vattnet som en ”typ hundraårig” fotograf och hans fru tidigare bodde i och som Carolina förälskade sig i när hon gick förbi varv på varv med barnvagnen.

– Många hus har så tillrättalagda trädgårdar, men den här var vildvuxen och vacker, här fanns det magi kvar. Så när det en dag stod en Till saluskylt vid infarten kände jag att jag måste ha det. Hon bor med familjen bara några minuter bort, så det kan inte vara smidigare för en småbarnsmamma.

Hon svishar först förbi i sin Jeep. ”Jag ska lämna av tjejerna på dagis, det tar bara några minuter”, ropar hon genom den nedvevade rutan när hon drar förbi iklädd lång, svart klänning, en ceriserosa väst med indianinfluerat mönster och hatt. Som den mest ruttade konstnärsmorsan i världen.

"Jag har åkt på skitmycket smällar genom åren"

– Välkommen till Carolinas värld, säger hon när hon kommer och slår upp dörrar och fönster medbuller och bång. Den här stugan har varit mitt hjärteprojekt. Jag har velat göra den till mitt drömland. Hemma är man ju två som ska tycka till om inredning. Man måste kompromissa, vilket inte riktigt är min grej, så därför har jag två hus! Det här är ett kvinnohus.

I hippiehuset är det rörigt och färgfyllt med lyktor, fjärilsdekorationer, stora tavlor, vackra skåp, gnisslande dörrar och vimplar. I trädgården står en 800 år gammal ihålig ek, perfekt att gömma sig i, och en lekstuga. Och i dungen som angränsar grannens tomt har hon byggt en sagovärld med ”kök” där småtjejerna lagar geggamoja.

– Jag ville skapa allt det som jag själv inte hade som barn, så det här är ett drömställe även för barnen.

– Ibland när Alexander kommer säger han ”Vad mysigt, varför har vi det inte så här hemma?”, men sedan när jag ska spika upp tavlor slår han i bromsen, säger hon och lägger av sitt rungande garv.

Men mitt i myset pågår big business. För Carolina har de senaste åren utkristalliserat sig till att bli en framgångsrik entreprenör, med företag som omsätter cirka 35 miljoner kronor per år.

– I grunden är jag konstnär, men jag är också en målinriktad och orädd idéspruta som har startat upp företag med mottot ”You win some, you lose some”. Det är min styrka som affärskvinna. Allt har inte rullat på, jag har åkt på skitmycket smällar genom åren – men jag deppar inte ihop, utan kommer på nya idéer. Däremot är det inte så att jag nu kan luta mig tillbaka, för plötsligt har man pressen på sig att omsätta ännu mer nästa år. Jag har ju anställda.

Men hur är det, får en konstnär tjäna pengar?

– Det är en het fråga, och där blir jag megafeminist! För det är tydligen okej för manliga konstnärer att tjäna pengar. Kolla bara på Jeff Koons och Damien Hirst, som är rikast och kreddigast i konstvärlden just nu, medan kvinnor som Marina Abramovic ska lida, ha ångest och skära sig.

– Så då säger jag: ”Jag gör det för konsten, och råkar tjäna pengar.” Jag hoppas kunna vara en förebild för andra kvinnliga konstnärer. Även vi ska få ta plats, tjäna pengar och vara stolta över det: ”Yes, jag sålde en tavla för 70 miljoner, fy fan vad jag är bra.” Det är girl power!

Men resan hit, där hon jobbar som konstnär, designar smycken, porslin och glas och marknadsför viner, har varit lång. Länge hade Carolina ett efterhängset rykte som ”kändis-Gynning”. Hon har fått kämpa för att bli tagen på allvar.

– Jag har blivit förnedrad på alla möjliga sätt, vilket har varit tufft. Visst blir jag ledsen, men samtidigt är jag en sådan jävla warrior, ingen får bryta ner mig.

Det har heller inte varit lätt att bygga upp allt parallellt med små barn och en man som jobbar mycket. Alexander är säljchef på Bonnier News, och har dessutom pluggat till en MBA.

– Ett tag tänkte jag att jag inte pallar det här längre, det kommer att gå åt helvete för oss. Och jag kände irritation över att jag fick ta nästan allt hemma. Men nu känns det som om vi har kommit ut på andra sidan, och Alexander är verkligen gullig och kreddar mig. Han messar ofta ”tack älskling, för att du gjorde allt det här för mig”. Och jag är stolt över att jag klarade det. En powermorsa!

Det är också svårt att säga exakt vad det är som skaver när man får barn. Det är ett nystan av saker där trådarna trasslar in sig i varandra. För Gynning, som har varit ångestriden hela sitt liv, kom barnen med ett inferno av tankar och känslor.

"Jag är en sådan jävla warrior, ingen får bryta ner mig"

– Jag har haft det väldigt jobbigt efter graviditeterna. Det har inte varit förlossningsdepressioner, jag har alltid haft ångest och depressioner, men det har varit övermäktigt mycket känslor ibland. Och jag har varit rädd för att jag ska dö ifrån mina döttrar. Rädd för att bli handikappad och inte kunna mysa med dem. Rädd för stora folksamlingar, på grund av terror. Rädd för att flyga, och så vidare, för att tjejerna behöver mig.

Den här typen av rädsla var en nyhet för kvinnan vars favoritcitat

om ung rebell var ”Live fast, die young”.

– Jag önskar att jag hade kvar lite av hennes spirit. Dör man så dör man, det är väl inget att undra över, fast riktigt så enkelt är det inte när man har ansvar för barn. Men jag jobbar med det här varje dag, tvingar mig att f lyga, rida och gå på möten med människor jag inte känner. Rebellen kanske vaknar till liv igen så småningom.

Under en period var Alexander också borta mycket, och Carolina var ofta ensam med sina känslor och tänkte sig deppig – så mycket att panikångesten hon haft som ung återvände.

– Sedan köpte jag en häst, Cardo, och då blev det bättre. Stallet och ridningen är min lilla ventil, ungefär som konsten var förut. Och nu när barnen är lite större och inte på mig precis hela tiden har jag börjat njuta lite, och då får jag genast tillgång till en massa energi och inspiration!

Nu under småbarnsåren har även det sociala livet fått stryka på foten.

– Jag har inte tid att sitta och fika eller gå på någon random fest. Det händer inte. Jag jobbar stenhårt, är med mina barn och rider ibland. Nyligen var jag på Ibiza i några veckor. Då gick jag ut och festade en kväll, vilket jag kan leva på i ett år. Det här kan vara komplicerat i relation till vänner som inte har några barn och tycker att ”värst vad hon har förändrats”. Det är både rätt och fel, för jag är fortfarande samma Carolina, men mina prioriteringar har ändrats.

Som grädde på moset blir relationen ansträngd för de f lesta nybakade föräldrar – så även hemma hos Gynning/Lydecker.

– Ja, vi har gjort så många dumma saker! En fälla är att gnälla på varandra, för gnäller man tillräckligt länge dör kärleken ut.

Två nycklar för dem har varit att:

1. Ge varandra frihet och

2. Inte försöka ändra på partnern.

– Nu har vi hittat en balans och respekt i vårt förhållande som vi inte haft tidigare. Vi börjar förstå varandra på riktigt. Fast det tog typ sju år att både se varandras dåliga sidor OCH acceptera dem. Lite ”okej, du är så här, låt oss då jobba med materialet vi har framför oss”.

Och när de började ta den vägen gick allt mycket lättare.

"Gnäller man tillräckligt länge dör kärleken ut"

– Det är ett sådant framsteg! Jag behöver aldrig bli en preppy girl, som sitter med och är artig på Alexanders businessluncher. Jag är inte den typen av tjej. Och han behöver aldrig vara hippie på Ibiza. Jag älskar Ibiza, att gå runt på marknader och träffa intressanta själar i alla möjliga åldrar. Till slut har Alexander fattat att det inte är farligt att låta mig åka dit, jag kommer inte att festa järnet och börja knarka. Och jag kommer tillbaka. Gladare. Så nu välsignar han mina resor.

Carolina har å sin sida slutat säga stickiga saker i stil med: ”Jaha, är det verkligen cross du ska iväg och köra, eller tänker du åka iväg och ha roligt medan jag sköter markservicen?”

– Alexander är gammal elitidrottare, sport är viktigt för honom. När vi fick barn hittade han motocross, vilket är kul. Ibland säger folk: ”Va, ska han iväg på läger igen!?” Men jag uppmuntrar honom, för han kommer hem som en mycket gladare pappa.

– Vi behöver inte vara som klister på varandra, ibland behöver man få f lyga fritt. Ska man leva tillsammans länge kommer man att hinna träffas

ändå.

Men den absolut bästa relationshealingen är såklart att prata med varandra.

– Det absolut värsta man kan göra som par är att sluta prata med varandra. Varje gång vi har sagt att nu är det slut, så innebär det att vi faktiskt måste sätta oss och snacka om hur vi ska göra med huset och barnen. Och det är som att dra ur en propp, för då kommer alla tankar och känslor, och vi kommer alltid fram till att vi älskar varandra och egentligen inte vill att det ska ta slut.

Carolina känner att de har passerat den magiska sjuårsgränsen, att de har kommit över på andra sidan.

– Ingen kan lova att kärlek håller för evigt, men just nu känns det fantastiskt. I alla år har jag trott att jag är den som kommer att skilja mig, men nu är det många vänner som separerar medan jag tror på kärleken. Det känns oväntat och bra. Livet blir aldrig som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå – bara man omfamnar den där osäkerheten.

Av: Linda Newham

Foto: Marcus Oliveras

Hår och makeup: Linda Fernström

Styling: Malin Thorngren