”Vårt kvarter. Vår station.” – amelias Malin om dåden i hemstaden Bryssel

Morgonens bombdåd i Bryssel har skakat om ett helt Europa. Inte en gång till. Inte fler döda. Vi är många som är med de drabbade i dag. 

amelias bokskribent, författaren Malin Persson Giolito bor i Bryssel med man och tre döttrar men befinner sig just nu i Bretagne i Frankrike, 80 mil bort.

Här delar hon med sig av sina känslor och tankar efter morgonens bombdåd i staden där hon arbetar och bor, och där hennes barn korsar gatorna på väg till skolan varje morgon. 

 

Explosioner på Bryssels flygplats. Minst en död. 
”Kan vi ringa dig?” undrar tv-reportern. ”Vi behöver få kontakt med svenskar i Bryssel för att prata om det som har hänt.” 

Men jag är inte där, svarar jag. Jag är inte hemma i Bryssel. Inte i dag. Åtta gånger har jag stått i den där ankomsthallen de senaste fjorton dagarna. Hämtat barn, lämnat barn. Rest själv. Senast i torsdags. Men inte i dag. Jag har stått där och trängts med militärerna och poliserna, svurit över att säkerhetskontrollerna tar sån tid, gör det svårt att komma fram, att parkera. Men inte i dag. 

Jag sätter mig framför tv:n i lägenheten vi hyr en vecka, barnen äter frukost. Min man förklarar för min svärmor vad som har hänt och vi försöker reda ut vad vi egentligen ser på de skakiga bilderna. Ett tiotal döda, minst 20 skadade. Vi är inte där, vi är på semester i Bretagne. Långt bort från staden där vi bor. Utanför vårt fönster ligger Atlanten, det är ebb, solen skiner, hunden behöver gå ut. Hon leker med tången i strandkanten. Det är alldeles vindstilla. Kallt. 

Meddelandena på telefonen rasar in. Vi är inte hemma, svarar jag igen och igen och igen och på tv diskuterar de varför inte Bryssel höjde beredskapen redan i fredags när terroristen greps. Det har stått en stridsvagn utanför parken vid vårt hus sedan i november, tänker jag. Militärerna, vapnen, bevakningen, säkerhetskontrollerna. Brottsligheten i Bryssel har sjunkit med nästan 15 procent sedan attentaten i Paris. 

 Höjd beredskap, tänker jag.

Sedan bryts tv-diskussionen om vad brysselpolisen borde ha gjort. Explosioner i tunnelbanan. Mitt hjärta hoppar över ett slag. De visar fler bilder. Vårt kvarter. Vår station. Min mans kontor. En gata bort från huset där vi bor. Minst 21 döda. 

 Klockan är bara halv elva. Vi är inte där. Jag upprepar det så många gånger att det börjar kännas som ett mantra. Vi skickar våra egna meddelanden, vi börjar räkna in våra vänner, kollegor, grannar. De är för många. Mitt hjärta rusar, barnens ögon tittar oförstående på tv:n. Mamma? Jag vet, svarar jag.

Vi är långt hemifrån. Men det känns ändå alldeles för tätt inpå.

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

 

Vill du läsa mer? Gör som 22 000 andra och följ amelia på Facebook!