"Min dotter dog plötsligt i sömnen"

Foto: Jezzica Sunmo

Hon är barnläkaren som fick se sitt eget barn dödförklaras i det akutrum där hon själv brukade jobba. Och mitt i värsta chocken klara av att ta emot en lillasyster, som föddes bara några veckor senare. Nu har Lina Schollin Ask skrivit en bok om tiden där sorg och lycka kom samtidigt.

Klockan 23.40 en vinternatt 2010 dödförklarades Lina och Martin Schollins dotter Ingrid på Söder­sjukhuset i Stockholm. Flickan blev bara 1,5 år. Hon dog i sömnen och man kom aldrig fram till varför. Kvar stod en mamma och en pappa. Föräldrar utan barn. Och ändå föräldrar till ett barn.

– Att lämna sjukhuset den natten är nog det svåraste jag gjort. Att åka hem, och lämna kroppen kvar, säger mamma Lina, som nu skrivit boken Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död.

Familjen bor i ett engelskt radhus i Enskede, strax söder om Stockholm. När man stiger innanför dörren känns det som hemma hos vilken familj som helst. Man möter barn som ska ut och åka kickbike, ”Knäpp hjälmen, och åk inte för långt”. Skor huller om buller i hallen, och plåster och barnböcker på köksbordet. Det är bara det att det fattas ett barn. Ingrid. Storasyster.

Foto: Jezzica Sunmo

"De tre första åren efter Ingrids död var tyngst", säger Lina.

– Redan när ambulansen kom och jag såg ett rakt streck på EKG förstod läkaren i mig att det inte skulle gå bra. Men mamman i mig vägrade ta in att det var helt åt helvete, säger Lina.

De åkte in till sjukhuset, där Lina arbetade som barnläkare, och hamnade i akutrummet där hon själv brukade undersöka barn inför oroliga föräldrar. Nu var rollerna omvända.

– Det var så många dimensioner i det som hände. Dels omkullkastades föräldrarollen, dels läkarrollen. Det är ändå skönt så här i efterhand att jag vet att bästa tänkbara personal jobbade det nattjourspasset, jag har aldrig tvivlat på att personalens kompetens hade kunnat påverka förloppet.

Natten då flickan gick bort är fortfarande sårig för Lina, så pass att hon ­pratar om en svart låda, där hon har lagt ner sina minnen och stängt locket så hårt att det knappt går att öppna. Hon har tre sådana lådor i hjärtat: Den första innehåller natten då Ingrid dog. Den andra avskedet på sjukhuset. Och den tredje begravningen.

Sorgen försvinner inte, man lär sig bara leva med den

Första tiden gick de runt som i ett vakuum, där Lina och Martin försökte stabilisera sig genom att äta, dricka, sova – repetera. Det ringde på dörren hela tiden, de överöstes med blommor som sedan stod och vissnade, och folk hörde av sig på olika sätt.

Som utomstående kan det vara svårt att veta hur man ska göra. Ska man höra av sig med risk för att störa, eller vänta ett tag?

– Det där är dubbelt, men innerst inne vill man ändå att människor hör av sig. För den som är i sorg är lite som ett litet barn igen, där man måste bekräftas i tillvaron.

– En person frågade mig efter tre månader om vi hade kommit över Ingrid. Men sorgen försvinner inte, inte efter tre månader och inte ens efter så här många år, man lär sig bara leva med den.

När Iris föddes tvingades vi att vara i nuet

Men överlevnadsfasen, där grannar turades om att ställa mat på trappen, var viktig. För mitt i chocken skulle paret ta emot ännu ett litet barn. Lina var höggravid. Och man vet ju aldrig hur den som är i sorg och chock reagerar, om man kan ta till sig ett barn eller inte, men för Lina och Martin blev lillasyster Iris bara kärlek och lindring. En brygga mellan sorgen och glädjen.

– Hon gav oss något att leva för och små avbrott i sorgen, vi tvingades att vara i nuet och komma tillbaka till en sorts vardag, även om det var en annorlunda vardag som föräldraledig. Jag gick ju inte till några mammagrupper eller så, det orkade jag inte.

Människor frågade om familjen skulle flytta, efter vad som hade hänt.

– Vi förstod inte riktigt frågan, det här var ju vårt hem, att fly hade inte hjälpt. Sorgen sitter inte i väggarna, utan i hjärtat. Den hade följt med oss vart vi än hade dragit.

Foto: Jezzica Sunmo

Lina och Martin har tillåtit varandra att sörja på sitt sätt och stöttat varandra i det svåra.

Lina och Martin försökte dra varandra växelvis, turades om att bryta ihop. De tog också i perioder hjälp av psykologer och kurator. Där fick de prata om skulden, att det inte var deras fel att deras ­dotter dog, att inte ens en barnläkare kan veta att ett friskt barn snart ska dö. De fick också vräka ur sig tankar och känslor, utan att behöva ta hänsyn till andra.

– Ibland var ju sorgen så stark att jag tänkte att jag kommer att bli galen eller hamna i missbruk – jag har ju sett sådant i jobbet. Men jag antar att så länge man är rädd för psykisk sjukdom är man inte psykiskt sjuk. Och det är viktigt att våga sörja, att inte stänga av, utan prata om det svåra – för långsamt, långsamt tar det en framåt. Och att ta hjälp av professionellt samtalsstöd är ett sätt att komma in på djupet i sorgen för att kunna komma vidare, det tar ju ett tag innan man kommer till de riktiga smärtpunkterna. Hos en psykolog eller kurator kan man få hjälp med det, säger Lina.

Att skriva hjälpte henne också, och det hon skrev blev grunden till den bok hon gett ut nu. Så småningom kunde hon pausa sorgen, kunde tänka att ”jag tar det om en timme”.

– Jag tycker att sorg kan beskrivas som en tsunami. En jättevåg som kommer plötsligt, lite som panikångest kan jag tänka, men som om man bara andas igenom den så småningom klingar av. Med tiden blir det glesare mellan vågorna.

De fick börja om med vardagen på många olika sätt genom att öva på saker, som att gå upp, äta, handla, småprata, gå till frissan, skriva inköpslista ... Öva på att säga saker som ”Jag är mamma till två barn” eller ”Tack för att du frågar, men nu orkar jag inte prata om Ingrid mer”. Eller att se någon annan ta Ingrids dagisplats.

– I början var det också svårt att höra om folks vanliga problem. Eller som ­första sommaren, när andra familjer reste iväg på sina härliga semestrar, då var vi avundsjuka.

Hur lång tid tog det innan ni var tillbaka i någon typ av vanlig vardag?

– Det skedde stegvis. Man går till frisören, man handlar och man tvättar, men även om man gör till synes vanliga saker så är man inte helt där. Jag skulle säga att de första tre åren var som tyngst.

Paret bestämde sig också ganska snart för att försöka få ett tredje barn, vilket vissa höjde på ögonbrynen åt: Var de redo? Det blev 14 månader mellan Iris och Hanna. Tre barn på tre år.

– Det handlade inte om att vi ville ersätta Ingrid, utan om att vi älskar att vara föräldrar. Ett syskon är också det vackraste man kan ge sitt barn, en bundsförvant, någon att vara förbannad på oss tillsammans med så småningom.

Jag ’KBT:ade’ mig själv genom att gå in på akutrummet varje morgon och dricka kaffe

Efter knappt två år och två föräldraledigheter var det dags att börja jobba igen. Lina bad direkt om att få bli placerad på barnakuten, att få möta det hon var allra mest nervös över.

– Jag tänkte att det får bära eller brista, men det gick jättebra. Jag ”KBT:ade” mig själv genom att gå in på akutrummet varje morgon och dricka mitt morgonkaffe. Mina chefer och personalen omkring mig var fantastisk, de lyssnade verkligen in mig. Och jag upptäckte att jag fortfarande älskar att jobba med barn.

Det är inte ovanligt att par som är med om så här fruktansvärda saker går skilda vägar. Men ni lyckades hålla ihop. Varför?

– Vi bråkar ganska mycket annars, jag tycker att det är sunt att ladda ur ibland, men vi har aldrig bråkat om det här. Jag tror det handlar om respekt. Vi har också varit tillsammans länge, jag var 18 när vi träffades och Martin 20, så vi kände varandra utan och innan, och kände varand­ras familjer. Det var tur, för när man sörjer djupt kommer många andra saker och relationer upp till ytan, i kris blir det tydligt vad som fungerar och inte i en relation.

Det var också viktigt att både få sörja tillsammans och var för sig.

– Vi är sjukt olika, jag är pratig och Martin tystare. Man måste få vara på sitt sätt, bara man inte lägger locket på eller hindrar varandra från att sörja.

Hon säger att Iris och Hanna har haft lite extra oroliga föräldrar jämfört med andra barn – men att det måste få vara okej. Och när flickorna blev runt sju, åtta år kom de existentiella frågorna, som tanken på att de själva eller deras föräldrar kan dö. Det här var såklart komplicerat i familjen Schollin, eftersom Lina inte kunde säga: ”Äsch, det är inget att oroa sig för, barn brukar inte dö.”

– De har en skev referens, men vi har pratat om hur ovanligt det är. Jag försöker svara på deras frågor så gott det går, och när jag inte vet, så säger jag ärligt att ”det vet jag inte”. Ja, jag tror att det osagda är värst.

Nu har det gått nio år sedan Ingrid dog, och Lina säger att det ljusa har tagit över i hennes liv, att hon är mest glad, men att hon har som en svart ton i sig. Precis som hon har tre barn i sitt hjärta.

– En kvinna som förlorat sitt barn sa till mig att ”det är ett föräldraskap som fortsätter, men inte syns”. Lite så är det, det är som parallella spår.

Du var nog död redan då. Men du var varm. Jag försökte, Ingrid. Allt vad jag kunde och hade övat på dockor. Och så var det du. Min. Förlåt. Vi försökte, Ingrid, men vi kom för sent. Förlåt.”

Utdrag ur boken Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död.

Tankar till dig som förlorat ett barn

• Låt sorgen ta sin tid, våga vara och stanna i sorgen.

• Unna dig att vara glad. Jo, man får, det förtar inte sorgen efter den som gått bort.

• Ta professionell hjälp. Där får du prata utan att ta hänsyn till andra och får nycklar till att komma vidare. Du kan hitta vad som hindrar dig från att sörja eller vad som är svartast i sorgen och arbeta med det. Allt för att faktiskt komma framåt i sorge­arbetet.

• Om ni är ett par, så försökt sörja både tillsammans och var för sig. Sorgen kan ta sig olika uttryck och det är viktigt att förstå och ge varandra rum för det.

Tankar till dig som känner någon vars barn gått bort

• Hör av dig. Oroa dig inte för att du ska säga något klumpigt, det som räknas är att du hör av dig, det är vad man kommer ihåg efteråt. Ett sms är bättre än ingenting.

• Ge konkret hjälp. Om du inte vet hur du ska bete dig så är konkret hjälp ofta bra, som att laga mat eller handla frukost, skotta snö, tvätta, ordna med ärenden eller något telefonsamtal som behöver ringas.

• Våga fråga dem som sörjer hur de vill att ni ska agera.

• Håll i, håll om och stå kvar för dem som är i sorg. Efter tre månader blir det ofta gans­ka tyst från omgivningen, vardagen tar över. Fortsätt gärna höra av dig, skicka en liten tanke på julafton eller under semestern. Kom gärna ihåg de speciella dagarna och hör av dig då, som dagen då döden inträffade, den dödas födelsedag. Våga prata om den döda. Det är ett sätt att visa att man bryr sig och ett sätt att hålla kvar minnet av den döda tillsammans.

Har du eller någon du känner förlorat ett barn? Här finns hjälp och stöd

Föreningen Vi som förlorat barn: Vsfb.se

Svenskakyrkan.se/sorg/om-att-forlora-ett-litet-barn

Febe.net

Rav.se

Ork-ide.com

LÄS OCKSÅ: Malins son dog på väg hem från fritids

Vill du också berätta något? Mejla till: ameliahordig@amelia.se – Döp mejlet till ”det hände mig”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!