Åttaårige Valle blev påkörd av ett tåg och hans liv gick inte att rädda. Hans mamma Malin har valt ett liv bredvid sorgen och att acceptera det som har hänt. "Ingenting kan ersätta ett barn, men bara för att jag inte gråter högst så betyder det inte att jag älskar eller saknar mindre", säger hon.

M

alin Johansson kom som tredje person till olycksplatsen sedan hennes son Valle blivit påkörd av tåget. Idag är hon tacksam för att hon direkt konfronterades med det allra värsta.

– Att se Valle har hjälpt mig att bearbeta sorgen. Annars hade jag säkert haft en hel påse med obesvarade frågor – nu vet jag, säger hon.

malin-valle

Foto: Tina Stafrén

Malin Johansson

Ålder: 41.
Familj: Sonen Hobbe, 12. Särbo och två bonusbarn.
Bor: I Nälden.
Gör: Studerar på Birka folkhögskola.

Drygt två år har gått sedan Valle dog på spåret. Tidigt i sorgearbetet bestämde sig Malin för att inte sörja sig sjuk eller bli bitter. Istället vill hon fokusera på glädjen över att just hon blev mamma till den glada och nyfikna pojke som hennes åttaårige son var. Och är, för Valle är i högsta grad fortfarande närvarande i hennes liv. Förutom olycks­­dagen är minnena av honom ljusa.

– Valle kom ut med buller och bång. För honom var livet glädje, och under sitt korta liv gjorde han tydliga avtryck hos människor och många kände sig sedda av honom, säger Malin.

Han hälsade på alla han träffade i byn, med namn, varje dag.

Ibland kan Malin tycka att det var orättvist att hon inte fick behålla honom längre, men mestadels finner hon tröst i att han dog lycklig.

– När jag varit i sorgeterapi med andra som kanske har haft barn som varit sjuka länge så har jag tänkt så. Valle skuttade hemåt och såg aldrig tåget. Han vred inte på huvudet, utan klev bara under bommen som var ett hinder på vägen som han passerade, ungefär som en snödriva säger hon.

För mig har det varit terapi varje gång jag får berätta om det

Vi ses på Birka folkhögskola i Ås i Jämtland, där hon går för att läsa in delar av gymnasiet. Vi träffas för att prata om sorgen efter ett barn. En förlust som de allra flesta beskriver som det värsta som kan drabba en människa.

När Malin Johansson pratar om hur hela livet vändes uppochned är det väldigt rakt och osentimentalt. Ibland kommer tårar men också leenden. Hon skrattar till när hon berättar hur många gånger hon gått de där hundratals metrarna från hemmet till olycksplatsen som hon kallar ”traumapromenaden” samtidigt som hon i detalj berättat om sitt livs största sorg.

– Vissa tänker nog ”Prata på du men jag lyssnar inte längre”. För mig har det varit terapi varje gång jag får berätta om det.

Att mista Valle var inte den förs­ta sorgen i Malins liv, även om det var i särklass mest drabbande.

Malin bodde i Stockholm och väntade sin förste son Hobbe, som idag är 12, när hennes yngre bror dog. Ytterligare en livsomvälvande förlust drabbade henne när Valle bara var åtta månader. Då tog hennes sambo och barnens pappa, sitt liv. Efter det fick hon bröstcancer.

– Jag brukar säga att jag hade ett liv före 2006, då min bror dog, och ett liv efter. Allt som hände adderades på minuskontot och tog mycket energi. Det kändes orättvist och varje gång tänkte jag att nu räcker det.

Malin bestämde sig tidigt för att inte bli bitter, men allt som hänt, förluster och sjukdom, tog ut sin rätt och 2013 sjukskrevs hon för utmattning.

För att få ett lugnare liv, närmare naturen, tog hon sönerna Hobbe och Valle och flyttade från Stockholm 2014. Deras nya hem blev den jämtländska byn Nälden, där den lilla familjen trivdes.

– Vi tycker mycket om att vara utomhus och det var skönt att slippa stressen i Stockholm.

Med tiden fick Malin den återhämtning hon behövde och hittade balansen i livet igen. Då hände det ofattbara.

Den 13 februari 2017 började som den bästa dagen på länge. Malin hade nyligen börjat en utbildning som hon trivdes med.

Hon kände sig sprallig, glad och lätt i sinnet när hon pussade sin åttaårige son hej då vid skolan.

– Vi sa puss och kram, älskar dig som vanligt och sedan satte jag mig i bilen för att åka till min utbildning.

Mitt på dagen lade Malin ut en statusuppdatering på Facebook om hur lycklig hon var.

– Det kändes som om allt bara föll på plats, kanske solen tittade fram och jag bara skuttade fram.

Efter att ha parkerat bilen hemma skulle hon som vanligt gå och möta Valle som gick på Näldens skola, bara några hundra meter bort. Han skulle sluta på fritids klockan 16 men brukade alltid bli kvar och pyssla med något.

– Han var intresserad av allt och lite slarvig, så han höll sällan koll på tider, säger hon.

Innan han började gå hemåt brukade han ringa Malin som mötte honom vid järnvägsspåret.

Samtidigt som hon pratade med sin syster såg Malin att Valle ringde. Hon hann inte svara men ringde upp direkt, men då svarade han inte.

Det kanske låter konstigt, men jag är så glad att jag fick vara där

Ungefär samtidigt hörde hon hur tåget som brukar köra i 100 kilometer förbi deras hus bromsade för fullt.

– Det lät så konstigt och jag förstod direkt, kände i hela min kropp att något var väldigt fel.

Nu vet hon att Valle just den här dagen slutat på fritids punktligt och ringde sin mamma först när han redan var på väg hemåt.

Tåget hade stannat med nosen nära deras hem och Malin såg på avstånd att några personer stod på rälsen mellan bommarna. När hon kom närmare såg hon först Valles skogsgröna täckbyxor.

– Jag tänkte först att jäkla unge, nu har han tappat dem.

Lite närmare såg hon Valles jacka på spåret.

Då insåg hon att dagen som hade börjat så bra skulle bli den absolut värsta i hennes liv.

Valle låg på sidan på spåret. Han såg ut att sova och hade bara ett litet skrapmärke på kinden.

– Han var jättefin och där fanns inte en droppe blod. Jag förstod direkt att han inte levde men tittade ändå uppåt, mot himlen, för att se om en ambulanshelikopter var på väg, om det fanns något hopp.

Hon minns hur hon sjönk ner i en snödriva och ur henne kom ett avgrundsvrål.

– Jag blev rädd för jag förstod inte var ljudet
kom ifrån, att en människa kan låta på det sättet.

Malin sprang först runt förvirrad men hölls på avstånd från Valle av poliser, räddningstjänst och vittnen på plats.

– Det kanske låter konstigt, men jag är så glad för att jag fick vara där. Tänk vad mycket frågor jag haft annars: Gjorde de allt? Hur såg han ut? Visst var det en fruktansvärd chock men inget som gjort det värre.

Valle verkar inte ha uppfattat att tåget var på väg.

– Han var ju livrädd för tåget och tyckte att det var en hemsk maskin som kom dundrande.

malins-son-dog-på tågspåretet

Foto: Tina Stafrén

Malins sätt att acceptera sorgen har hjälpt henne genom den.

Efter en olycka kan många känna skuld, men det gör inte Malin.

– För mig är det en ödets nyck. Tåget passerar på några sekunder och han har klivit ut på spåret. Jag vill inte fundera på vad som skulle ha kunnat vara annorlunda eller lägga skulden på någon. Den enda som har felat den här dagen är Valle, och honom tänker jag absolut inte vara arg på.

Malin fick stöd och hjälp av en präst, på sjuk­huset fick hon och Hobbe veta att Valle var död.

Många i den lilla byn Nälden sörjde det som hade hänt. Samma kväll öppnade kyrkan och Krokoms kommun ett kriscenter i församlingshemmet. Malin och Hobbe gick dit och det betydde mycket.

– Vi grät, tände ljus och kramades. Det skönaste för mig var att se alla som visade sin sorg över Valle och för vår skull, att veta att vi inte var de enda som var ledsna. Medsorgen var väldigt fin.

Sent på kvällen satt Malin och Hobbe hemma
i soffan. De kramade om varandra och funderade på vad som skulle hända med Valle nu. Hobbe tyckte att han skulle vila i samma minneslund som sin pappa, på Skogskyrko-gården i Stockholm.

– Sorgen var svår för mig men att höra en tioårig kille, som egentligen borde få leka med sin lillebror och sin pappa, prata om begravning – det var tufft, säger hon.

Malin och Hobbe har blivit tajtare i sorgen och är ett viktigt stöd för varandra. Valle tog mycket plats och Hobbe som är betydligt lugnare, hamnade ofta i bakgrunden.

– Den dagen Valle dog fick jag nog träffa min verkliga Hobbe för första gången. Han är fantastisk och absolut inte bitter.

– När jag är ledsen brukar han säga: ”Kom igen morsan, nu lever vi istället!”

För Malin är vissa dagar tuffare än andra.

– Valles födelsedag är absolut värst. Det är den totala orättvisan att inte få åka till leksaksbutiken med honom eller baka en tårta och ordna kalas.

– Fast Hobbe tröstar mig även där och säger att det går bra att baka tårta åt honom istället, så nu har Hobbe två födelsedagar.

sorg

Foto: Tina Stafrén

Malin finner tröst i att Valle dog lycklig.

Malin har ett speciellt förhållningssätt till sorg som blivit en stor tröst och hjälpt henne att behålla livslusten. Hennes tro är att saker händer för att de ska hända och att svårigheter är en del av livet.

– Sedan behöver inte jag acceptera det eller tycka att det är bra, men det bara är så. Det kanske inte är meningen att vi ska förstå allt, säger hon.

Genuin lycka, av den sorten som hon kunde känna förr, det har hon bara upplevt två gånger sedan dess. Båda gångerna är det när hon drömt om Valle, att han lever, men vaknat och insett sanningen.

– Ingenting kan ersätta ett barn och i botten finns det alltid en grundläggande sorg, som ett täcke, förklarar hon.

Lycka är min största rädsla, för vad ska hända nu?

Malin säger att hon alltid hittat styrka och varit sin egen bästa vän. Därför är hennes eget liv värt att leva även utan Valle. Tidvis har mörkret överrumplat henne. Som i början av det andra året då både Valles födelsedag och dödsdag kom och passerade.

– Men om jag kan tillåta mig själv att vara där det är som mörkast så kan jag också tillåta mig själv att kliva upp därifrån. För det är min tid på jorden och jag vill inte ha den nattsvart och med ångest för resten av mitt liv. Jag vill kunna fortsätta glädjas åt det som är fint och nya äventyr.

VALLEDAGEN

  • Efter Valles död bestämde sig idrottsföreningen Näldens IF för att hedra Valles minne dagen efter skolavslutningen varje år. Valledagen ska vara en  aktivitetsdag i Valles namn för föreningens medlemmar, bybor och övriga vänner som vill vara med och bland annat testa olika idrotter och lekar.
  • ”Oavsett om man kände Valle eller inte så har han satt stora spår i vår by ­genom sin utstrålning och sin spontanitet. Tillsammans provar vi på några av livets guldkorn, precis så som Valle skulle ha gjort”, skriver föreningen på sin hemsida.

Idag, två år efter olyckan, har hon hittat en ny man och fått fantastiska bonusbarn på köpet. Men känslan av glädje är inte helt okomplicerad.

Hon miste två av sina närmaste när hon var gravid och nybliven mamma och Valle dog under den absolut lyckligaste tiden i hennes liv.

– Därför har det blivit så att lycka är min största rädsla, för vad ska hända nu?

För Malin är döden inget absolut och hon tror inte att de som dör försvinner helt. Utan den tron hade sorgen varit bottenlös, tror hon.

– Det jag sa hej då till på sjukhuset var bara hans skal. Det känns som om han är med oss och jag tror stenhårt på att den dag som jag slocknar så är Valle och jag tillsammans igen.

Valle dog på sin pappas födelsedag. Han var pappans ögonsten och Malin hittar också tröst i tron att de är tillsammans.

– Det kan inte vara en tillfällighet. Det är klart att han kom och hämtade upp sin lilla skatt på födelsedagen, säger hon.


Så många barn dör i Sverige varje år

År 2017 dog 442 barn i åldrarna 0 till 17 år. För ­majoriteten, 390 av dem, var dödsorsaken relaterad till ­olika sjukdomar. 27 dog på grund av olycks­händelser, 17 av självmord och 8 på grund av våld.

Källa: Socialstyrelsen


Kriscoachen: ”Det viktigaste är att bearbeta det som hänt”

expert-Sara-Dahlberg

Sara Dahlberg Eriksson.

Sara Dahlberg Eriksson är ­socionom, kriscoach och författare till Läkeboken – Från kris till kraft. Hon leder grupper i sorgbearbetning för människor i kris. När hon möter föräldrar som förlorat ett barn har hon inte bara den teoretiska kunskapen att lita på. Hon har själv förlorat två barn och vet vad det innebär, även känslomässigt.

För även om sorg är individuell så är det extraordinärt att mista ett barn, förklarar hon.

– Barnen är vår förlängning in i framtiden, och när de dör så kan det kännas som att ens framtid tas ifrån en, att meningen med livet är borta. Det kan också vara förenat med en viss skuld, att man inte kunde skydda sitt barn.

I den mest akuta krisen behöver man människor runt omkring sig så att man får sina mest basala behov tillgodosedda, som mat och sömn.

Viktigt för sorgeprocessen är också att få sätta ord på och berätta vad som hänt, för någon som kan lyssna men undviker att ge ”kloka råd”.

– Man behöver få uttrycka sin förtvivlan. Att höra att man ska tänka på sina andra barn eller sin man är ingen bra idé, då skapar man förväntningar på att den som sörjer ska vara stark och duktig, säger hon.

Ibland kan man behöva söka professionell hjälp, individuellt eller i grupp.

– I ensamhet kommer vi inte att läka. Det viktigaste är att bearbeta det man varit med om så att inte sorgen byggs på och till slut kokar över, säger Sara Dahlberg Eriksson.

Sorg som inte bearbetats, utan trycks ner, kan dyka upp senare i livet som katastrofrädslor, sjukdom eller annat som begränsar oss.

– Det kan vara avgörande att möta smärtan, det finns ingen genväg. Men då kan också livslusten och glädjen komma tillbaka, säger hon.

Rutiner kan vara en hjälp för att komma in i en vardag igen. Förutom att bearbeta sorgen kan det vara läkande att fylla på med det man mår bra av.

– Steg för steg kan det komma en gnista av glädje men det är ingen quick fix och måste få ta tid. Att öppna upp för att det kan hända nya saker är inte lätt men en bra hjälp på vägen till att leva ett bra liv igen, säger Sara Dahlberg Eriksson.

Hur kan jag agera om en vän har mist en nära
anhörig?

– Lyssna. Våga vara närvarande i den personens kaos utan att komma med käcka råd eller ta över. Erbjud dig att finnas där både i det akuta skedet och längre fram.


 

Så kommer du vidare i din sorg

  • Ta emot hjälp från ­vänner, kollegor och/eller sök professionell hjälp.
  • Gråt när du är ledsen.
  • Undvik isolering. Dela din sorg med andra.
  • Prata när du behöver, men välj vilka du öppnar dig för.
  • Fly inte, det hjälper bara kortsiktigt.
  • Om det är möjligt, tillåt dig att vara glad.

Har du eller någon du känner förlorat ett barn? Här finns hjälp och stöd:

  • Föreningen Vi som förlorat barn: Vsfb.se
  • Svenskakyrkan.se/sorg/om-att-forlora-ett-litet-barn
  • Febe.net
  • Rav.se
  • Ork-ide.com