Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Linda missbrukade och levde på gatan: ”Polisen som grep mig räddade mitt liv”

Linda började ta droger i tonåren. Närpolisen Katja försökte rädda den unga tjejen som utnyttjades av äldre missbrukare – och när Linda vaknade på sjukhuset efter en överdos satt Katja där. ”Jag blev glad varje gång hon grep mig”, minns Linda.

Katja (till höger) är ängeln som räddade Linda (till vänster) från drogerna. Idag är de nära vänner.
Katja (till höger) är ängeln som räddade Linda (till vänster) från drogerna. Idag är de nära vänner. Foto: Kersti Hilding Hansen

Det märks att Linda Lindeblad, 42, och Katja Svensson, 50, har en speciell relation. Fast de inte hade kontakt på 15 år går deras vänskap på djupet. Lindas berättelse om hur hon lärde känna Katja är en historia på liv och död.

Som liten tjej i byn Bjuv i norra Skåne hamnade Linda ständigt i konflikter. I skolan nådde hon aldrig upp till kraven, hon blev istället bäst på att bråka. Nästan varje lektion åkte hon ut ur klassrummet, och hemma fick hon varken stöd eller förståelse. Hon var yngst i en barnaskara på fyra, pappan var alkoholist och mamman kämpade för att hålla familjen flytande.

– Socialen var inkopplad, och det jag kommer ihåg mest är att vi hela tiden flyttade mellan olika lägenheter. Mamma var sträng och gjorde så gott hon kunde, men vi bråkade jämt, säger Linda.

Ingen brydde sig så länge man gick rakt. Jag gick ut nian med katastrofala betyg

Som 13-åring började Linda dricka alkohol. Det var lätt att få tag på sprit på färjan över till Danmark.

– Ingen brydde sig så länge man gick rakt. Jag gick ut nian med katastrofala betyg och kom inte in någonstans, det blev att jag bara stannade hemma.

De äldre missbrukarna på orten ­började bjuda Linda på hasch. Men än så länge hade ingen i hennes familj ­förstått att hon både drack och missbrukade.

LINDA LINDEBLAD

Ålder: 42.

Familj: Döttrarna Emelie, 17, Emma, 15, Nova och Moa, 11.

Bor: I Bjuv.

Gör: Är resursperson i grundskolan.

– De var lättlurade allihop, ingen begrep vad jag höll på med. Mamma och pappa var skilda, så när jag var 17 flyttade jag hem till pappa. Jag mådde jättedåligt psykiskt och tyckte inte jag var värd någonting. Det gick så långt att jag försökte ta livet av mig, säger Linda.

Nu agerade socialen och ville lägga in henne på en psykiatrisk klinik, men det var fullbelagt så istället hamnade hon på avgiftning. Den åtgärden skulle visa sig bli ödesdiger, för där lärde Linda känna de tunga narkomanerna.

Missbrukade, stal och sålde knark

– Jag blev erbjuden amfetamin, och plötsligt blev livet lite roligare. Jag tyckte att jag hade hittat lösningen på alla mina problem. Jag blev sprutnarkoman, säger Linda och ler ett snett leende.

Vid utskrivningen var det inte tal om att Linda skulle flytta hem. Vid 18 års ålder var hon en hemlös narkoman som stal och sålde knark. Hon började injicera heroin.

– Jag våldtog min egen kropp med droger, säger Linda.

– Drogen var värd mer än mitt eget liv, den hade fångat min hjärna. Häromåret hittade jag en dikt som jag skrev under den tiden, det var en kärleksförklaring till sprutan.

För att överleva letade Linda mat i soptunnor och snodde kläder i containrar. Socialtjänsten bestämde sig för att hon skulle tvångsomhändertas, så hon placerades på ett behandlingshem i Lund.

– Jag rymde därifrån, och de flyttade mig till Stockholm. Jag åt upp mig och så var det ut på gatan igen, säger Linda.

Under de följande fyra åren åkte Linda ut och in mellan behandlingshem och fängelser. Hon greps för narkotikabrott, olovlig körning och ett antal bilstölder.

– Under en tid var jag efterlyst av polisen, och jagad av brottslingar för obetalda skulder. Det gick så långt att jag gick till polisen och bad dem låsa in mig.

Det var vid den här tiden som Katja och Linda lärde känna varandra.

– Jag minns Linda som en liten, tanig, stressad tjej som hängde med de äldre missbrukarna. Hennes hår såg konstigt ut, för hon klippte sig själv lite hur som helst.

KATJA SVENSSON

Ålder: 50.

Familj: Sönerna Sebastian, 27, och Ohliver, 22.

Bor: I Marieholm.

Gör: Är polis, befäl vid ledningscentral.

På den tiden var Katja närpolis i Bjuv med omnejd. Hon insåg att om inte Linda fick hjälp snabbt så skulle hon dö. Hon bestämde sig för att agera på alla sätt hon kunde.

– Katja var skitjobbig! Hon skulle hela tiden snacka och det ville jag absolut inte. Folk jag hängde med trodde att jag var kompis med polisen. Jag sa åt henne att sluta prata med mig.

Katja blev svart i ögonen – hon skrek att jag måste rycka upp mig och ta emot hjälp

Men det fanns andra sätt. Katja började lägga lappar i Lindas fickor. På ­lapparna skrev hon namn och telefonnummer till olika behandlingshem. Ständigt hittade Linda dessa små lappar efter att hon hade mött Katja, ibland låg de i luvan på hennes hoodie.

– Jag var 32 år då, och kände mig rätt nära Linda i ålder. Jag jämförde mitt eget trygga liv med Volvo, villa och vovve med hennes hårda liv på gatan. Det gjorde ont i mig att se henne, säger Katja.

Lindas liv bestod i återkommande överdoser, inläggning på sjukhus, och så ut igen för att återigen möta Katjas blickar, lappar och kramar.

– Katja kunde bli svart i ögonen när hon tittade på mig. Hon skrek till mig att hon inte förstod vad jag höll på med, att jag måste rycka upp mig och ta emot hjälp. Innerst inne visste jag att hon hade rätt, men hur skulle jag klara av att ta mig över till den rätta sidan? Jag skrek tillbaka att hon inte förstod hur det var att gå omkring i mina skor.

Gatans liv blev lite tryggare nu när Linda kände Katja, som ju dök upp hela tiden.

– Jag brukade bli glad när Katja grep mig för då fick jag alltid en kram. Hon var både tuff och mjuk på samma gång, och blev en vän som jag inte kunde ljuga för. 

Och så kom dagen för Lindas sista överdos. Hon minns hur hon hörde sirenerna när polisbilen kom för att hämta henne. Hennes så kallade kompisar hade släpat ut henne på en gräsmatta utanför huset eftersom de inte ville ha in polisen.  

– Jag vaknade upp i en sjukhussäng och där satt Katja och höll mig i handen, arg som vanligt, och så hörde jag henne säga: Linda, jag vill aldrig mer se dig ute på gatan! Fattar du det! 

Katja stoppade en hundralapp i Lindas ficka med orden: Nu tar du en buss hem till din mamma!

Och Linda gjorde som Katja sa. Orden hade etsat sig fast.

Vägen till det drogfria livet

– Inom mig hade jag drömt om det liv som Katja levde. Jag ville också ha barn, jobb och bil. Min kropp orkade inte mer. Jag valde drogfrihet, för jag visste att jag skulle dö annars.

Varje gång jag kände sug efter droger gick jag in och tittade ner i spjälsängen

Linda gick till socialen och sökte hjälp, därefter avgiftade hon sig själv. Upp som svampar ur jorden kom hela hennes familj tillbaka. Syskonen och föräldrarna fanns där och ville stötta. Abstinensen var förfärlig, men hon tog sig igenom. Fast det svåra är inte att sluta knarka, menar Linda, det är att fortsätta leva drogfritt.

– Jag blev gravid strax efter att jag ­slutat missbruka och fick min dotter Emelie. Varje gång jag fick sug gick jag in och tittade ner i spjälsängen.

Hennes mål som drogfri blev att hjälpa andra utsatta kvinnor, därför började hon arbeta som behandlingsassistent inom tvångsvården.

– Mitt råd till andra som tar droger är att hitta något som är starkare än drogen, för mig var det mitt barn. 

Och så, för fem år sedan, fick Linda diagnosen adhd, ett besked som var både tungt och befriande. Idag jobbar hon som resursperson inom grundskolan och har fyra döttrar. Hon lever ett liv som är fyllt av kärlek och omsorger om barnen. 

För ett och ett halvt år sedan hörde Linda av sig till polisen i Helsingborg med en efterlysning av Katja – polisen hon inte sett på 15 år. Det gick några dagar och så ringde en polis för att berätta att de hade hittat Katja i Kosovo och att hon snart skulle höra av sig.

– Jag skrev genast till Linda på facebook. När vi sågs den första gången kände vi igen varandra direkt. 

Återseendet glömmer de aldrig. De pratade i timmar, ända tills fiket stängde. Till sist blev de utslängda.

– Jag var nervös inför att träffa Katja igen. Det var viktigt för mig att få visa henne vad jag har åstadkommit. Polisen som räddade mitt liv var den sista pusselbiten i min drogfrihet.

Katja å sin sida berättar hur underbart det var att få möta Linda igen, och att se hur bra hon mår.

En oväntad vänskap: Katja gav aldrig upp hoppet om Linda.
En oväntad vänskap: Katja gav aldrig upp hoppet om Linda. Foto: Kersti Hilding Hansen

– Linda och jag är goda vänner. Jag tjatade alltid på henne och brydde mig. Jag ville få henne att förstå att hon var värd något bättre, att hon var och är en värdefull människa! Som polis är det viktigt att inte vara dömande. Det gäller att se människan bakom missbruket. 

Idag ringer de varandra och ses så ofta de kan. De har planer på att skriva en bok tillsammans, och Linda drömmer om att föreläsa om missbruk i skolor. Budskapet? Att man aldrig ska ge upp om en människa vars liv har tagits över av drogerna. 

LÄS OCKSÅ! Sofie, 39: ”Jag blev drogfri tack vare min bebis”

Experten: ”Lita på din magkänsla när det gäller barn och droger”

Maria Almazidou är enhetschef på mottagningen Maria Malmö, en öppenvårdsmottagning för ungdomar upp till 25 år som har problem med alkohol och/eller andra droger. Även anhöriga till denna målgrupp kan få råd och hjälp på mottagningen. 

Vad ska jag som förälder göra om jag misstänker att mitt barn är illa ute?

– Våga prata om det, och var tydlig med att du inte ­accepterar droganvändning, säger Maria Almazidou.

– Lita på din magkänsla om du har tankar kring att ditt barn tar droger. Sök hjälp hos socialtjänsten och/eller en Mariamottagning, både för ditt barn och för dig själv. För dig som förälder är det viktigt att hitta balansen mellan att stötta och kontrollera.

Kommunpolis Stefan Wredenmark i Malmö träffar i sitt arbete på ungdomar som fastnat i missbruk. 

Hur agerar polisen när en ung människa tar droger?

– Vi kontaktar föräldrarna, och är ungdomen ifråga under 18 gör vi en orosanmälan till socialtjänsten. I nio fall av tio öppnas en utredning. När det handlar om ungdomar brukar man agera snabbt. 

– Om ungdomen inte är motiverad och missbruket anses livsfarligt kan socialtjänsten fatta beslut om ett omedelbart tvångsomhändertagande för vård enligt LVU – lagen om vård av unga, säger Stefan Wredenmark.

– Det den lokala områdespolisen gör är att stötta så mycket som möjligt i det fysiska mötet, och att motivera den unga personen att kontakta socialtjänsten eller en Mariamottagning där de kan få information, rådgivning och behandling.

Är du orolig för din ton­åring? Mariamottagningar finns på många orter i Sverige. Där kan unga med drogproblem och deras anhöriga få hjälp av kuratorer, socionomer, psykologer, sjuksköters­kor, läkare och samordnare. 

Målet är att i ett så tidigt skede som möjligt hjälpa unga människor att ta sig ur sitt risk- eller missbruk av alkohol och droger.