Sanna Nielsen om livskrisen: ”Jag trodde att jag skulle dö av viruset”

Att främsta träningsredskapet är en gammal sunkig motionscykel, som står i garaget och bara är till låns från svärföräldrarna, är typiskt Sanna Nielsen.

Trots sanslösa artistframgångar fortfarande samma enkla ”girl next door”. Trots glittriga mellosegrar, prestigefyllda allsångsuppdrag och miljontals strålkastarwatt, samma vänliga, vanliga, artiga och lite blyga tjej som en gång stod framför spegeln hemma i skånska byhålan Edenryd och sjöng till plattor av Céline Dion och Lotta Engberg.

– Jag åker fortfarande tunnelbana, trots att folk ofta stirrar. Till matbutiken går jag nästan alltid osminkad i flottigt hår och vanliga träningsbrallor. Det händer ibland att någon kommer fram och förvånat säger: ”Men är det verkligen du?!”.

Och det är det alltså. 

Fast kanske också en coolare, tryggare och mer balanserad Sanna än någonsin tidigare. Både privat och i sin yrkesroll.

Högstadieperioden var bitvis tuff, nämligen. Allt gick bra fram till högstadiet, men plötsligt förvandlades skolan till ett helvete. 

Inga knytnävar i magen. Inga skolböcker som måste fiskas upp ur toalettstolen. Men blickarna och de elaka orden var terror nog. 

Jag föll och trodde att jag fått en stroke

– Det var en rätt grym verbal mobbning. Folk tittade på mig med onda ögat eller tryckte in mig mot en vägg. Till slut var jag så rädd att jag bara satt där i korridoren på rasterna, tyst och stum. Vågade inte ens öppna munnen. Hoppades bara att påhoppen skulle ta slut. 

Vad berodde det på?

– Jag förstod aldrig riktigt vad som hände. Många var fortfarande schysta och snälla, men från en dag till en annan slutade vissa att prata med mig. 

Går man in på SVT Play kanske man kan ana ett av svaren. 18 maj 1996 sjöng en elvaårig Sanna Nielsen Till en fågel i Café Norrköping och gick strax därefter rakt in som tvåa på Svensktoppen. Kanske stack det i ögonen på vissa i jantelagens Bromölla.

– Att jag dessutom var ovanligt lång, gjorde inte saken bättre. Det blev att jag kurade ihop mig. Fick dålig hållning. Långt senare, när jag började gå till en sångpedagog, tjatade hon på mig att sträcka på mig. ”Hitta glada punkten” som hon sa.

Men Sanna Viktoria Nielsen, född den 27 november 1984 i Ivetofta församling i nordöstra Skåne, är inte personen som ser sig om i vrede. 

Att må bra som vuxen handlar inte minst om att ha förlikat sig med tiden som barn.

– Dessutom var så mycket annat i min uppväxt roligt. Mina föräldrar och syskon var jättebra. Och så fanns musiken. Pappa spelade lite gitarr och så fort jag kunde gå stod jag vid högtalarna och låtsassjöng till olika dansbandsplattor.  

– I 17-årspresent fick jag ett videoband av min gudfar. Han hade filmat mig redan som tvååring och även om jag kanske inte direkt sjunger, finns det knappt en enda filmsnutt där jag inte håller på och trallar för fullt.

I dag lever Sanna sin dröm. De första konsertturnéerna i en gammal rostig Opel Tigra direkt efter gymnasiet har förvandlats till hyllade shower och musikaler. 

Dessutom fick hon av bara farten en skäggstubbig medpassagerare på resan. Gitarristen Joakim Ramsell är sedan tolv år tillbaka Sannas kärlek. Tillsammans pustar de ut efter gigen.

– Och nästan aldrig lyssnar vi på musik hemma. Däremot lagar vi gärna goda middagar och kan ta ett glas vin. Förutom att vi har så otroligt kul ihop, är Jocke en man som kan säga ifrån och ta initiativet, när jag själv velar. Det är min stora svaghet: att jag gärna ältar saker och stressar upp mig. I mitt jobb tar jag massor med beslut, men hemma vill jag hellre att någon annan bestämmer.

Du är inte reseledartypen?

– Nej, gud, jag släpper gärna allt och följer bara med. Och så står Jocke ut med min dåliga matlagning, det är skönt.

Det var också Joakim som var hennes främsta stöd när tillvaron rämnade för andra gången i livet. Året var 2011. Sannas föräldrar meddelade plötsligt att de tänkte skilja sig.

– Det var en chock för mig. Allt blev kaos. Jag mådde jättedåligt, kraschade totalt. 

Hur handskades du med din ångest?

– Det var ett hemskt jobbigt år, men till slut tvingades jag inse att jag måste gå vidare med mitt eget liv. Numera är banden mellan mig och mina föräldrar annorlunda än tidigare. Men också starkare. Jag tvingades bli vuxen på allvar.

I dag är nyckelordet ”balans” säger hon. Lagom mycket idrottande, lagom mycket soffpotatis. Ibland en chokladbit, ibland en broccolisoppa med stekt halloumi. Ena dagen skivstång på gymmet, den andra en långpromenad i skogen. 

– Jag försöker röra på mig varje dag, men tar aldrig i så hårt att jag kräks. För två år sedan sprang jag så mycket att jag fick en inflammation i höften. I dag cyklar jag i stället lite mer. Sitter där i källaren på min skruttiga hoj och kollar rakt in i en port i 25 minuter. Men kör också mycket rumpa och det där vanliga: armhävningar, situps och knäböj. 

Växte du upp i en idrottande familj?

– Mamma var workoutledare i Edenryds gymnastiksal och pappa sprang maraton, innan han gjorde sig illa och stelopererade foten. Själv älskade jag basket och spelade lite fotboll. Och så tävlingssimmade jag en del. Kom alltid tvåa. Eftersom vi bara var två som ställde upp …

Vad hade du för relation till mat?

– Jag har aldrig haft några ätstörningar. Under gymnasiet gick jag på någon soppdiet som varken var god eller ens bra och jag kan fortfarande tänka ibland att ”det där ska jag inte äta” om vissa saker. Men jag njuter av livet alldeles för mycket och tar bort de tankarna direkt. Jag har inget dåligt samvete alls över mat. 

Du bränner kanske tillräckligt med energi på scenen?

– Jamen, visst är det så. När jag gjorde min show på Börsen, behövde jag inte gå till min PT på hela våren. Och sedan ska man inte glömma själva sångkonditionen.

Sångkonditionen?!

– I delfinalen i mello skulle jag göra Undo, som är en väldigt skör låt, och blev nervös när jag märkte att rösten inte riktigt fanns där. Då satte jag mig på min gamla träningscykel, som då stod i studion. Genom att trampa och samtidigt sjunga till ett inspelat band fick jag upp pulsen och igång rösten. 

Kan du fortfarande bli nervös inför ett framträdande?

– Ärligt talat blir jag mer nervös för varje år som går. När jag var yngre körde jag bara på. Ju äldre jag blir desto mer medveten blir jag om vad jag egentligen har gett mig in på. Ta Allsång på Skansen där allt går så himla fort. Sista timmen ska jag hinna genrepa, äta, kissa och repa in nytt manus, och sedan kommer min manusförfattare och säger: ”Har du koll på allt nu, Sanna?” Nä, det har jag ju inte, hur skulle jag kunna ha det? Och sedan räknar någon in: ”Tre, två …” och så drar Stockholm i mitt hjärta igång och så står jag där och tycker att allt är rätt härligt ändå. Det är ju inte hjärnkirurgi jag håller på med.

Ingen dör om du säger fel?

– Nej, eller om jag snubblar och ramlar, vilket också har hänt. 

Fast för bara tre år sedan trodde Sanna faktiskt hon skulle dö på riktigt. Ett virus hade satt sig på balansnerven. Symptomen kom som en blixt.

– Plötsligt dök huvudet ner i bordet och jag föll i golvet. Jag trodde först att jag fått en stroke eller en hjärntumör. Hamnade på akuten och kände mig som en bebis, som måste försöka lära sig gå. Det tog fyra, fem veckor innan jag kunde giga igen. 

Vad skulle du göra om det verkligen var sista dagen i livet?

– Gå på krogen Två Små Svin i Årsta och beställa farmors sill med Harald Jensen-nubben, rödspättafilé, skagenmacka, det finaste vita vinet och lakritsbrulée till efterrätt. Ihop med min sambo Jocke såklart, och mina bästa vänner. Jag skulle hålla en stor fest för livet som varit.

Sanna försöker röra på sig varje dag. Cykling, armhävningar, situps och knäböj ingår i rutinen. Foto: Kristian Pohl

Hur kopplar du av annars?

– Efter Allsång på Skansen är jag alltid så himla trött att jag åker raka vägen hem. Klockan är alltid efter midnatt, när jag pratat färdigt med media, och fansen fått sitt. Då är det skönast att bara få sitta på terrassen med Jocke och ta ett glas vin. Kanske kolla nåt klipp från kvällens program. Bara för att se att allt såg bra ut. 

Och dagar då du inte jobbar alls?

– Då går jag mest och pular hemma. Kollar lite Netflix, läser en bok, äter god mat, ringer mina vänner och föräldrar … Kanske komponerar jag något på flygeln eller, om det låser sig, öppnar datorn och skriver om olika händelser i mitt liv.

En kommande självbiografi?

– Jag vet inte vad det blir till sist. Men det är skönt att skriva av sig ibland.

Hur mycket av dina tuffa barndomsupplevelser har varit drivkraften i ditt artisteri?

– Jag tror aldrig jag har tänkt så, när jag stått på scen. Men samtidigt … När jag sjöng så fick jag kliva in i min egen lilla bubbla och det var skönt. Där mådde jag bra. Fast än i dag har jag kvar en blyghet och en osäkerhet, när jag ska repa med nya människor. Men den försvinner när jag kliver ut på scenen. Då tar jag för mig.

Att vinna mello måste ha varit en skön revansch på dina gamla plågoandar?

– Ja, men när de ringde från Bromölla och sa att de ville hylla mig på torget, blev jag fruktansvärt osäker. Jag trodde det knappt skulle komma en enda människa. Och så var torget helt proppfullt, visade det sig. Även de som en gång mobbat mig kom dit. Flera kom för att be mig om ursäkt.

Vad gjorde du då?

– Jag gav dem en kram. 

LÄS OCKSÅ! Sanna Nielsen hyllas för avklädda bilden: ”Jag önskar att ingen skämdes!” 

LÄS OCKSÅ! Sanna Nielsen: ”Jag var otroligt osäker när jag var yngre”