Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Malin Wollin: Jag är en skrikapa!

Astrid ropade från sängen. Klockan var 20:20 en tisdag i november. Jag minns detta väl. Jag kom in i rummet och gick fram till loftsängen, drog med handen över håret och såg henne i ögonen. Så vacker, min underbara första, största tjej.

”Vad ville du gumman?”

Hon pausade, tänkte efter lite och tittade på mig med sina oskyldiga ögon. Så drog hon fram dolken och satte den mitt mellan ögonen. Jag såg den aldrig komma.

”Mamma varför är du alltid så arg på mig?”

”Arg på dig?”

”Ja.”

”Är jag alltid arg på dig?”

”Ja, pappa är arg men du är alltid argast.”

”Är jag argast?”

”Ja. När du är arg skriker du som en elak häxa.”

Jag sa något politiskt korrekt, önskade godnatt och lämnade rummet. Gick och satte mig hos Joachim och grät med torra ögon.

”Vad sa hon?”

”Att jag alltid är arg, att jag är argare än du och att jag låter som en elak häxa när jag skriker.”

”HA, HA, HA!”

Jag är en arg mamma. Jag är en kärleksfull, spontan och fysisk mamma, men jag är också en arg mamma. Jag blir så arg när det sparkas, slåss, förstörs och inte lyssnas. När det petas i ögon, ritas på den andres teckning eller kastas limstift i huvudet på vem helst som står i vägen. Jag blir arg, skriker och hotar. Det hjälper sällan eller aldrig och ändå fortsätter jag med min gapiga metod.

För ett par veckor sedan träffade jag en gammal fotbollsfru på en tillställning. Hon har fött tre barn på fem år och är alltid lugn, from och balanserad. En trevlig tjej och min raka motsats.

”Men du är ju aldrig arg på dina barn”, sa hon apropå att hennes barn alltid är välartade och vad hennes recept kan tänkas vara.

Skämtar hon nu? Är hon ironisk? Är hon lite efter?

”Du menar att jag ibland tar en paus från att skrika på barnen för att typ andas eller gå på toaletten?”

”Ha, ha, du är för rolig Malin, men nu överdriver du.”

”Ha, ha. Ja, jag gör väl det.”

Men det gjorde jag ju inte.

Jag är alltid arg på barnen. Men jag måste ju vara det. Om Saga har dragit Astrid -i håret elvahundra gånger så att hon börjar se ut som Ingvar Oldsberg, ska jag då se mellan fingrarna den elvahundraförsta gången för att jag inte kan vara arg hela tiden?

Jag gick till biblan och lånade Supernannyns bok. Supernanny säger att man ska vara på barnets nivå och säga med den bestämmande rösten: ”Jag vill inte att du gör så.” Men det funkar lite mindre bra när Astrid stryper Saga tio meter bort. Och strypning ska väl inte bemötas på samma sätt som att sno -någons bok?

Häromdagen blottade jag mig för fröken på Sagas dagis.

”Har Saga sagt att jag är hemsk?”

”Va? Nej.”

”Men jag skrek som satan på henne igår.”

”Men det gör vi ju alla.”

”Men jag skriker högst. Tänk om jag har fuckat upp barnen? Tänk om de aldrig kommer kunna ha normala relationer.”

”Men Malin…”

Kanske har hon rätt. Kanske skriker sig alla hesa på sina barn. Kanske skriker jag lite jämfört med ett rikssnitt?

Varje gång jag har skrikit som Farmen-Qristina tänker jag för mig själv ”Detta var sista skriket.”

Innerst inne vet jag att detta inte är sant. Jag har många, många år av skrik framför mig.

Att köpa: Två par hörselskydd på Coop. I barnstorlek.

Namn: Malin Wollin, krönikör, bloggare och frilansskribent

Familj: Joachim Lantz 30, Astrid 5, Saga 3,5

Bor: Kedjehus i centrala Kalmar