Emma Örtlund från Glada Hudik: ”Nu är det min tur att glänsa”
Hon blev mobbad, jagad och utfryst för att hon är annorlunda. Nu blir Emma Örtlunds liv film - i Catwalk följer vi henne och vännerna i Glada Hudik-teatern till New York, där de förverkligar sin dröm – att gå en modevisning tillsammans. ”Och jag är på omslaget av amelia, vilken revansch! Nu är det min tur att glänsa”, säger hon.
Emma Örtlund hade gått ut nian hemma i Reftele, Småland, och såg fram emot att börja på gymnasiet i Gislaved. I grundskolan hade hon gått i en vanlig klass med stöd av en elevassistent. Hon var en glad tjej som älskade mode och gärna testade olika frisyrer - året innan hade hon för första gången permanentat sig och fått de lockar hon drömt om.
– Som barn älskade jag att spela teater, jag klädde ut mig och hittade på en massa saker hela tiden, säger Emma, och hennes storasyster Sara, som sitter med under intervjun, fyller i: ”Ja, du hittade jämt på bus, du var verkligen sprallig.”
– Jag var lite blyg för killar och vågade inte alltid ta plats, men jag trivdes ändå i skolan, säger Emma.
LÄS OCKSÅ: Sofia Wistam: ”Vi kvinnor hinner med både barn och jobb”
EMMA ÖRTLUND
Ålder: 32.
Familj: Pappa, fem äldre systrar.
Bor: I lägenhet i Gislaved. Gör: Är modell. Jobbar på kafé och i en skaparverkstad, där hon syr och tillverkar smycken.
Aktuell: I filmen Catwalk, regisserad av Johan Skog från Storyfire.
Premiär 31 januari.
Nu skulle hon ta nästa steg ut i världen. Men gymnasiet blev inte som hon tänkt sig.
– I början trodde jag att alla var snälla och ville mig väl. Men så var det inte, säger hon sakligt.
– I den nya skolan lurade de mig och drev med mig hela tiden. De fick mig att göra saker som jag inte ville. De kunde säga: ”Gå och prata med den där killen, han tycker att du är jättesnygg”, men så var det bara påhitt. De tyckte väl att det roligt att jag gick på det och gjorde som de sa.
Jag var livrädd för att få stryk i skolan, ett par tjejer hotade att slå mig
Emma vantrivdes och försökte få hjälp av sina lärare, men ingen vuxen verkade förstå vad hon gick igenom.
– Jag var livrädd för att få stryk i skolan, ett par tjejer hotade att slå mig. Jag hade ångest och fick ont i magen varje dag. Men när jag berättade det för min lärare och sa att det var väldigt jobbigt, sa hon att det inte var mobbning. Hon tyckte att jag överdrev. Lärarna ville jämt släta över. ”Det är väl inte så farligt”, sa de till mig.
Mobbningen fortsatte. Vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Emma funderade allvarligt på att hoppa av gymnasiet, men en sak höll henne kvar:
– Jag ville ju ta studenten och gå på skolbalen, jag ville verkligen, verkligen gå på den ... Men till slut hade jag sådan ångest att jag bestämde mig för att inte gå. Jag kände att det går inte, jag kan inte gå dit, för jag är inte välkommen. Så jag gick inte. Jag fick aldrig ha någon balklänning.
Emma, som i dag är 32 och har huvudrollen i Glada Hudik-teaterns omtalade dokumentärfilm Catwalk, har en intellektuell funktionsnedsättning. Hon lider också av tvångssyndrom, även kallat OCD (obsessive compulsive disorder). I Emmas fall innebär det bland annat att hon har kräkfobi och under vissa perioder har haft svårt att äta.
Jag blev yr och på något sätt frånvarande. Boom, så låg jag och krampade på golvet.
Dessutom har hon sjukdomen epilepsi.
Emma var 15 år och på väg hem från skolan när en kille började jaga henne på moped. Emma fick panik och cyklade allt vad hon orkade. Killen följde tätt efter.
– Jag trodde att han skulle köra på mig, jag var jätterädd, berättar Emma.
– När jag kom hem kunde jag inte släppa det, jag var fortfarande så rädd och arg. Jag satt vid köksbordet och åt och började känna mig konstig, jag blev yr och på något sätt frånvarande. Boom, så låg jag och krampade på golvet.
– Mamma stod i duschen och pappa sprang och hämtade henne. Han ropade: ”Du måste komma, det har hänt något med Emma.” Det var mitt första epileptiska anfall.
Det skulle följas av många flera. Under en period var det så illa att Emma knappt vågade gå ut.
– Jag var rädd för att få ett anfall ute bland folk, det kunde ju hända när som helst. Jag klarade inte av höga ljud och blev nästan lite folkskygg. Samtidigt blev OCD:n värre, jag kunde knappt äta, för jag var så rädd för att kräkas. Det var en väldigt jobbig tid.
Idag tar Emma en medicin som fungerar bra för henne. Dessutom vet alla runtomkring henne vad de ska göra om hon plötsligt faller ihop på golvet.
– Stoppa inget i munnen, ge inget att dricka, se till att jag inte skadar mig själv under anfallet. Men det händer inte lika ofta nu.
Emma gick ut gymnasiet och bodde kvar hemma tills hon kände att hon helt enkelt var tvungen att skapa sig ett eget liv utanför föräldrahemmet. Hennes mamma hade blivit sjuk i cancer, vårdpersonalen kom och gick hemma och Emma var förtvivlad.
LÄS OCKSÅ: Titti Schultz, 47: ”Folk är avundsjuka på min frihet utan barn”
– Det låter kanske konstigt, men jag var inte bara ledsen. Jag var också arg på mamma för att hon hade blivit sjuk och inte kunde ta hand om mig längre. Det var ett helvete att bo hemma när hon blev sjuk. Jag var ju jätteledsen och orkade inte med alla människor som kom hem till oss hela tiden, säger Emma.
– Så då flyttade jag till ett gruppboende i Gislaved, till en egen lägenhet där jag trivs jättebra. Jag vill att folk ska ta hand om mig, och där får jag all den hjälp jag behöver av personalen. Jag har ett jobb.
– ”Nej, du har faktiskt två jobb”, inflikar Sara - och goda vänner i samma hus.
Vad behöver du hjälp med i vardagen?
– Det är det här vardagliga, matlagning och städning. Och så hjälper de mig att begränsa mitt shoppande. Jag har svårt att hantera pengars värde, jag har svårt för matte. Men jag älskar att shoppa. Så om ingen säger till mig, då shoppar jag tills alla pengar är slut. Nu får jag hjälp med det så att det inte spårar ur, säger Emma.
– Det är så roligt med kläder och smycken, jag har alltid velat känna mig fin och ha fina kläder. Jag älskar 80-talsmode, man blir så glad av färgerna.
Vad gör du på dagarna?
– Jag jobbar på ett kafé, där jag både bakar och står i butiken, och så jobbar jag på en skaparverkstad där vi syr kläder och tillverkar smycken. Det var där jag träffade Pär första gången, säger Emma och nickar mot den prisbelönte teaterdirektören och eldsjälen Pär Johansson, som sitter en bit bort.
Pär driver Glada Hudik-teatern, som kallar sig ”en teatergrupp för utvecklingsstörda och normalstörda”. Teatern blev rikskänd i och med filmen Hur många lingon finns det i världen? och teaterföreställningen Trollkarlen från Oz, som turnerade landet runt och sålde ut Globen.
– Pär föreläste i Gislaved. Sedan bjöd han in mig och en kompis till ett teaterläger i Portugal. Jag ville åka, men jag var så orolig för epilepsin. Då sa Pär: ”Skit i den där jädra epilepsin, tänk inte på den, du måste leva också.” Så jag åkte till slut.
Jag ville ta revansch på mina mobbare. Jag ville visa dem att jag är en jätteduktig tjej som kan mycket mer än de tror. Nu ska de få se på fan
– I början vågade jag inte gå upp på scenen. Men han pushade mig, han sa hela tiden att jag skulle göra det fast jag inte vågade. Och då gjorde jag det. Och då kände jag att jag älskar det här, jag älskar att stå på scen! För mig är Pär som en psykolog och gud i ett, säger Emma innan hon åter vänder sig till Pär och börjar gapskratta:
– Vet du vad, Pär, du ser ut som en tomte där du sitter framför öppna spisen. Psykolog, gud och tomte i ett. Det är ju fantastiskt, haha.
Efter några teaterresor skrev Emma ett mejl till Pär där hon berättade om sin stora dröm: att bli modell och gå på catwalken. Det blev början på ett äventyr som resulterade i filmen Catwalk, som har premiär den 31 januari.
Vad var det som fick dig att skriva det där mejlet?
– Jag ville ta revansch på mina mobbare. Jag ville visa dem att jag är en jätteduktig tjej som kan mycket mer än de tror. Nu ska de få se på fan, tänkte jag.
Pär kontaktade haute couture-designern Frida Jonsvens, som gick igång på idén. Frida ritade och sydde upp tre klänningar till Emma efter hennes egna önskemål - ”Jag ville ha mycket tyll, spetsar och glitter”, säger Emma - och skapade också unika, storslagna plagg till de andra fyra Glada Hudik-deltagare som är med i Catwalk.
Nu är det min tur att glänsa
Filmen berättar historien om de fem skådespelarnas resa till New Yorks modevecka, där de gör en egen, högst personlig visning med både djup och f lärd inför öronbedövande applåder. Visningen ledde också till en rad personliga möten för Emma, som drömt om att ta sig in i modebranschen sedan hon som tonåring satt hemma i Reftele och bläddrade i modetidningar.
Hon har förstås sett alla säsonger av realityserien Top model.
Nu fick hon träffa J. Alexander, domaren och catwalkcoachen som lär modellerna att gå snyggt. Hon höll också tal med prinsessan Madeleine i publiken. ”Nu är vi två prinsessor här!” ropade Emma från scenen och rörde prinsessan Madeleine till tårar.
Din dröm slog in till slut, det är inte många som får chansen att gå en visning på New Yorks modevecka. Hur kändes det?
– Jag kände mig som Askungen. Det där var min studentbal, säger Emma och ler brett vid minnet.
Händer det att du träffar dina gamla mobbare hemma i Gislaved?
– Ja, jag ser dem ibland. Jag är fortfarande arg för att de var dumma mot mig. Jag önskar att någon av dem skulle be om ursäkt. Men jag har fått min revansch, jag fick min balklänning till sist. Nu är det min tur att glänsa.
LÄS OCKSÅ: Victoria Silvstedt: ”Jag drömmer om att få en dotter”
Emmas topplista:
1. 1980-talskläder och smycken.
”Jag älskar 80-talet och kan inte motstå 80-talsmode, jag köper allt jag hittar.”
2. Att bli fotograferad.
”Det känns naturligt för mig att stå framför kameran, jag blir inte blyg utan tycker bara att det är jätteroligt.”
3. Kaféjobbet.
”Jag både bakar och står i kassan på dagverksamhetens kafé, det är ett väldigt roligt jobb.”
STYLING: FRIDA JONSVENS
HÅR & MAKEUP: SHADA GHARIB
