Emma, 30: Jag räddade mina sex barn ur lågorna

Solen skiner på uppfarten till huset. Fåglarnas kvitter blandas med ljudet av basketbollen som studsar mot asfalten.

– Mamma, titta! Jag satte den ända härifrån, ropar 12-årige William som precis har träffat korgen från flera meters avstånd.

För Emma Schols och hennes familj är det en lyx att få tillbringa tid till­­sammans. 

Det är nu snart tre veckor sedan Emma fick lämna Hudiksvalls sjukhus och komma hem till familjen, till huset som de nu hyr medan deras villa byggs upp igen.

De allvarliga brännskadorna på ar­marna vittnar om det hon och familjen har varit med om. Men det är svårt att tro att Emma för bara några månader sedan svävade mellan liv och död.

Allt gick så snabbt den där morgonen den 3 september ifjol, när hela livet vändes uppochned.

Jag trycker mig automatiskt över pojkarna för att skydda dem. Då sprutar all eld över mig

Emma och barnen hade precis vaknat i huset i Edsbyn. Barnens pappa Anders Anens hade jobbat natt och inte kommit hem ännu.

– Jag minns hur Albin och Oliwer hoppar ur sängen och frågar om de får gå ner och leka. Jag skriver ett sms till Anders och frågar hur natten har varit och så skriver jag att jag längtar tills han kommer hem.

Dottern Nellie är i badrummet och ber om att få toalettpapper, men innan Emma hinner hjälpa henne hör hon hur pojkarna ropar från nedervåningen:

– Det är eld i tv-rummet. Det brinner!

Emma springer ner och hittar fyra­årige Albin och treårige Oliwer i hallen. De är förstenade av rädsla och har gömt sig vid en dörr. I tv-rummet brinner det kraftigt i gardinerna och i soffan.

– Man hinner tänka så mycket på den korta tiden. Jag minns att jag tänkte: ”Nej, det får inte brinna nu när Anders inte är här. Jag grejar inte det här själv.”

Emma bestämmer sig för att först se till så att Albin och Oliwer kommer ut.

– Men när jag öppnar ytterdörren kommer det in syre och jag hör hur det smäller som en explosion bakom oss. Jag ser elden komma och trycker mig automatiskt över pojkarna för att skydda dem. Då sprutar all eld över mig.

Emma säger åt Albin och Oliwer att det är jättefarligt inne i huset och att de absolut inte får gå in igen, för då kommer de att dö. Hon säger att de ska gå till grannen eller vänta vid ett träd i trädgården. Sedan stänger hon ytterdörren och låser.

– Jag känner efter ordentligt att den är låst eftersom jag är rädd att de ska gå in igen annars. Sedan måste jag ta mig igenom hallen och uppför trappen för att hjälpa de andra fyra barnen. Vart jag än tittar är det eld. Det brinner i väggarna.

Emma kämpar sig genom elden i hallen, uppför trappan. När hon kommer upp är hon så svag att hon måste stötta sig mot väggen. Hon kommer på att det är farligt att andas in röken så hon börjar krypa.

– Jag tänker att har jag satt de här barnen till världen, då måste jag se till att de kommer levande ut härifrån också. Och då får jag en extra mamma­kraft.

Under tiden har nioåriga Nellie hoppat från balkongen och sprungit till grannen för att hämta hjälp. En av grannarna, Anna, ringer 112 och grannen Patrik springer ut för att hjälpa till.

Samtidigt använder Emma sina sista krafter för att lyfta upp tvååringen Mollie och bära ut henne till balkongen, där åttaårige Melwin och tolvårige William väntar.

– William bara skriker när han ser hur jag ser ut: ”Nej, mamma, nej!” Han får panik, stackarn. Jag försöker hjälpa honom att få loss stegen, men jag är så svag att han säger åt mig att spara mina krafter så att jag orkar klättra ner.

William lyckas få loss stegen och alla tar sig ner. När Emma når sista steget faller hon ihop i gräset.

Smärtan under ambulansfärden är svår att beskriva. Det är ren tortyr

– Det är som att trycka på en knapp. Mitt enda fokus har varit att få ut barnen.

Ambulansen kommer och Emma skjutsas i ilfart till Bollnäs.

– Jag skriker och skriker. Smärtan under den färden är svår att beskriva. Det är ren tortyr.

I Bollnäs sövs hon ner och skjutsas sedan i ambulanshelikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala. 

Läkarna där konstaterar så småningom att 93 procent av hennes kropp är brännskadad. Familjen får beskedet att det inte är säkert att hon kommer att överleva. För att skydda organen fylls hon med 40 liter vätska.De kommande veckorna opereras Emma otaliga gånger. När hon till slut vaknar tar familjen beslutet att inte låta barnen träffa henne på ett tag eftersom hon ser så illa tilltygad ut. Under de tre första månaderna sövs Emma ner över 60 gånger för operationer och omläggningar av sår. Hon drabbas av lunginflammation och blodförgiftningar, och svävar flera gånger mellan liv och död.

En och en halv månad efter branden återförenas Emma och barnen för första gången på sjukhuset. Men redan innan dess har hon fått kraft från barnen genom en bild på dem som hänger på väggen framför sjukhussängen.

– Ibland var det så smärtsamt och jobbigt att jag bara ville lägga av. Men när jag tittade på den bilden kände jag styrka och glädje. Jag visste att de hade överlevt allihop, och jag ville komma hem till dem.

Emma hade dessutom gett ett löfte som hon inte ville svika.

– När jag låg i gräset efter branden så sa jag till barnen att jag bara skulle in till sjukhuset en sväng och att jag snart skulle komma hem igen. Jag förstod nog inte hur allvarligt det var. William sa: ”Lovar du? Lovar du?” Och jag sa att jag lovade.

Vägen hem blev längre än Emma hade trott, men nu är hon alltså äntligen tillbaka där hon vill vara.

Läkarna är förvånade över att hon överhuvudtaget överlevde och de trodde inte att hon skulle kunna gå igen. Men sedan Emma kom hem har hon inte använt rullatorn en enda gång.

Fler operationer är planerade och hon har mycket rehabilitering kvar att göra. På morgnarna gör det ont av att huden stramar och hon har svårt med balansen ibland. 

Men Emma är lycklig över att få vara tillsammans med sin sambo och sina barn igen.

– Jag kommer aldrig mer att tillåta mig själv att ta vardagen för givet. Det är en lyx att få träffa barnen när de kommer hem från skolan och att höra hur dagen har varit. Eller att bara finnas där och få säga god natt.

Familjen är samlad. Emma Schols och Anders Anens med barnen Melwin, Albin, William, Oliwer, Mollie och Nellie. Familjen hyr ett hus medan deras eget hus i Edsbyn byggs upp igen. Foto: MARIE BERGSTRÖM / Ljusnan Mittmedia

En vardaglig sak som att spela basket tillsammans ger Emma glädjekänslor.

– Att få kasta boll med barnen gör att det pirrar ända upp i hjärtat på mig. Tidigare har man kanske känt sig stressad över tvätten som ligger och väntar och sagt till barnen att de får kasta boll med varandra. Nu får tvätten vänta.

Emma ser ljust på framtiden och är fast besluten om att inte bli hämmad av sina brännskador. 

– När jag först såg mig själv tänkte jag: ”Ska jag se ut så här? Jag får väl alltid gå med långärmat och långbyxor.” Men nu har jag bestämt mig för att bära de här ärren med stolthet, de står för kärleken till mina barn.

Ända sedan branden inträffade har familjen fått ett stort stöd från bygden och omvärlden. Emma är väldigt tacksam för det och vill rikta ett tack till alla som stöttat familjen på olika sätt.

– När jag vaknade i Uppsala och fick höra av Anders hur människor ställt upp trodde jag knappt att det var sant. Vi har mötts av så mycket kärlek, och jag har svårt att sätta ord på hur mycket det betyder. Det har varit som att ha en egen hejarklack. 

AV: MARIE BERGSTRÖM 

 Vill du också berätta något? Mejla till: ameliahordig@amelia.se – Döp mejlet till ”det hände mig”