Om övergreppet: ”De hade skrattat och haft roligt medan de slog sönder hela min värld”

amelia har träffat Helena, 30, som våldtogs av tre män för tio år sedan. Varför gör män så här? Och hur överlever en kvinna ett sådant trauma? Vi frågade experterna.

Övergreppet

”Det var en måndagskväll vid elvatiden. Min sambo jobbade natt. Jag var på väg hem från restaurangen där jag jobbade extra, när tre killar dök upp bakom mig och frågade om jag ville med paefterfest. Stan var liten och jag visste vilka två av dem var. De var lite fulla och tjatade, men jag var trött och ville hem. För att markera att jag menade allvar tog jag upp nycklarna innan jag var framme vid porten. När en av dem snappade åt sig dem, sa jag att det inte var kul längre. Han svarade: ”Vem har sagt att du ska ha kul?” Stämningen var plötsligt förändrad. En tog tag i mina armar och när jag försökte rycka mig loss, träffade min arm en av de andra på kinden. Han blev som vansinnig och som i ultrarapid såg jag hur han slungade sin systemkasse mot mitt huvud. Kanske blev jag medvetslös en stund.

Jag låg på marken bredvid ett buskage, en höll sin fot på min tinning, en annan hade foten på systemkassen som låg över min handled. Den var full av krossat glas som trängde in i armen.

Jag tänkte att de hade mitt liv i sina händer och makt att rasera allt jag hade planerat, byggt upp och hoppats på. ”Kolla, horan tjuter”, sa den ena. ”Redan nu”, sa den andra. De spottade på mig, skrattade och sa att det var lätt att döda en sådan som jag.

Jag sparkade när den drivande började dra av mig kläderna. Han blev fruktansvärt arg. Innan han våldtog mig skar han mig i underlivet. En av de andra våldtog mig oralt. När han sedan tog strypgrepp på mig tänkte jag att inte ville leva längre. Jag önskade att jag fick dö.
Det är så hemskt att ha tänkt så. Kanske tappade jag medvetandet igen, för nästa minnesbild är att jag ser dem försvinna på vägen. De hade skrattat och haft roligt medan de slog sönder hela min värld. Hur kan man göra något sådant?”

 

EXPERTEN: ”ÖVERGREPPET SKAPAR EN KÄNSLA AV MANLIG FÖRBRÖDRING” Kännetecknande för en gruppvåldtäkt är att den tar längre tid, innefattar fler typer av sexuella kränkningar och medför fler fysiska skador för offret, än om förövaren är ensam.

– Gruppen avhumaniserar offret och gör henne till bara ett kön, som vill eller förtjänar att bli kränkt och utnyttjad genom sexualiserat våld, säger Niklas Långström, forskningsledare i Kriminalvården och psykiatriprofessor. Det finns inte mycket forskning kring hur förövarna själva förklarar dynamiken i en gruppvåldtäkt. De har varken lust att erinra sig eller beskriva detaljerna i övergreppet de har varit delaktiga i. Brottet har mycket låg status i den kriminella världen och gärningsmännen skyddar sig själva genom att hålla fast vid sin oskuld: det var offret eller de andra i gänget, som drev på.

Det man med säkerhet vet, är att de allra flesta förövare är tonårspojkar eller yngre män, inte sällan kriminellt belastade. Många av gärningsmännen har på olika sätt varit känslomässigt försummade under sin uppväxt.
– Förövarna kännetecknas sällan av sexuell upptagenhet eller avvikande tändningsmönster, säger Niklas Långström. Däremot stödjs sexövergreppet av deras attityder och överdrivna och stereotypa syn på manlighet.

I den machovärlden tar en ”riktig” man tar det han vill ha, antingen det gäller ägodelar eller sex, ser ner på kvinnor och tycker att det är manligt att använda våld. Att visa sig ledsen eller tveksam är ett tecken på svaghet.

Det som slutar med en våldtäkt kan ha börjat med några hånfulla ord om offrets utseende eller klädsel. Det inte någon i gänget skulle ha gjort ensam kan de, hetsade och skyddade av gruppen, göra tillsammans.

– Männen förenas av vreden mot kvinnor och behovet att leva ut sin ”manlighet” genom våld och förnedring, säger Niklas Långström. Övergreppet skapar en känsla av manlig förbrödring, åtminstone för stunden.

Tiden efter övergreppet

”En kompis hittade mig och ringde ambulans och polis. På sjukhuset fick jag inte täcka över mig med något och inte tvätta mig förrän det hade kommit en fotograf och tagit bilder på skadorna. Poliser ställde frågor om detaljer, men jag kunde inte svara. Jag låg nästan naken på en brits och det kändes som om den oändliga räckan av övergrepp bara fortsatte.

När min sambo och mina föräldrar kom till sjukhuset och såg mig, bröt de ihop. Men jag var samlad.

Jag var fast besluten att lämna händelsen Jag och min sambo flyttade till Norrköping och jag började läsa först beteendevetenskap sedan kriminologi.

Jag tror det var för jag ville förstå hur de som de som hade våldtagit mig fungerade.

Efter ett halvår blev jag gravid. Att välja att få barn var nog ett sätt för mig att lämna det gamla bakom mig Under den första rättegången var jag ett par månader in i graviditeten. Mannen de hade fått tag i erkände med en gång. Han sa att de andra två hade tvingat honom att delta. Skitsnack! Även om han inte våldtog mig så skrattade han och hånade lika mycket som de andra.

Trots att han hade hjälpt till att göra våldtäkten möjlig fick han bara villkorlig dom. De två andra gärningsmännen var försvunna. Då brydde jag mig inte. Jag var upptagen med min familj och mina studier. Två år senare, när vi precis hade fått vårt andra barn, blev mannen som varit den drivande anhållen. När jag väntade på rättegången började jag må jättedåligt, i flera månader åt jag ångestdämpande medicin.

Domstolsförhandlingen minns jag som i en dimma. Jag trodde att jag var väl förberedd, men när mannen satt där med samma hånfulla leende som under övergreppet bröt jag ihop. Han menade att det var mitt fel, eftersom jag hade lockat dem att göra det de gjorde.”

¦¦¦

EXPERTEN: ”ORD STÅR MOT ORD, DET FINNS SÄLLAN VITTNEN”

Advokat Elisabeth Massi Fritz, har lång erfarenhet av våldtäkts- och gruppvåldtäktsmål. Hon menar att beviskraven är betydligt högre vid sexualbrott än vid andra våldsbrott.
– Min uppfattning är att brottsoffren skuldbeläggs, trots att snedvridna attityder och värderingar inte hör hemma i en modern rättssal, säger hon.

Men också rent faktiskt är det svårt att få fram bevis eftersom ord står mot ord och det sällan finns vittnen till övergreppet. Vid gruppvåldtäktsmål är det något lättare att få fram sanningen.
– Eftersom de misstänkta har varit på samma plats och förgripit sig på samma person, är chansen stor att de förr eller senare ger motstridiga uppgifter. Då finns att börja dra i, säger hon.

En gruppvåldtäkt bedöms alltid som grov. Minimistraffet är fyra års fängelse. I Helenas fall var bevisningen otvetydig. Mannen dömdes mot sitt nekande till åtta års fängelse och utvisning.

Bearbetning och läkning

”När han blev fälld fick jag upprättelse! När jag var med vår nyfödda dotter på BVC, berättade jag plötsligt för barnmorskan om våldtäkten. Det bara vällde ur mig. Men jag var fortfarande inte redo att ta emot professionell hjälp. Före övergreppet hade det aldrig varit svårt för mig att be om stöd, efter övergreppet var det omöjligt.

När jag sedan började plugga till socionom tog jag kontakt med en lärare jag hade förtroende för och började regelbundet träffa henne för att prata. Till mötena hade jag med mig en väninna, jag ville att hon också skulle få veta.

Mina närmaste kunde jag fortfarande inte prata med. Hösten 2008 skapade jag en blogg, där jag skrev ner hela våldtäktsförloppet. Det var jobbigt – och befriande.

Ett halvår senare läste jag igenom texten. Jag blev väldigt ledsen, samtidigt kändes det okej att det var jag som hade varit med om det. Min sambo, som då hade blivit min man, fick läsa. Han grät.

Daniel har betytt massor för mig. Han har alltid funnits nära, men aldrig tvingat mig att berätta. Han vet att jag kommer när jag kan och vill.

För två år sedan var det ovanligt stressigt på jobbet och jag tog på mig allt fler arbetsuppgifter. På något sätt förstod jag att det var för att tysta kaoset i mitt inre. Då äntligen började jag i terapi.

Det var nio år efter övergreppet.”

¦¦¦

EXPERTEN: ”DET ÄR LÄTTARE ATT GÅ VIDARE EFTER EN NATURKATASTROF” Moa Mannheimer är legitimerad psykolog och enhetschef vid Barn- och ungdomspsykiatrins (BUP) traumaenhet i Stockholm.

I sin verksamhet möter hon både offer och förövare.
– Det är lättare att gå vidare efter en naturkatastrof, än efter att ha skadats av en annan människa. Om gärningsmännen är flera, kan det vara än svårare, säger hon.
– Men med förståelse från omgivningen och professionellt stöd för systematisk bearbetning är det ändå möjligt att på sikt få ett gott liv. Det som har hänt finns kvar som en mörk erfarenhet, men den gör inte längre ont.

Också förövarna bär på en mörk erfarenhet. Oftast förblir den obearbetad.

Om inte den eller de av gärningsmännen som blir triggade av sexuellt våld, erkänner skulden åtminstone inför sig själva och får hjälp med att hitta stoppstrategier, finns risk för att de kommer att begå fler sexuella övergrepp, antingen ensamma eller i grupp.

– De i gänget som är medlöpare har också problem, men oftast av andra slag än sexuella, säger Moa Mannheimer.

– De flesta av dem vet att handlingen de har begått är förkastlig och gör vad de kan för att hålla skulden och minnesbilderna ifrån sig.

Efter flera år fick Helena ett brev från den minst aktive gärningsmannen. Han bad om förlåtelse – fastän han förstod att förlåtelse var omöjligt att få. Helena kastade brevet så fort hon hade läst det. Ändå var det läkande att åtminstone en av förövarna tog på sig skulden för handlingen.

Helenas liv i dag

”Det enda som i dag påminner om traumat är att ingen får röra min hals. Då känns det som om jag ska kvävas. Mycket i terapin har gått ut på att återfå kontrollen, eller snarare att acceptera att jag inte kanha kontroll över allt, men känna mig trygg ändå.

Jag väljer att tro att de allra flesta människor är goda.

I många år var jag arg, nu tycker jag bara synd om gärningsmännen. Kan någon älska sådana människor? Har de någonsin varit älskade?”

¦¦¦

Den tredje förövaren har aldrig gripits. 2012 preskriberades brottet.

Om du vill läsa Helenas egen berättelse finns den på: storyofmylife.bloggsida.se

¦¦¦

Helena, som vi träffat, vill vara anonym och heter egentligen något annat. Bilderna har ingen anknytning till händelsen.

¦¦¦

Gruppvåldtäkter sker överallt

Det händer i krig.

I femton år har massvåldtäkter varit ett vapen mellan rivaliserande grupper i Kongo-Kinshasa. I östra delen av landet beräknas 1 500 kvinnor våldtas varje dag. Mer än hälften är gruppvåldtäkter.

Det händer i kulturer långt borta.

I december 2012 våldtogs en 24-årig kvinna i New Delhi av fem män i en skolbuss. Hon dog av sina skador några dagar senare. Åklagarna yrkar på dödsstraff. Dådet har väckt avsky över hela världen.

Det händer också här, i det trygga och välkända.

 • En lördagsnatt i början av januari 2013 blev en 20-årig kvinna på väg hem från pendeltågstationen i Stockholmsförorten Sundbyberg överfallen och våldtagen av fem män. Polisen har ännu inte gripit de misstänkta.

• En annan natt, 2013, blev en 15-årig flicka gruppvåldtagen på en fest. Fem killar stod i kö och turades om att utnyttja henne. De blev friade i hovrätten då det inte ”stod bortom varje rimligt tvivel” att flickan inte samtyckt.

Det är inte mycket som förenar de yttre omständigheterna i de tre exemplen. I Sverige är risken för att bli offer för en gruppvåldtäkt relativt liten, i Indien och Kongo händer det ständigt. Carina Hägg (S), medlem i Europeiska rådets kommitté för mänskliga rättigheter, kan ändå se tydliga paralleller.

– I kriser av olika slag kryper attityderna kring kvinnors värde fram i dagsljuset, säger hon. Kvinnohat finns överallt, se bara på det svenska ”näthatet”. Ju mer nedvärderande och negativ kvinnosyn, desto större risk för övergrepp.

Hon ser den senaste tidens mediala uppmärksamhet kring gruppvåldtäkter som ett resultat av att världens kvinnor i allt större utsträckning organiserar sig och kämpar för jämställdhet.
– Gruppvåldtäkter handlar inte om enskilda individer eller speciella områden. Övergrepp mot kvinnor är ett globalt problem, säger hon. Det fysiska och psykiska lidandet för de drabbade är lika stort var i världen övergreppet än sker.

Du kanske också vill läsa: 

Bilderna Facebook förbjöd

21 kramar som du verkligen vill ha