"Det är ett groteskt nu vi lever i"

"Vi är i London och åker till Oxford för att gå på en utställning. En ganska kaxig stad får man säga, med tanke på att deras första universitet av en triljard (närå, men nästan) grundades 1249.

Vi promenerar och jag hör en konversation mellan en äldre man och en student, de kanske är släkt, han berättar om ”sina” ämnen som var ”politics, philosophy and literature.” Han låter stolt.

”Det var då”, säger jag till min man. Alltså ämnena. Att de inte känns så 2013. För ingen ung människa idag får väl rådet att läsa filosofi och litteratur. Vad ska man med det till, liksom?

Vi traskar på i duggregnet över broarna, kupolerna skymtar mellan gränderna. Det var alltså elvahundratal när den här staden byggdes. Jag tänker på filosofi och litteratur och att jag inte längre vet vad man ska vara bra på för att klara sig i den här tiden. Inte så att jag längtar efter Sokrates och såna. Men det här är en så uppblåst tid, det är en tid med allvarlig hybris. Det är en tid som tar sig själv på så stort allvar, men ändå utan allvar alls. Som om det inte fanns en morgondag och som om det inte fanns igår. Och nej, jag tänker inte på historierevisionister, dårar som förnekar att förintelsen

ägt rum. Jag tänker på oss vanliga, hur lite vi vill hänga ihop med det som varit. Och hur nästan rasande gärna vi vill vara i ”nu”.

Maximera allt. Hela tiden.

Jag vet inte hur det var för de lärda (männen, var det ju bara) som hastade fram över de här duggregnsvåta gatorna för 800 år sedan, men jag har svårt att tro att de funderade över vilken av de tre bäst rejtade restaurangerna som de skulle äta lunch på. Eller så gjorde de just det. Men den här maximeringen av varje tänkbar stund. Den är ny.

Jag är också sån. Jag vill att det ska vara bäst. Som med resor. Jag har planerat resor på timmen. Surfat restauranger, kors-kollat med olika källor. Kollat hotellrummens kvadratmeterlayout och vad som finns på frukostbuffén. Och jag minns också de första vuxenresorna när inget gick att kolla i förväg förutom pappas guideböcker och man gick en mil för att komma fram till en restaurang som hade stängt för tre år sedan. Såklart man välkomnar tripadvisor. Det är inte det.

Sista kvällen i London har vi bokat en restaurang som fått toppbetyg i alla tänkbara instanser. Vi bor på ett (välgooglat) hotell, men i lite söndagstysta kvarter (miss där, reseplaneraren). Vi är trötta och avbokar restaurangen. Vi tar en promenad, det spöregnar. Vi hittar en italiensk restaurang, den enda öppna. Vi äter pasta och lammkotletter. Det blir bra. Jag tänker att jag ska försöka höja upp det som är bra, vila i det, när det uppenbarar sig. Jag tror att det gäller för den här tiden också. Advent, klappar, planeringslistor. Bra är en så mycket bättre och snällare måttstock än strävan efter det bästa."

Krönikan är från amelia, nr 25, i butik 21 november, 2013.