20 år sedan prinsessan Diana dog – här är sagan om folkets prinsessa
I hela sitt liv jagade prinsessan Diana efter den stor, sanna kärleken. Men när den äntligen kom slutade allt i katastrof. I år är det 20 år sedan prinsessan Diana dog i bilkraschen i Paris.
Klockan tjugofyra minuter över midnatt söndagen den 31 augusti 1997, för tjugo år sedan, körde en svart Mercedes S 280, 1994 års modell, med våldsam kraft in i en armerad betongpelare i tunneln vid Pont de l’Alma i Paris. Och för ett par tusendels sekunder stannade tiden.
Prinsessan Dianas död och begravning
Prinsessan Diana hade omkommit och inom bara ett fåtal timmar visste i stort sett hela världen att det skett. Reaktionerna blev nästan skrämmande starka. Varenda någorlunda känslig person i England försattes i djupaste sorg, berget av blommor utanför Kensington Palace där hon bott bara växte och växte, det antog till slut ofantliga dimensioner och snart befann sig hela kungahuset i kraftig gungning.
Drottning Elizabeth, som vistats på Balmoral i Skottland, fick för första gången någonsin finna sig i att bli svidande kritiserad och det för att hon inte omedelbart återvänt till London efter dödsbudet. Hon tvingades av ett upprört folk till offentlig avbön.
Den allmänna ilskan kulminerade vid begravningen i Westminster Abbey där Dianas bror Charles höll ett rasande tal som utlöste stormande applåder från folkmassorna utanför; de kunde följa ceremonin via jättelika högtalare. Applådåskorna smittade av sig och till slut klappade även alla de som befann sig inne i kyrkan i händerna.
Detta var emot konvenansens alla regler och på gränsen till majestätsbrott. Men vem var hon då, Diana? Och hur kunde hon väcka dessa våldsamma känslor?
Vem var prinsessan Diana?
Prinsessan Diana var en 36 år gammal frånskild tvåbarnsmor. Och så var hon sin tids mest omskrivna, mest fotograferade, mest beundrade kvinna. Hon var slående vacker, hon var glamorös, hon var charmerande, hon var en varm och rolig mamma, hon var påfallande empatisk, ganska så manipulativ och rent chockerande och omdömeslöst öppen med sina känslor, med hur hon haft det i sitt äktenskap med den brittiske kronprinsen Charles.
Hon var inte alls som engelska kungligheter brukade vara och det blev hon innerligt älskad för. Av folket, av all världens tidningsläsare och miljontals tv-tittare, men det räckte inte. Hela hennes liv tycks ha varit ett enda fåfängt jagande efter sann kärlek, efter att bli älskad av någon för den hon var. Men det skulle aldrig komma att lyckas.
Hon uppfattades som en värnlös, sviken och bedragen kvinna i händerna på en iskall prins och ett iskallt hov och miljontals svikna och bedragna kvinnor världen över kunde identifiera sig med henne.
Hon föddes den första juli 1961 som tredje dotter till den åttonde earlen Spencer och hans förmögna hustru Frances Ruth Roche. De hade fått en son ett och ett halvt år tidigare, en son som skulle ha ärvt alla titlar och godset Althorp, men som dött efter bara ett par timmar. Diana var från första stund en stor besvikelse för sina föräldrar, hon borde ha blivit en pojke och det blev hon tidigt medveten om.
Hon hade över huvud taget ingen riktigt lyckad barndom, Diana, det berättade hon själv. När hon var sju år skildes hennes föräldrar efter många uppslitande gräl, mamma lämnade hemmet och en plågsam vårdnadstvist följde. Under tiden togs barnen om hand av en radda nannies och två år senare, nio år gammal, skickades Diana i väg till en internatskola. Till en av sina nannies skrev hon från internatet: ”Jag vill aldrig, aldrig skilja mig!”
Mamma Frances gifte om sig och pappa Johnnie gjorde samma sak. Diana, som var pappas flicka, hatade intensivt sin styvmor Raine och hon och lillebror, som båda hamnat hos sin far, gjorde livet riktigt surt för henne.
Raine var dotter till Barbara Cartland, miljonsäljande författare av en oändlig radda av det som en gång kallades pigromaner. Dem sög Diana i sig och kanske var det från dem hon hämtade sin genomromantiska syn på hur hennes liv med drömprinsen borde gestalta sig. Inte undra på att hon blev så besviken.
Prinsessan Diana – förlovning och bröllop
Sin drömprins, Charles, träffade hon första gången när hon var 16 år och han 29 och hon blev omedelbart förälskad. Men det dröjde ytterligare tre år innan han skulle få syn på henne på allvar. Det skedde under en barbecue, där de kom att sitta tillsammans på en höbal. Hans onkel och idol lord Mountbatten hade just mördats av IRA, hon använde sin intuition och formulerade några värmande och tröstande ord till prinsen och därmed var det klippt. Det dröjde inte länge förrän skvallret var i gång och den unga Diana blev snart ett stekhett och inte alldeles motvilligt villebråd för medierna.
De förlovade sig våren 1981, den oskuldsfulla engelska rosen med den fläckfria stamtavlan och prinsen som fått leva ungkarlsliv blott alltför länge. Det tyckte alla hans äldre släktingar och hela den mäktiga hovförvaltningen. Monarkin måste säkras, arvingar avlas!
Vi var 500 miljoner som tittade på tv när de för första gången visade upp sig för allmänheten. Hon lutade sig så kelet emot honom, han kramade så kamratligt om hennes axlar. Det var vid det tillfället som en reporter ställde frågan ”Ni är väl kära?” Hon svarade genast: ”Självklart!” och han svarade: ”Whatever love means/Vad nu kära betyder”. Med det hastiga tillägget: ”Ja, det där får ni ju tolka som ni vill!” Han ser besvärad ut på filmen och hon stelnar märkbart till.
https://youtu.be/eUtF034h41Q?ecver=1&width=560&height=315&frameborder=0&allowfullscreen=allowfullscreenNu vet vi att han hela tiden hade Camilla Parker Bowles i tankarna. Camilla, som var så beställsam med att hjälpa Diana tillrätta. Diana förstod hur det låg till, men det var för sent att slå upp förlovningen.
Det blev ett hejdundrande bröllop, ett riktigt sagobröllop. Den 29 juli 1981. Den strålande prinsessan insvept i ett moln av fluffigt vitt, den någorlunda ståtliga prinsen i sin uniform med guldtränsar. Pompa, prakt, fanfarer, jubel som aldrig ville ta slut.
Och så Kärleken. Vi trodde vi såg den, vi 800 miljoner tv-tittare. Så lurade vi var. Men framför allt: så lurad hon var!
Vid förlovningen var hennes midjemått 73,5 centimeter, vid dagen för bröllopet hade den krympt till 58,5.
Hennes ätstörningar hade börjat. Hon kände sig ensam och isolerad och under stark press, hon visste att det fanns en orm i hennes drömmars paradis, Charles eviga, oundvikliga Camilla.
Tillsammans med pappa Johnnie färdades hon i hästanspänd glasvagn till Sankt Pauls-katedralen. Långsamt skred hon uppför altargången vid hans arm. Det finns en mycket ödesmättad bild av detta. På den syns, tre stolsrader in, Camilla Parker Bowles och hennes lilla son Tom, Charles gudson, uppkliven på en stol intill henne. Vi tittare, vi såg alls icke detta, vi såg bara romantik och lycka och kunglig glans.
Lite senare trädde de ut på Buckingham Palaces balkong tillsammans med alla övriga brittiska kungligheter. ”Kiss the bride!” skanderade massorna nedanför. Och då ska, enligt en närvarande lakej, följande samtal ha utspelat sig däruppe, något som sedermera bekräftats av en läppläsare:
Charles yngre bror Andrew: ”Men kyss henne då!”
Charles: ”Nej, inga såna dumheter!” Andrew: ”Jo, gör det!”
Charles till mamma drottningen: ”Får jag?”
Mamma drottningen: ”Yes!”
Då vrider Charles huvudet en trött halvcentimeter åt höger medan Diana nästan tänjer halsen ur led för att deras läppar ska kunna mötas under en knapp tiondels sekund.
Bröllopsresan ska ha varit en katastrof. Charles, Diana, Camillas skugga och 260 besättningsmän ombord på den kungliga jakten Britannia. Diana åt och kräktes. Charles var besvärad. Men de gjorde vad de skulle. Elva månader efter bröllopet föddes den blivande tronarvingen William, ”the heir”, och två år senare kom Harry, ”the spare”, ersättaren om den förstfödde skulle avlida i förtid.
När nu detta var överstökat kunde föräldrarna börja roa sig på varsitt håll och det gjorde de med besked.
Charles för att det betraktades som helt naturligt i hans kretsar, Diana för att hon längtade och längtade efter kärlek, efter att någon skulle älska henne för den hon var, så där som i romanerna.
Prinsessan Dianas älskare
Den förste i raden av älskare hette James Hewitt och det har bägge med tiden bekräftat. Han var militär, polospelare och ridinstruktör. Väldrillad, välskapt, prydlig, perfekt. Alla hennes män var ungefär sådana under den här perioden. Såg bra ut, hade gått på internatskolor, kom från inte nödvändigtvis förmögna men med gårdar försedda familjer, kunde spela bridge, kunde prata i timmar om ingenting alls och gillade lite vågade skämt.
Hon sägs ha haft ett förhållande med en av sina livvakter också, Barry Mannakee. Andra namn som figurerat är rugbystjärnan Will Carling, konsthandlaren Oliver Hoare och så Pr-gurun James Gilbey, mannen hon telefonkuttrade med på den sedermera offentliggjorda inspelningen.
Prinsessan Dianas egen berättelse
Hon led av återkommande depressioner de här åren och hon försökte flera gånger ta sitt liv. Hon ville bli sedd, av Charles allra helst. Hon var djupt olycklig. Men vi, den stora allmänheten, hade inte en susning, vi såg bara den bländande stilikonen Diana, mest beundrad av alla kvinnor. Klart hon måste vara lycklig.
Det dröjde till 1992 innan vi fick veta hur det verkligen stod till. Då utkom boken Diana – Her true Story, skriven av Andrew Morton och baserad på fem bandade timmar hon talat in och låtit smuggla till honom. Till en början visste vi inte att det var hon som tagit initiativet till boken, att allt i den var sant.
Nu kom avslöjandena slag i slag. Först publicerade The Sun telefonsamtalet mellan Diana och James Gilbey, det där han säger ”darling” 53 gånger och hon oroar sig för att bli gravid med honom. Sen fick vi lyssna till det famösa samtalet mellan Charles och Camilla där han fantiserar om att vara hennes tampong.
1994 erkände Charles i en tv-intervju att han varit otrogen, året därpå fick världen skåda en sorgsen Diana med huvudet på sned och mycket kajal kring ögonen och höra henne berätta att de varit tre i äktenskapet, att hon aldrig skulle bli drottning av England men att hon ville bli det i allas våra hjärtan i stället.
https://youtu.be/Ocw_OXfZckU?ecver=1&width=560&height=315&frameborder=0&allowfullscreen=allowfullscreenSom vi älskade henne och som vi avskydde Charles och Camilla. De kungliga fasaderna rämnade, aldrig tidigare hade något sådant skett. I februari 1996 var skilsmässan ett faktum.
Prinsessan Diana och Hasnat Khan
Nu passerade den ena mannen efter den andra revy i hennes liv, några av dem tycks hon nära nog ha förföljt, både via telefonsamtal och rent fysiskt. Samtidigt ägnade hon sig med kraft åt välgörenhet, bland annat bedrev hon mycket aktivt en kampanj mot landminor. Då och då lät hon sig fotograferas med aidssmittade patienter på olika sjukhus i London.
Det var så hon träffade hjärtkirurgen Hasnat Khan och i honom blev hon blev djupt och allvarligt förälskad. De träffades exakt två år före bilolyckan på Royal Brompton Hospital i centrala London och hon gjorde det raskt till en vana att hälsa på honom på sjukhuset, alltid inkognito och sent om nätterna. Han fick slussa runt henne i salarna och hon fick sitta vid sjuksängar och hålla svårt sjuka patienter i handen. Det mådde hon mycket bra av att göra.
De började umgås utanför sjukhuset också. Han älskade jazz och hon följde med honom till några av klubbarna i Soho. Då klädde hon sig i mörk peruk och stod sen snällt och köade utanför entrén, det fick henne att känna sig som en nästan alldeles vanlig människa.
Hasnat Khan, eller Mr Wonderful som hon brukade kalla honom, bodde i en liten ungkarlslya i Chelsea och i den lär Diana vid ett flertal tillfällen ha mikrovärmt färdigmat från Marks & Spencer. Äventyrligare och mer exotiskt kunde det inte bli.
Hon var en smula bekymrad över att han åt fel och rökte och drack lite för mycket. Men detta vägdes upp av den stora beundran hon hyste för hans verksamhet som kirurg. Förmodligen hade hon läst högvis med romantiska böcker i sjukhusmiljö. Hon var helt inställd på att få gifta sig med honom, men han visade sig inte vara lika angelägen. Han ville gärna bilda familj, men att behöva hamna i centrum för det mediala intresset lockade honom inte alls.
Diana använde alla knep hon kunde komma på. Hon bjöd in hans släktingar till Kensington Palace. Hon hälsade på dem alla i Pakistan. Men inget hjälpte.
Dodi al Fayed – den sista mannen i prinsessan Dianas liv
Den 22 juli bröt Hasnat Khan med Diana och bara ett par veckor senare såg hon till att bli fotograferad kyssande den förmögna och bortskämda playboyen Dodi al Fayed och detta enkom för att Hasnat Khan skulle se bilderna, gripas av svartsjuka och inse att han borde gifta sig med henne trots allt. Det ska ha varit hennes plan. Men det blev inte så.
Den siste mannen i hennes liv blev Dodi al Fayed. Det var i sällskap med honom och en livvakt som hon lämnade Hôtel Ritz i Paris den där ödesdigra kvällen och han omkom också i den våldsamma kraschen.
Vad kan man sammanfattningsvis säga om prinsessan Diana och det alltför korta liv som blev hennes? Att hon var en oerhört karismatisk person, att hon var älskad och beundrad av en hel värld. Men att hon aldrig lyckades få det hon alltid fantiserat om, det hon mest av allt önskade men aldrig förunnades: den stora, omvälvande, ömsesidiga, eviga kärleken. Den som kanske bara finns i böcker av Barbara Cartland.
Av: Cecilia Hagen Foto: Getty Images
