Vem vill ha ett ärligt förhållande?
Vad ska man egentligen begära av sin partner? Alltså, hur vill vi egentligen ha det? Kanske är det inte ärligheten som varar längst. Ann inne på att den lilla vita vardagslögnen faktiskt kan vara nyckeln till lycka.
-Finns det några förhållande som är ärliga?
Jag ligger i soffan och hamnar framför en repris av Sex & the city. Carrie tjafsar med Big i vanlig ordning (herre gud, hur KUNDE jag tycka att han var sexig, han som är kallare än ett kylskåp och ler som uppstoppad docka) och röker och dricker drinkar och struttar ändå runt som en jävla schamporeklam i topp med liten vältrimmad mage under. Hursomhelst, min oklädsamma avundsjuka ska inte dra bort oss från ämnet så här i fredagsmystider. Frågan löd alltså: finns det några relationer som baseras helt på ärlighet?
I tonåren var man ju som Jane Eyre på ärlighetsserum, men ärligt talat så vet jag inte längre. Vill man ens det? Tänk er själva hur det vore att bo ihop med någon som inte kunde ljuga, som i filmen Liar liar. Minsta lilla vardagsfråga om huruvida frukostflingpaketet matchade ens ögon, skulle kunna bli en högst bidragande orsak till skilsmässa.
Morgon, han: -Älskling, hur ser jag ut inför säljmötet?
Hon: -Kavajen sitter som en baconlindad kycklingfilé om rumpan och dessutom luktar du illa ur munnen. Som ett kadaver som ätit vitlök varje kväll i fyra år, lycka till!
Shit happens även om man älskar någon. Nä, det finns något som heter en liten vit kärlekslögn och istället säger man.
-Du ser fin ut.
Eventuellt med ett litet tyst tillägg: -Du kanske ska ha en vit skjorta bara istället.
Förutfattade meningar och att fara med ett visst mått av osanning är människans survival kit. Skulle vi se alla människor som ett oskrivet blad skulle vi ju bli så nyfikna på allt och alla att vi knappt hann jobba. Eller kanske oroliga. Skulle vi alltid berätta om flirten på tunnelbanan eller se avtändande på vår partners nya, lite mer trivselskvallrande kropp skulle ju vart och vart annat förhållande hamna i Jukkasjärvi på nolltid.
Däremot är ju att hålla sig på rätt sida sanningen att ständigt gå på slak lina, alltså jättesvårt. Har man väl börjat tulla lite på sanningen vet man aldrig hur det kan sluta. Lagom dos av allt är nog rätt väg att gå. Och lögnen bleknar ofta med åren och kan en dag framstå som en skojsig anekdot. Som när Nanok under en näst intill outhärdlig period enbart klädde sig i Haglöfs fritidskläder utan färg eller form. Då försökte jag faktiskt påpeka att han såg ut som en träslöjdsmajje från Säffle som aldrig blivit av med sin oskuld. Den lättskötta army sealfrisyren ska vi inte ens nämna nu.
Alla mina kommentarer kändes som att hälla vatten på en gås. Det är väl som i alla relationer. Man hör det man vill höra och resten låtsas man inte om. Det är väl det som kallas kärlek.
fredag: Åker hem och letar gamla barnprylar hemma hos Hannah Graaf.
