Foto: Getty Images/Pixland

Snälla mamma älska mig!

amelia får då och då brev från vuxna döttrar som plågas av en dålig relation till sin mamma. Psykologen Lili Skarby ger läsarna hopp och menar på att det går att frigöra sig från en dålig föräldrarrelation.

– Min syster får all mammas kärlek

Utåt sett är jag en rätt lyckad människa med akademisk utbildning, många vänner och en underbar sambo. Inombords känner jag bara sorg och ledsamhet. Min självkänsla är väldigt dålig, jag är rädd för det mesta och lider av panikångest. Jag har börjat fundera på att söka psykiatrisk hjälp.

Utåt sett är min mamma även hon rätt lyckad med ett ordnat jobb och många vänner, men hon har alltid gjort allt för att trycka ner mig.

När jag var liten var jag hennes bundsförvant gentemot min dysfunktionella pappa. Med jämna mellanrum lovande hon att lämna honom, vilket hon aldrig gjorde. Samtidigt var – och är – jag hennes psykiska slagpåse. Om hon inte har skrikit på mig, kommit med skällsord och personangrepp, så har hon helt enkelt tigit ihjäl mig. När jag var 18 lämnade hon äntligen min pappa. Då trodde jag att hon skulle ändra sig och börja älska mig och blir mer kärleksfull mot mig. Men allting forsatte som förut.

Min lillasyster får kramar och kärlek av henne, så jag vet att hon är kapabel att ge kärlek.

Nu är jag 26 år och hon fortsätter i samma hjulspår. Hon lägger sig i min ekonomi, min jobbsituation och mitt privatliv. Jag tar åt mig och blir enormt sårad när hon säger att jag har attitydproblem och underpresterar, att jag är lat och att det är synd om min sambo som är tillsammans med mig, som har en så dålig personlighet. Hon säger åt mig att växa upp och att jag borde gå vidare i livet. Jag har sagt till henne att det inte är konstruktivt när hon kommer med sina hårda ord. Men varje gång jag försöker förklara för henne hur jag känner, blir hon väldigt upprörd och aggressiv och det går inte att få en syl i vädret. Jag har börjat komma till insikt om att hon aldrig kommer att älska mig, vi är helt enkelt för olika som personer.


 Det känns oerhört tungt att ha en icke-fungerande relation med mamma eftersom hon är den enda föräldern jag har kvar.

 Sara

Lili svarar: ”Din mamma behöver växa upp”

Lili Skarby är psykolog och organisationskonsult. Hon arbetar med personlig utveckling, ledarskap och ledningsgrupper.

*Jag känner inte dig, men jag är ändå säker på att du inte ”har en dålig personlighet” (vad är det?), inte ”har attitydproblem” (det hade märkts i ditt brev) eller att ”det är synd om din sambo” (han är en vuxen människa som gör sina egna val och han har valt dig).

Vad du behöver inse är att din mammas syn på dig inte har med dig att göra. Hennes sätt att behandla dig visar bara hur störd hon själv är. Din mamma begår tre stora föräldrasynder:

1. Hon kritiserar dig för vad du är, inte för vad du gör.


2. Hon gör skillnad på sina barn.


3. Hon lägger sig i ditt liv fast du är vuxen.

Gör man så, är man oerhört omogen som förälder. 

Det du behöver inse är att din mamma när hon kritiserar dig inte pratar om dig, utan om sig själv. Det är hon som borde växa upp och gå vidare i sitt liv. Det är hon som har allvarliga attitydproblem som kritiserar sitt barn. Istället för att älska dig och vara stolt över dig är hon kränkande och elak. Det handlar inte om att ni är olika som personer, det handlar om att hon agerar ut allt sitt eget inre kaos på dig. Det hemska är att det är mycket svårare att frigöra sig från en sådan förälder än från en som har älskat och varit stöttande.  

Din mamma kan helt enkelt inte älska någon annan. Du tror att hon älskar din syster, men det är bara som det ser ut. En förälder som gör ett barn ”vitt” och ett barn ”svart” har ingen äkta kärlek i sig, utan använder sina barn för att lägga alla sina egna dålig sidor på det ena barnet och alla sina drömmar om sina goda sidor på det andra. I verkligheten har alla människor både goda och dåliga sidor, och alla barn är -älskansvärda!

Men du måste inse att du aldrig kommer att få någon kärleksfull bekräftelse av din mamma, av ditt brev att döma har du redan börjat förstå det. Det är inte du som har en dålig personlighet. Det är hon som är skadad. Varje gång du försöker förklara för henne hur du känner, får hon bara ytterligare ett tillfälle att göra dig illa. Ge henne inte den chansen. Det ger henne tillfällig ångestlindring att skälla på dig, men det är precis som att kissa i sängen, det hjälper inte i längden. 

Det låter inte som om du behöver hjälp av psykiatrin, du är inte psykiskt sjuk, men du skulle nog ha mycket glädje  av att prata med en psykolog. Både för att få hjälp med  panik-ångesten och för att få stöd att se dig själv med goda ögon. Det viktigaste av allt: våga lägg ett avstånd mellan dig och din mamma. Det är bättre att ha en fungerande relation med dig själv än en icke fungerande relation med henne. *

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!