Rickard Engfors berättar

När Rickard Engfors var 19 år tog han sina första stapplande steg som dragshowartist på den lilla gayklubben Oz på Kungsholmen i Stockholm. Där blev han upptäckt av Christer Lindarw och gänget från After Dark. I tre år uppträdde han med dem på Hamburger Börs i Stockholm och turnerade i Göteborg och Malmö. Sedan blev han soloartist ”i drag” och började så småningom arbeta med stjärnor bakom scenen. Han bygger upp en helhet med kläder och effekter inför deras shower och framträdanden, framför allt arbetar han med stjärnor i Melodifestivalen. Han är deras regissör. Rickards värld är och har varit glitter och glamour. Mycket yta, utseende, sprit och sex. Han lät den världen sluka honom och det fick förödande konsekvenser.

Men hur hamnade du där?

– När jag växte upp var jag annorlunda. Jag hörde inte hemma någonstans, men det var inget problem för mig. Bara när någon påpekade det.

Och det hände. Han kallades ibland för tjejen. En feminin kille som tyckte om att showa och klä ut sig. När hans jämnåriga började intressera sig för tjejer och killar gick han själv till ”ingenting”. Han säger att han satte sig själv på paus. Men så småningom fick han en pojkvän och trodde att han skulle hamna i ett slags familj, i gayvärldens familj, men platsade inte där heller.

– Jag har aldrig levt upp till dess stereotypa ideal. Där ska man ha gymkropp och vara macho. Man ska vara straightacting och inte se ut som en bög. Men det har jag alltid gjort. Jag har ett androgynt utseende och var i alla fall tidigare pinnsmal. Jag sminkade mig privat som kille för att gömma mig bakom en perfekt yta, och detta gjorde mig knappast mer macho.

Rickard tycker fortfarande inte att han riktigt passar in någonstans, men i dag handlar det mer om omvärldens förutfattade meningar och dess behov av att placera människor i fack. En bög är först av allt bög, ska vara bög och tycka om vissa saker.

– Folk tror att jag är ytlig, att jag älskar kändisar, sover med en fjäderboa om halsen och på paljetterade lakan. Jag får väl delvis skylla mig själv. Jag har byggt upp den bilden av mig, för den har gett mig jobb. Jag höll tillbaka mina skarpa åsikter, blev min roll, blev bara den offentlige Rickard. Jag festade, hade kul, var full och jobbade tjugofyra timmar om dygnet.

Han visade aldrig vad han innerst inne tänkte, att han tänkte. Men blev rätt trött på att först och främst bli definierad som bög. Att han i intervjuer skulle uttala sig om sin sexuella läggning och inte som artist. Blev trött på att människor förvånades när han renoverade och rev betongväggar. Var han intresserad av det? Han var ju bög. Rickard säger att han aldrig har behövt ”komma ut” som homosexuell.

– Först när jag var 18 år och hade flyttat ihop med min första kille pratade jag och mamma om det över en fika. Mamma sa: ”Vi har alltid vetat.” När Rickard växte upp höll han på med sitt, lekte med dockor, klädde ut sig, showade framför spegeln medan resten av familjen ”toksportade”.

– Men jag fick vara mig själv och göra precis det jag ville. Jag fick en trygg grund att stå på, och den har hjälpt mig att komma tillbaka till ett nytt liv.

När han berättar om sitt liv som dragshowartist låter det som om karriären började med något slags bananskal. En 19-årig kille stod på den lilla gayklubbens scen. Klädd som kvinna, vacker som en stjärna. Han stod där för att han behövde pengar till hyra och mat. Och han gjorde något han alltid tyckt om, han fick visa upp sig, showa. Men han hade inga planer på att detta skulle fylla hans liv framöver. Så kommer Christer Lindarw dit, den store dragshowartisten som han alltid beundrat. Rickard blir sedd, erbjuds en plats i After Darks stora show på Hamburger Börs. Han blir kallad Christer Lindarws kronprins. Rickard kastade sig in i denna tillvaro utan skyddsnät. Utan att kunna dansa, utan egentlig erfarenhet. Men publiken jublade, den applåderade. Livet lekte, livet var en fest. Han säger att de tre åren med After Dark var ”fantastiska och för djävliga”.

Foto: IBL Bildbyrå

Varför var det jobbigt?

– De var vuxna, de hade jobbat en massa år. Jag var anställd för att jag var ung och snygg och trodde inte att jag dög. Jag förstod inte vad jag gjorde där, hade en fruktansvärd prestationsångest och försökte hantera detta genom att verka självsäker. Det gjorde att jag uppfattades som kaxig. Han skriver i boken att han sov på dagarna och festade på nätterna.

– Då förstod jag inte att jag mådde dåligt. Jag kände aldrig efter. Jag hade ju värsta drömjobbet och då kunde jag ju inte må dåligt.

Efter de tre åren med After Dark blev Rickard Engfors soloartist och turnerade med egna shower. Livet var fortfarande en lång fest. Eller som han skriver i boken: ”Jag krökade och knullade som en rockstjärna.” Olika känslor krockade inom honom. Han ville leva sin dröm, men ”min blick saknade självförtroende”. Han undrade om han hade något mer att komma med än sitt utseende. Det var som om framgång och undergång levde sida vid sida.

”Sommaren 2002 börjar jag blir riktigt sliten”, skriver han. Och så händer något som ger en föraning om det som ska komma fem år senare. Han har showat på Gutekällaren i Visby, det hugger till i bröstet, han segnar ner.

– Jag hade jobbat och festat alldeles för mycket, och nu fick andra ta över sommarturnén. Jag låg hemma i min lägenhet och grät i en månad.

Men hur mådde du egentligen?

– Jag kände aldrig efter. Vem var jag? Det vet jag inte. Jag minns bara vad jag presterade.

Tre år efter kollapsen i Visby åkte Rickard ner till Saint Tropez och hälsade på Christer Björkman, generalen för Melodifestivalen. De båda var vänner, två syskonsjälar, men samtidigt varandras motpoler. Rickard hade tröttnat på drag, det gav inget längre. Men han älskade att producera shower.

– Jag tyckte synd om mig själv, tyckte inte att jag dög. Men Christer sa: ”Antingen hoppar du omkring med en peruk på huvudet i resten av ditt liv och är full. Eller så tar du vara på din kreativitet. Gnäll inte, gör något!”

Rickard gjorde som han sa, åkte hem, byggde en ny karriär. Läs mer om Rickards berättelse i amelia nummer 16.